Markus svarar : Stångbettets inverkan

«Föregående - Nästa»
5 september 2009
Det är inte ofta jag ser hästar inom klassisk ridning eller Akademisk ridkonst som verkar motvilliga på stångbett, men däremot ser jag ganska ofta hästar som går emot vanliga tränsbett (inom alla discipliner förstås). Inom Akademisk ridkonst är det enligt mig förvånansvärt många som rider på stångbett (med eller utan kapson) tidigt i hästens utbildning, då jag har fått uppfattningen att stångbettet enbart ska förfina ryttarens hjälper och därför användas först när hästen är i princip färdigutbildad (piaff?). Visserligen har tränsbett och stångbett inte samma effekt och bör användas olika på olika typer av hästar, men jag är ändå fundersam på om så många typer av hästar som jag ser verkligen går ärligt på ett stångbett. Jag utgår nu från att stångbettet används på ett försiktigt och mjukt sätt.

Några punkter för att försöka formulera frågan:

Om en häst stretar emot på tränsbett men blir medgörlig och mjuk på stångbett, har då hästen slappnat av och börjat arbeta rätt för att den får ett annat bett i munnen eller är det en falsk eftergivenhet för att hästen egentligen vill undvika inverkan av stångbettet? Om hästen vill undvika stångbettets inverkan; kan fortsatt ridning på detta sätt så småningom (månader till år) ändå ha lett hästen på rätt väg?

Om en häst är på väg mot mera styrka och bärighet på ett tränsbett, kan stångbettet då hjälpa hästen att arbeta intensivare och därmed muskla sig snabbare?

Kan en häst som muskulärt inte är redo för att arbeta längre tid i korrekt form på tränsbett ändå gå i korrekt form på stångbett för att stångbettet fungerar tydligare för hästen? Kan hästen i sådant fall muskla sig snabbare i den korrekta formen och därmed snabbare ta sig framåt i utbildningstrappan?

Tacksam för svar och funderingar!

[ Ändra ]

5 september 2009

Intressant fråga. Jag och min dotter har en häst som inte alls kunde slappna av med ett vanligt tränsbett. När vi provade en stång var det som om hon för första gången sedan vi köpte henne ett halvår tidigare, kunde finna ro och börja koncentrera sig på "arbetet". Nu har det gått ytterligare ett halvår. Under  den här tiden har vi mest ridit på stången (med kapson), även ute i skogen. Nu börjar hon faktiskt kunna slappna av ganska bra även med tränsbett. Det är fortfarande en stor fördel med stång, men det är tydligt att hon nu även är tryggare med tränsbettet. Vi hoppas förstås att det vi (och andra med större kunskap) tror att vi ser verkligen är "sant". Jag är spänd på Marcus har att säga i den här frågan!

[ Svara ]

Markus 5 september 2009

Det finns mycket tyckande och troende runt bett, på samma sätt som det finns det runt allt annat inom ridningen. Att hästen flörst skall utbildas på träns och därefter få ett kandar i munnen, har ju varit det gängse i Sverige under vår livstid. Allt eftersom har debuten på kandkaret skjutits allt längre och längre i hästen sutbildning, så at idag ens kanppast tävlingsryttarna vill använda stångbettet.

Frågar man folk varför, får man sällan logiska eller "vetenskapliga" svar utan möts av folkskoleargument hämtade från "första ponnyboken" och liknande litteratur.

Ser vi på det ur ett längre vesterländskt perspektiv, har man inte alls samma skräck för stångbettet. Guériniére skriver att för mykcet riding på tröänsbett ger summa munnan och grova händer. Det är alltså det omvända argumentet moit vad vi oftast hör idag: Att stångbett alltid är hemskt och för skarpt.

Den nenda som sitter inne med rätt svar är hästen, så låt hästen avgöra vilket bäst den trivs bäst med! Hästen har inte våra fördomar och visar ofta at vår logik inte stämmer,. Trivs hästen med tränsbett, rid med det, och trivs den med stångbett, rid med det. Skulle den mot förmodan trivas bäst med stallgrimma, så rid med den!

Du har rätt såtillvida att stångbettet verkar ha fått en lika stilbildande roll inom den akademiska världen, som tränsbettet har utanför densamma. detta är inte bra. det finns situationer när stångbett inte är bra, och att dra sig bort från kritiskt granskande ochf ritt tänkande för at passa in i en mall, är lika fel oberoende av vilken mall det är.

Så till dina frågor: Om hästen arbeta rätt, kan det ju aldrig vara en falsk eftergift! Om hästen är medgörlig, måste ju bettet vara rätt! Är hästen medgörlig, kan inte eftergiften vara falsk! "Falsk eftergift" är ett begrepp man hör emellanåt, men som jag inte förstår. Antingen är hästen avslapnnad och samerbetsvillig, eller också är den det inte! Någon falsk möjlighet finns inte där, Hästen ljuger inte! Naturligtvis kan man tänka sig at hästen drar in näsan för att slippa bettets inverkan en pålig ryttarhand, men då har vi varken avslappning, eftergift eller medgörlighet. Vi har bara usch! Detta har jag nyligen beskrivit i tråden Bakom hand, https://markusholst.com/ridhandboken/7/Begreppsf%C3%B6rklaringar+och+inst%C3%A4llning/Bakom+hand/567#567.

Att fler hästan skulle dra sig undan stångbettet än tränsbettet, har jag inte kunnat märka.

Om hästen inte trivs med stångbettet, gör man såklart bäst i att anvädna ett annat bett.

I min rihandbok finns ett kapitetel om bett, där jag rätt grundligt beskriver hur träns- och stångbett verkar, och även ger ett tips om hur man enkalt själv kan känna skillnaden. Den grundläggande skillnaden är at ett trä'nsbett åker uppåt-bakåt i munnen när man sträcker tygeln medan stångbettet åker nedåt. Stångbettet har ett mothåll för sin rörelse i kindkedja och nackstycke varför det ligger rätt stilla och bra i hästens mun. Tränsbettet får inget motstånd förrän de ligger an mot kindtänderna. detta kan man bland annat märk i att när man sträcker en stångtygel sträcks sidstyckena, men när man sträcker en tränstygel slakar de.

Hur hästen musklar sig hit och dit, kan jag inte svara på, men en häst är enklast att utbilda om den har ett bett den trivs med. Fler hästar trivs med ett stångbett än med ett tränsbett. Bäst trivs de flesta hästar om man rider dem med dubbla tyglar, och just nu är min uppfattning att de bäst gillar ett pelham (med fast mundel och tungfihet) med två tyglar. Då har man som ryttare bäst möjlighet att ta de flesta tygeltag. Att rida med enbart stångygel inskränker oifta onödigt mycket men är en bra metod på en del hästar.

Att en häst inte skulla vara muskulärt redo redo att arbeta i korrekt form, har jag svårt att tro, Korrekt är den form som hästen självmant väljer. Det behöver den inte vara redo för. Hästen väljer korrekt form alla de timmar vi inte rider den, så med största sannolikhet gör den det, om den för chansen, även när vi rider.

[ Svara ]

5 september 2009

Tack för svaren!

Med "falsk eftergift" menar jag att hästen går bakom handen. Jag upplever det som att det borde vara svårare att känna om hästen ärligt höjer nacken mot att den bara "böjer in" huvudet, än att känna om hästen "hänger" i tygeln mot att den söker sig fram till bettet. Dvs, kanske finns det de som rider runt med en, vad det känns som, eftergiven häst, trots att den egentligen undviker bettet. Detta tycker jag kan vara svårt att se när ryttaren i övrigt rider mjukt.

Angående korrekt form, ja det är ju förstås rätt att hästen själv alltid har en korrekt form. I det här inlägget menade jag med korrekt form ungefär då man inte längre rider framåt-neråt, utan börjar samla upp hästen för att lägga mera vikt på bakbenen, men jag var redan själv så inne i vilken del av utbildningen jag menade så jag skrev visst aldrig ut det!
Så när jag skrev att en häst inte är muskulärt redo för korrekt form, menade jag att den inte var redo att bära alltför mycket på bakbenen (dvs. börja med mer intensiv samling), iallafall inte någon längre stund.

Jag tolkar svaren som att stångbettet inte inverkar "mera" för att samla hästen än ett tränsbett, utan att det är upp till hästen, att se om den trivs på stångbett vare sig den trivs på tränsbett eller inte?

Anledningen till funderingen är att jag ser många bilder och live hästar som ser ut att gå i en fin, stabil form i alla gångarter (vare sig det är en hög eller låg form) med stångbett och hängande tyglar, men inte alls lika ofta ser man hästar gå i samma fina form med tränsbett och hängande tyglar. Av denna anledning känns det som om stångbettet har en tydligare inverkan (alltså inte just skarpare, utan bara tydligare).

Hoppas på fortsatta tankar och diskussion!

[ Svara ]

Jenny 5 september 2009

Jag är uppfostrad i en strikt anda av att INTE använda "skarpare" bett så som stångett och liknande, men så testade jag stångbett på min fjording och han älskade det! Han fick en helt annan inställning till bettet och verkar allmänt mer nöjd när han rids på stångbettet än när han rids på ett vanligt tränsbett.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått mig på tränsbett, hur ska jag få min häst att jobba framåt, neråt när jag envist drar i mungiporna som ju borde få hästen att vilja allt annat än framåt, nedåt!

[ Svara ]

Markus 6 september 2009

Tränsbettet har fördelar. Jag återkommer till dem.

Viljan att få hästar att acceptera bettet och längas ut överlinjen har lett till ett enormt experimenterande genom alla tider. Amerikanerna har ett fint samlingsuttryck för dessa uppfinningar: Tie downs. Graman, tideman, martingal, fast martingal, halsförlängare... Listan kan göras lång. Alla handlar de om att få en bettkonstruktion som hästen hellre följer än drar emot. Stånbettet är en i raden av dessa uppfinningar, och inte tvunget den bästa av dem. Jag återkommer till det också.

Den lustigaste konstruktionen att få hästen att sänka huvudet är nog chambongen och dess släkting gauge-tygeln. Båda lär ha först konstruerats av en fransman men bekantgjordes i Sverige på 70-talet genom Anthony Paalmans standardverk "Träna hästen för hoppning". Det handlar om den något underliga idén att om hästen höjer huvudet, åker bettet upp i mungiporna och hamnar i normalläge närhästen sänker huvudet igen;på många sätt den vanliga gå undan för tryck-principen. Om egentligen någon fick den där chambongen att fungera särdeles bra vet jag inte. Jag gjorde åtskilliga försök under många år, men bra blev det egentligen aldrig.

Så. Nu lite om bra och dåliga stångbett. Det finns ju en uppsjö av de sistnämnda också, och specellt i westernkretsar kan man hitta många roliga idéer. Jag gillar inte "correction bits" där skänklarna kan röra sig oberoende av varandra. Ingen häst verkar trivas med sådana. De är just för att korrigera hästar som är omöjliga i handen. Men lika viktigt som att diskutera stång eller inte är att diskutera hur mundelen av stångbettet ser ut, och eftersom stångbett oftast är oledade och med god plats för tungan, vinner den över de flesta tränsförbättrare. Gramaner och andra tie downs jobbar med ett bett som har en för ändamålet ofördelaktig mundel, vilket jag tror är huvudorsaken till att dessa redskap sällan ger bra utdelning. Det blir såklart inte bättre av att det i stort sett är omöjligt att ge efter på en graman (än värre med en tidemantygel).

Så stångbettet vinner på det viset de flesta jämförelser.

Men när förlorar stångbettet då?. Det förlorar på oridna hästar och det förlorar med ovana, klumpiga ryttare, och det beror inte på den så ofta omtalade utväxlingen. Med ett stångbett är det svårt att lyfta och svårt att leda. Där har i gejen. Man kan inte styra en häst lika enkelt med ett stångbett som med ett tränsbett eftersom tygeln inte sitter fast mittför mundelen. Det är svårt att föra bettet i sidled, vilket ju är det enklaste sättet att styra en häst på. Detta tror jag är anledningen att man plockade bort stången ur armén. Det skedde i en tid närhästen där bara användes till transport och bara reds av knappt ridkunniga rekryter. Där var det inte läge förstångbett. Ärligen har jag ibland ångrat att jag experimenterat med stångbett på en del väl oerfarna elever. Det har inte blivit bra.

Idealet är därför i de flesta lägen alltå dubbla tyglar. Då kan man använda såväl tränsbettets soim s¨ångbettets fördelar. Men det finns situationer när detta inte är bra heller, så klart.

Så vid fri ridning under okomplicerade förhållanden där det är viktigare att styra gott och kunna hålla upp hästens huvud, som vid glada galopper på fälten, ja då är oftast tränsbettet vår bästa vän.

[ Svara ]