Ridhandboken Del 7 - Om ryttarens inverkan

Svaret på denna kan fråga tyckas självklar: Vi skall ge en hjälp när vi vill hästen något. Det är också helt riktigt, men det är alltför lätt att ge hjälper för ofta, och oklart vad som menas med att vi vill hästen något. Ett mycket vanligt exempel är att många av oss i början tror att hästen går i skänkelvikning så länge som vi petar på den med en sidförande skänkel, och att signalen till "skänkelvikning upphör!" är att vi tar bort den sidförande skänkeln.

Låt oss jämföra detta med hur vi alla fattar galopp. När vi skall fatta, ger vi en hjälp, och när hästen väl galopperar, slutar vi med den hjälpen. Ingen försöker att göra en galoppfattning i varje språng under galoppen, men många ger en sidförande hjälp i varje steg i skänkelvikningen. Likadant vet vi att signalen till att avsluta galoppen är en förhållning och inte att vi slutar med galoppfattnings-hjälperna.

Det som framstår som självklart vid det ena tillfället, gör det inte vid det andra. Rätt gör vi i galoppen. En hjälp skall vara en signal till en förändring. När hästen väl har förstått vad den skall göra, slutar vi med hjälpen och låter hästen knata på så som vi just bett om. Om den gör fel, eller av någon anledning "tröttnar", ger vi hjälpen igen, och då den hjälp som behövs för att reparera rörelsen, vilket inte tvunget är densamma som den initiala hjälpen. Kyra Kyrklund jämför det i sin eminenta bok med att åka spark. Vi glider lugnt och stilla så länge vi har fart, och när vi behöver mera fart sparkar vi till en gång.

När vi vill avsluta övningen ger vi en ny hjälp som talar om vad det nya hästen skall göra är. Har vi ridit skänkelvikning, trycker vi till exempel tillbaks bakdelen mitt bakom hästen och styr dit vi vill. Har vi galopperat, bryter vi av. Det är viktigt att vi meddelar hästen vad den skall göra istället, och inte bara slutar att rida när övningen är färdig. Det är rätt vanligt faktiskt, att man pustar ut efter en övning istället för att tala om för hästen vad det nya är. Man ser det väldigt ofta när folk har ridit en ökning.

Som instruktör är det väldigt enkelt att tala om vilka hjälper som man skall använda till vad. Tyvärr har många instruktörer, bland andra jag, missat att tala om att större delen av ridtiden använder man ingen hjälp alls, eftersom ju hästen faktiskt under största tiden gör det den skall.

Kapten Koch i Partille tittade förvånat på mig när jag 16 år gammal en gång frågade honom var skänkeln skulle användas i skänkelvikningen; framförd eller tillbakaförd. Hans svar har jag aldrig glömt: "Skänkeln skall användas där den behövs." Denna inställning har sedan blivit mycket av en ledstjärna för mig. Istället för att kunna rabbla vad vilken hjälp skall göra och när, provar man sig fram i de olika situationerna. Det fungerar mycket bättre.

Viktigt att komma ihåg är, att en hjälp är en förändring. Det är när något förändras, som hästen märker att vi vill den något. Att sitta stilla med handen är alltså ingen hjälp, oberoende av hur mycket vi spänner handen eller drar i hästens mun. Det är samma sak med skänkeln. Den skall komma övergående intill hästen. Hjälper inte detta får vi förstärka hjälpen. Att bli sittande kvar med skänkeln tryckandes efter sidan märker inte hästen som en hjälp. Det är detta som är grundtanken bakom de ofta förekommande orden "ta och ge efter". Det är förändringen som gäller.

Av samma anledning är det viktigt att vi, när vi inte vill hästen något (vilket ju är den största tiden vi sitter i sadeln), inte rör oss mer än nödvändigt. Om det hela tiden sker förändringar hos ryttaren, förändringar som inte betyder något, är det ju svårt för hästen att skilja de förändringar som betyder något från dem som inte betyder något. Det är därför ryttarna med den bästa sitsen har den lydigaste hästen: Den häst som har en balanserad ryttare märker bättre och tydligare när denne vill något.

Svaret kan tyckas självklart: Ger vi en hjälp skall hästen göra det vi ber den om. Emellertid finns det all anledning att diskutera detta ytterligare. Jag vill hävda att en hjälp skall åtföljas av en förändring hos hästen som är så stor att den är tydligt märkbar.

Detta är ju självklart när man fattar galopp: Före fattningen - annan gångart, efter fattningen - galopp. En liknande tydlighet bör vi eftersträva varje gång vi ger en hjälp. Om vi svänger skall vi ju konstatera en tydlig riktningsförändring hos hästen och lägger vi till en sidförande skänkel skall rumpan flytta sig så mycket i sidled att alla runtom märker det.

Jag brukar säga att hästen skall leverera så mycket som möjligt. Det betyder inte att hästen skall skena varje gång vi ber den att galoppera, utan att den skall leverera så nära som möjligt av det vi bad om vad gäller t. ex. tempo och riktning.

En av de vanligaste bristerna hos ryttare är att de nöjer sig med ett för litet svar från hästen. Hästar är smarta djur. De försöker såklart att leverera så enkelt som möjligt och undersöker, just som tonårsbarn, hur lite man kan göra för att ryttaren skall bli nöjd. Detta är förvisso en god egenskap, mycket enklare att hantera än hästen som tar i så den spricker varje gång vi ber om något. Ändå måste vi vara vaksamma så vi inte nöjer oss med ett svar från hästen som är mindre än det vi önskade, för gör vi det får vi strax en häst som vi alltid måste övertala och som vi alltid behöver använda stora hjälper på, och det är ingen rolig ridning.

Generellt kan vi hävda att hästen kan ge oss tre olika svar när vi ber den om något:

1) Hästen börjar göra det vi vill

Här finns ingen anledning till annat än glädje. Vi har en samarbetsvillig häst och vi har lyckats förmedla oss på ett tydligt sätt så hästen förstod oss.

2) Hästen börjar göra något annat än det vi vill

Här kan vi diskutera länge - och skall diskutera länge - varför svaret inte blev det rätta: Det finns många anedningar till det, och jag skall skriva mer om det längre ned. Emellertid är detta sällan anledning till oro.

3) Hästen fortsätter att göra det den redan gjorde

Det vill säga: Hästen reagerade inte på hjälpen. Detta är ett betydligt större fel än hästen som svarar fel, för hästen som inte förändrar sig har inte alls lytt hjälpen. Det kan bero på ovilja, men det kan också bero på det betydligt vanligare att hästen inte begrep att det vi gjorde var en hjälp, eller inte begrep vad hjälpen betyder. Här har vi det som hindrar de flesta från att utveckla sina hästar och sin ridning. Även detta skall jag diskutera mer om längre ned.

Jag hörde en gång en vits om en man, som för att vänja sin hund vid gevärsskott, smällde av ett skott varje gång hunden fick en sockerbit. Detta ledde till att hunden slutade att äta socker. Han skulle ha gjort tvärt om: smälla av ett skott och sedan ge hunden socker. Då hade hunden upplevt skottet som nåt positivt. Det är viktigt är att man gör även små saker i rätt ordning, och detta är viktigt att komma ihåg när vi diskuterar hjälpgivning.

Hur man ger en hjälp, och med vilken styrka, varierar inte mellan olika hästar. En hjälp skall byggas upp som en trappa, där vi börjar med den finaste hjälpen, och slutar med den grövsta. Det som skiljer sig mellan olika hästar, är var i trappan vi får gensvar. Ta som exempel att du vill driva, kan du:

1. Driva med sätet. Får du ingen reaktion skall du
2. Smacka, eller mjukt lägga skänkeln intill hästen, som man lägger armen om den man tycker om, inte mer än så. Händer inget i detta steg så
3. Använder du sporren. Har du ingen sporre skrubbar du hästen med skänkeln,  eller liksom knacka med skänkeln, ungefär som när man knackar på en dörr. Händer fortfarande inget så
4. Använder du spöet. Hur mycket och hårt, beror på hur hästen lyder, och det är möjligt att man får använda spöt flera gånger och med varierande hårdhet innan man uppnår sitt mål.

På detta viset lär sig hästen att efter hårda skänkeln kommer spöet, bäst att lyda hårda skänkeln, och den kommer ju efter den där smekningen, då kan jag ju lyda smekningen. Nu har han blivit lydig, plötsligt, och du kan sluta med de stora hjälperna. Men ta alltid till dem ifall han skulle glömma...

Vid förhållning gör du på samma sätt

1. Bak med din kroppsvikt
2. Krama i tygeln
3. Belasta tygeln
4. Ta ett eller två snabba tag i tygeln
5. Tett så rejält tag i ena tygeln, att han måste snurra runt eller stanna. Förmodligen behöver du inte ta i så mycket att hästen verkligen hamnar "på ändan", utan kan oftast nöja dig med ett snällt grovt tag.

Så fort hästen har förstått hjälpen och gör det vi ber om skall du sluta använda hjälpen. När hästen väl gör det du vil finns det ingen anledning att fortsätta att be den om att göra det. Det skall vara en ordentlig skillnad på hjälp och inte hjälp. Man måste vara uppmärksam på när hästen lyder hjälpen. Om man inte avbryter sin hjälpgivning då, får hästen ju ingen positiv reaktion på det han gör, och han har inte lärt sig något. Tvärtom har han blivit förvirrad. Trots att han gjorde rätt, fortsätter vi att tjata på honom.

Denna trappa Vikt-skänkel-sporre-spö eller vikt-hand-mera hand, gäller vid varje situation. Det gäller att vara så observant när vi rider, att vi märker när hästen lyder, men också när han inte lyder. Det är alltid fel att förutsätta att hästen är olydig och att därför hoppa över de finaste hjälperna. Gör man det, har ju hästen ingen möjlighet att lära sig dem heller.

Varför är det då så viktigt att hästen lyder de små hjälperna? Dels tror jag att det är behagligare för hästen, om man slipper rida med kraft, och dessutom är det bekvämare och behagligare för ryttaren att kunna använda de små hjälperna. Dessutom är det en viktig säkerhetsaspekt i detta. Om vi i normalsituationen kan få hästen att lyssna på den lilla hjälpen, har vi god marginal att ta till i kritiska situationer.

Det kan vara svårt att förstå hur små hjälper hästen kan lyda. När jag rider mina erfarna hästar tänker jag sällan på att ge hjälper. Hästen gör liksom saken ändå. På något sätt har jag lyckats förmedla till hästen vad jag vill utan att involvera händer och fötter och utan att tänka på hur jag flyttar kroppen och använder vikten. Så fungerar det för det mesta när vi gör saker själva: Vi tänker inte på hur vi rör oss när vi går. Vi bara går. Enda sättet att få hästen att lyda de minsta hjälperne är emellertid att förnärmat förstärka dem den gången hästen inte lyder. Att tillåta olydnad är det bästa sättet att förlora lydnaden.

I vikten har vi en hjälp som det är naturligt för hästen att lyda. Flyttar vi vår vikt åt sidan måste hästen följa efter för att inte tappa balansen. Vikten är en av de första hjälperna vi använder på en unghäst. Erfarna lektionshästar kan i vissa fall lära sig att bortse från viktshjälper i och med att de ju, om uttrycket ursäktas, får lära sig att balansera med det mesta på ryggen.

Min uppfattning är att hästen strävar att vara under ryttarens vikt, på samma sätt som våra ben springer in under vår kropp om vi tappar balansen. I många kretsar anses det omvända: flyttar jag vikten åt höger förväntas hästen flytta sig åt vänster. Jag har aldrig fått det att fungera. Det festliga är, att om jag byter häst med en ryttare som tycker annorlunda än jag, fungerar våra hästar ändå som vi önskar. Troligen kombinerar vi vår vikt med något annat som ingen av oss ännu vet.

Med en viktsförskjutning åt sidan får man hästen att flytta sig åt samma håll som min vikt mot vikten och alltså vända. Det är nog det vanligaste sättet att använda vikten.

Hur vi skall få vår vikt mer på ena sidan än på andra finns det också många idéer om. Jag arbetar med två modeller:

Skall jag vara länge i samma varv, sätter jag mig bredvid mitten i sadeln. Byter jag varv reser jag mig och sätter mig åt det nya hållet. Jag har inget emot att sitta en decimeter bredvid mitten av sadeln och hästens rygg, om detta gör att jag får ut det jag vill.

Finstämdare viktshjälper åstadkommer jag genom att lyfta upp det sittben jag vill avlasta, ur sadeln. Vill jag ha vikten åt vänster, lyfter jag alltså upp höger sittben. Detta kombinerar jag ofta som finjustering tillsammans med min ovan nämnda snedsittning. Tidigare har jag med samma resultat föreställt mig att jag sänker det inre knäet. Det fungerar det med. Det viktiga är inte vilken tankekonstruktion man använder, utan att man får vikten dit man vill. Resultatet märks i att hästen gör det man förväntat sig.

För att förstå hur viktshjälpen fungerar kan man göra ett enkelt test där man ställer sig på golvet med fötterna 50 cm isär. Nu skall vi flytta kroppsvikten till ena sidan, dvs. till den ena foten, och att vi har lyckats med det, bekräftar vi genom att lyfta den andra foten. Ställ dig gärna upp och prova detta innan du läser vidare.

Jag skulle tro att du löste problemet genom att hålla överlivet rakt och helt enkelt flytta hela kroppen åt sidan. Det är så man brukar göra när man ställer sig på ett ben. Gör nu om försöket, lyft höger ben först efter att du har böjt dig åt vänster. Det blir betydligt svårare och du måste böja dig rätt så rejält åt sidan för att kunna lyfta foten. Böjer vi oss inåt när vi försöker använda vikten blir ofta resultatet att vi flyttar höften utåt, och håller alltså ändå vikten kvar mitt på hästen. Det är till och med möjligt att vi på detta sätt får vikten utåt istället.

Hur skall vi nu omsätta detta till ridning? Jo: håll dig rak i kroppen och låt inte ditt "experimenterande" med vikten ta din balans ifrån dig. Vi kan aldrig göra något bra, om vi inte sitter avslappnat och i balans.

Vikten är rätt om du har mer belastning på inner stigbygel än på ytter. Det kan du kontrollera genom att försöka lyfta upp fötterna ur stigbygeln, en i taget. Inner stigbygel skalld et vara svårt att släppa medan yttar skall dans ganska fritt under foten.

Viktshjälpen påverkar mest hästens framdel. Lägger jag vikten åt vänster flyttar hästen bogen åt vänster och baken följer strax efter. Det betyder att en oavsiktlig viktshjälp, dvs. att ryttaren hamnar snett i sadeln, kan försvåra för hästen att utföra det den skall eftersom den inte kan ha kvar bogpartiet mitt framför baken. I många rörelser där bara ena skänkeln skall användas, är det mycket vanligt att vikten åker ned på den sida som vi använder skänkeln på. I många rörelser, t ex sluta och bakdelsvändning, omöjliggör detta för hästen att utföra rörelsen.

Den sista tiden har jag vid flera gånger puttat ryttaren snett i sadeln, för att bevisa att hästen svänger om vi använder våra viktshjälper. Varje gång får jag samma fråga: Skall man göra så mycket?

Detta är en intressant fråga, som jag vill ge mitt standardsvar på: Det som fungerar är alltid rätt! Om vi med en viktsförflyttning får hästen att göra det vi vill, kan ju det vi gjorde knappast vara fel!

Intressant är att åskådarna sällan verkar tycka att de jag knuffat snett sitter särdeles underligt efter min knuff. Nu är ju åskådarna kanske inte så benägna att säga emot mig eftersom de ju alltid är mina elever som tittar på. Jag hoppas att de är ärliga. Jag har nog i alla fall ännu inte sett en elev med för stora viktshjälper.

Det är helt OK att flytta sig en decimeter i sidled i sadeln. Om det är detta som krävs för att få hästen att följa vikten, så är det naturligtvis rätt. Hästar som är vana att lyssna på och följa ryttarens vikt lyder vikten tidigare och man hamnar inte en decimeter fel i sadeln. På lektionshästar, som liksom är vana att parera ryttarens underliga vikt-skutt snarare än att följa dem, kan däremot kräva att man flyttar sig rätt bra i sidled innan de känner sig tvungna att följa med vikten. Att klara av att gå rakt fram trots att ryttaren sitter snett är en av de saker som lektionshästar måste lära sig.

Det fascinerar mig alltid att ryttare kan uppleva det som att det som inte fungerar nog är rätt ändå. Vi har alla hört att viktshjälper skall vara så små så små. Vi har hört att alla hjälper skall vara små. Detta krav på små hjälper föder att många hjälper inte fungerar eftersom de blir för små. Ofta blir tygeltag och skänklar hårda och stumma i sin strävan efter att vara osynliga. Jag undrar om man till exempel i den fritt gestikulerande italienska kulturen är lika orolig för att hjälperna skall synas. Vi kan mycket väl tillåta oss mer gestikulerande hjälper. Dessa blir inte lika stumma, dragande, irriterande och förstörande. Så länge vi gestikulerar långsamt och mjukt är det helt OK. Om vi blir stora, snabba och hårda är det naturligtvis lika fel som att vara osynlig och hård.

Det är så lätt att det blir fel, detta med vikten. Ofta hör jag prat om att man skall luta sig hit eller dit, eller till och med böja sig hit eller dit. Man skall varken luta sig eller böja sig. Man skall sitta vid sidan av mitten. Vår tyngdpunkt finns någonstans inne i bäckenet och vi får alltså bäst resultat med minsta rörelsen om vi kan flytta vårat bäcken i sidled. Vi kan fortfarande ha raka ryggar och axlarna mitt över höfterna.

En mindre viktshjälp är ju att vi lyfter upp ena sittbenet ur sadeln och balanserar oss mitt över det andra. Detta är den finare modellen, som man snabbare kan ta sig till och från och som är den sits vi bäst använder oss av om vi ofta och snabbt vill byta sida, som till exempel vid galoppombyten och byten mellan olika skolor. Oberoende av vilken av dessa sätt vi använder får de betraktas som grovinställning av vikten, och med överkroppen kan vi sedan finjustera den.

Jag använder mig av båda dessa modeller. När jag i vardagsridningen gymnastiserar min häst och vet att jag skall bli i ena böjningen en stund, säg 20 sekunder, väljer jag den förstnämnda. Vill jag leka med omböjningar väljer jag den sistnämnda.

Vi kan driva hästen med rösten, med vikten eller med skänkeln.

Rösten är oftast en smackning.

Med vikten skall vi dels gå framåt med kroppen, och dels bli mer energiska i vår rörelse, så vi höjer vår energinivå och förstärken hästens egna rörelser.

Vad man skall göra med skänklarna är att försiktigt lägga dem efter hästens sidor. Inte mera. Om hästen inte reagerar för denna hjälp skall vi förstärka den. Detta finns en del olika sätt för, och vilket vi använder beror på vilken häst vi sitter på. På en erfaren häst som ... Läs mer

• Att driva
• Mer om drivning
• Att driva med sätet

Handen och tygeln har en mycket större och varierande användning än vad många ryttare utnyttjar. Man kan ta tygeltagen uppåt, bakåt, inåt eller utåt, och får olika reaktion från hästen beroende på vilket man tar. För enkelhetens skull förutsätter mitt resonemang här att vi rider på ett tränsbett, för det är bara med ett sådant som vi kan ta alla tygeltagen.

Beroende på i vilken riktning vi för handen när vi tar ett tygeltag, påverkar vi antingen lanen, tungan, mungipan eller halsens sida. Alla tygeltag påverkar alltså inte hästen enbart via bettet. Vid det trängande ... Läs mer

• Handen
• Mera om handen
• Vad Steinbrecht skrev om handen
• Förhållning
• Vända och leda
• Ledande tygeltag - the movie
• Trängande tygeltag
• Lyftande tygeltag
• Eftergift

I alla situationer där jag rider på lång tygel, rider jag med båda tyglarna i en hand. Jag har gjort så i alla år, förmodligen därför att det är så jag fick lära mig på ridskolan i Partille. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om det, åtminstone i "engelska" kretsar. Westernfolket gör det oftare. Faktiskt har jag aldrig diskuterat med dem hur de gör. Mitt sätt att rida på en hand är helt enkelt - mitt.

Många gånger har jag märkt att jag har bättre kontroll på min häst tack vare enhandsfattningen än vad de flesta andra ryttare som envisas med att rida med ... Läs mer

• Rida på en hand
• Är det enklare att rida enhändigt?
• Olika enhändiga tygelfattningar
• Varför vänster hand?
• Skritt på en hand - the movie

När skänkeln inte används skall den hänga ned på ett för ryttaren bekvämt sätt. Det finns ingen anledning att vara för bokstavs-troende angående den lodräta sitsen eller andra sitsar. Det viktigaste är att ryttaren sitter bekvämt och avspänt, för först då kan hon använda sina hjälper på ett bra sätt.

Naturligtvis har även skänkeln många funktioner. Den kan driva, flytta bakdelen åt sidan, eller böja. Det är vanligt att man ser att ryttaren drar bak skänkeln för mycket. Ofta sker detta i samband med att ryttarens överliv fälls framåt. Jag har ibland hört sägas att hästen är känsligare längre bak, men det har jag svårt att tro. Om så är fallet, finns det ändå ingen anledning till att alltid använda skänkeln där. Det är ju bättre att spara det känsliga stället tills det verkligen behövs. Hur skall vi då göra, för att få hästen att förstå att det är bakdelen det gäller?

En normal skänkelhjälp ger vi genom att böja på knäet. För att detta skall fungera gäller det att ryttaren kan vinkla ut tårna och därmed knäna så mycket att benen inte bara far fram och tillbaka efter hästens sida, utan verkligen flyttar sig bakåt-inåt när knäet böjs. I trav och galopp rör sig skänkeln av sig själv utåt-inåt eller uppåt-nedåt. Man upplever det olika. Om ryttaren ser till att förstora dessa rörelser när hon vill driva, hamnar skänkelhjälpen i rätt moment.

På en lydig häst behöver man inte använda skänkeln med kraft. Tänk på att en häst märker om en fluga sätter sig på den. På samma sätt märker den även den allra lättaste beröring av skänkeln. Det som skiljer en lydig häst från en mer olydig är bara om den bryr sig om att lyssna på den lilla signalen, och om den alls uppfattar det som en signal. Det är en mycket angenäm överraskning när man första gången uppfattar för hur små skänkelhjälper man verkligen kan rida. En normal skänkelhjälp ges med samma kraft som man håller armen om sin älskade.

När vi pratar om sidförande skänkel handlar det om att flytta hästens bakdel åt sidan. Framdelen flyttar vi åt sidan med ledande eller trängande tygel och med vikten. Vi behöver inte flytta tillbaka skänkeln. Hästen skall lära sig att en skänkel på alltid betyder att rumpan skall åt andra hållet. Vi skall bara använda den ena skänkeln. Vill vi flytta baken åt höger använder vi alltså vänster skänkel. Högerskänkeln skall i det här fallet inte flyttas eller användas, utan hänger på sin vanliga plats. 

Om hästen inte förstår den sidförande skänkeln vinner vi inget på att flytta tillbaka den. Det är bättre att förstärka den. Det gör vi antingen genom att vi förstärker skänkeln på samma sätt som vid drivning, eller att vi förstärker med sporre eller spö.

När jag var ridskoleelev på 70-talet fick jag lära mig att det var mycket ofint att smacka. En gång i tiden lär man ha blivit utesluten från dressyrtävling om man smackade, liksom man länge blev det om man red in med spö på banan. Idag smackar jag själv ofta och mycket, och känner mig varken som dålig ryttare eller dålig människa för det.

Jag har funderat mycket över varför smackning ansågs så obildat, och det finns faktiskt en del vettiga anledningar till att man ibland skall vara försiktig med att smacka. Inom armén kan ju smackandet dels röja en ryttare för fienden, men framför allt är smackningen och till viss del rösten en hjälp som påverkar inte bara den egna hästen, utan även alla andra hästar runt omkring en. Vi är många som på framridning eller hemma på ridbanan har fått "problem" med vår egen häst när ryttaren bakom smackar. På det viset är det ett oskick, men det finns en väldig massa tillfällen där det är bra att smacka.

Först bara ett litet påpekande: Många många många smackar rutinmässigt varje gång de skall driva, oftast utan att veta om det. Den smackningen tjänar inget syfte och skall alltid arbetas bort.

Så till smackandets fördelar då. Det är en hjälp som hästen har lätt att lära sig. Vi börjar att träna den redan när vi lär hästen att gå fot, och sedan följer den med hela vägen. Det är också en hjälp som ryttaren använder utan att behöva röra sig. Det kan i många situationer vara bra att kunna driva utan att behöva använda kroppen eller ändra balansen. Till exempel om många hjälper redan är engagerade i en krånglig övning eller om vi hänger om hästens hals i en brant uppförslutning.

Det normala är att vi använder smackningen som en förstärkning av skänkeln. Därför skall vi aldrig smacka och använda skänkeln samtidigt. OCH: Smackning är endast drivande. Man kan inte förstärka en sidförande skänkel med att smacka.

Många tycker att det är underligt att jag inte räknar in smackningen bland röst-hjälperna. Jag har helt enkelt en gång lärt mig att skilja på dem, och jag skulle tro att man skiljer på det eftersom smackningen bildas på ett sätt som är främmande för vårt språkbruk. Till rösthjälperna räknar jag alla de kommandoord som vi lär våra hästar och använder främst vid longering. Dessa är fortfarande väldigt viktiga på den unga hästen, men behövs sedan mindre och mindre efter hand som hästen lär sig att förstå de andra hjälperna.

Rösten kan alltid användas som förstärkning. Det är mycket vanligt att man t ex ropar "galopp" till hästen som inte vill fatta galopp. På samma sätt gör man vid avsaktningar. När jag longerar använder jag ofta ordet "sakta" till hästen, men det kanske mest vanliga sättet, och det sätt som man flitigast använder rösten, är att proa.

Proandet skall verka lugnande på hästen och det är därför viktigt att vi "säger" det på ett lugnt sätt. Försök att använda så djup röst som möjligt. Alla har hört en skrämd häst "knorra" för att varna andra, och det är viktigt att vi inte får hästen att tro att det är något sådant vi försöker förmedla. Lyssna istället på hur ett sto brummar lugnande till sitt föl. Det är så vi skall låta.

Sporren är ett precisionsinstrument som vi använder för att förstärka och förtydliga skänkeln. Med sporren kan vi få effekt utan att behöva röra benet för mycket, vilket gör att vi kan använda sporren snabbt, och vi kan använda den utan att påverka vår sits eller balans.

När sporren används skall den inte, som många tror, petas utifrån och in i hästen, utan den skall arbeta nedifrån och upp och alltså glida efter sidan på hästen. Detta åstadkommes genom att ryttaren lyfter lite på hälen för att direkt sänka den igen. Att man använder skänkeln, som ju arbetar utifrån och in, betyder alltså inte automatiskt att man använder sporren, och inte tvärtom heller för den delen. På en häst i rörelse används sporren liksom skänkeln oftast i takt med hästen, så ryttaren bara förstärker det naturliga gunget i skänkeln som åstadkoms genom hästens rörelse. När ryttaren rider med skänkeln i normalläge skall alltså sporren vara en bit ifrån hästen, och hur långt avståndet skall vara beror på hur snabb verkan man vill ha av sporren

Sporren har samma användningsområde som skänkeln.

Den tyska mästaren Seinbrecht skrev på 1800-talet en bok som med tiden blev tyska arméns ridinstruktion. Det är en av de viktigatse skrifterna i nordeuropeisk ridning. Hans kommentar om stigbygeln, som blev en riktig aha-upplevelse för mig.

Efter en lång harang om olämpligt användande av olämpliga sporrar, kommer ett och annat klokord. Han inleder med att tala om självklarheten att sporren kan användas på olika sätt och förklarar därefter de olika sätten:

Sporrstöten är den kraftigaste sporrhjälpen. Den skall komma mer med fotleden än med knäleden. Ryttaren skall höja hälen och därmed rikta sporren mot hästen så att ryttaren under sporrstöten trycker foten mot stigbygeln. Det är fel när ryttaren lyfter underskänkeln framåt eller utåt för att genom en svingande underskänkel hugga in sporren. Detta är fel bland annat eftersom ryttaren då förlorar sin goda sits och balans i ett läge när han måhända som bäst behöver den.

Inget nytt så långt.

Sporrsticket är en finare hjälp och skiljer sig gentemot ovanstående genom att ryttaren här bibehåller sitt lätta stöd i stigbygeln. Ryttaren behöver detta stöd för foten på samma sätt som konstnären behöver stöd för handen för at kunna föra penseln lätt och elegant.

Här är det intressanta! Steinbrecht beskriver hur stigbygeln är betydelsefull för ett väl fungerande sporr- och skänkelarbete!

När man läste dessa rader blir det plötsligt uppenbart varför det oftast blir lite klumpigare vid barbackaridning eller vid stigbygel-lös ridning. Ofta när jag ser ryttare rida utan stigbyglar så slår det mig också att tårna ju då hänger nedåt. Det skall de också göra när fötterna hänger fritt. Att försöka att lyfta tårna när man sitter utan stigbyglar skapar bara en massa onödiga spänningar hos ryttaren. Men med den hängande foten, får man en sporre som pekar rakt upp, och man får ingen möjlighet att med stigbygeln som stöd höja hälen.

Ser man gamla grekiska avbildningar av barbackaryttare ser man också att dessa har helt andra sporrar än vad vi är vana vid. De använder mycket korta sporrar, och sådana kan nog fylla sin funktion även på barbackaryttare med hängande fötter. Emellertid får man inte samma finstämda funktion.

Ha i minnet att jag här har citerat Steinbrecht mycket löst. Boken är på 1800-talstyska och inte helt lätt i sin snirkliga meningsbyggnad. När man läser Steinbrechts bok, likväl som när man läser all gammal hästlitteratur, får man komma ihåg att vi alla är barn av vår tid. Man måste läsa dessa böcker med omsorg, vilket man ju även skall med modern litteratur. Man skall sortera bort allt som mera är en produkt av tidens språkbruk och föreställningsvärd, än av gott hästkunnande. Jag sorterar bort alla rader där Steinbrecht beskriver den positiva effekten av stjärnsporrar där dessa gör hål på hästen vid sporrstöt vilket har den fördelen att hästen då blir sårig och inflammerad i sporr-läget vilket ökar hans känslighet…

När man läser sådant undrar jag ifall detta verkligen var något han tyckte, eller om det mera var ett prat som var allmänt förekommande. Även Steinbrecht borde ha märkt, att en häst som har ont går det inte att rida alls! Vi kan ju även idag hitta saker som alla säger men ingen gör (rida ut i hörnen, till exempel).

I all äldre litteratur pratas mycket om hur hästen skall bestraffas, men jag tror inte det beror på att man bestraffade hästen oftare än nu utan mer på att alla förväntade sig att sådan kunskap skulle spridas. Även dagens ridlitteratur innehåller många självklarheter eftersom  vi förväntar oss att det står där.

Hur man använder spöet beror till en del på hur spöet ser ut. Det finns ju "hoppspön" och "dressyrspön". Hoppspöt är max 75 cm långt och dressyrspöt 90-130 cm. Detta gör att hoppspöt är mera lättrörligt medan dressyrspöt når längre och kan användas utan att man behöver släppa tygeln.

Rider jag unghästar eller i terrängen (eller hoppar för den delen) använder jag alltid ett kort spö (hoppspö). Det spöt kan jag enkelt använda över hela hästen, och det är mycket lätt att byta hand på det. Med ett kort spö kan man enkelt peta till hästen på ... Läs mer

• Spöt
• Så håller du spöt
• Att rida med spö
• Uppvinklat spö