Detta är en rolig liten bok som jag haft i min bokhylla sedan tonåren. Jag skulle inte säga att den lär oss så mycket om häst, men den lär oss mycket om hur man såg på saken 1837.
Jag får känslan att författaren mera intreserar sig för att vara dilletantiskt saklig än för att vara pedagogisk och information. Se till exempel den svulstiga beskrivningen av olika hästfärger, med så många exempel och varianter att det måste vara omöjligt att ge en häst en entydig beteckning. Försök till exempel själva avgöra om en häst är Guld-fuchs eller Klar-fuchs...
Vad jag i alla år har skrattat åt, är beskrivningen av hästens delar, särdels då beskrivningen på sidan 9, om vad öronen är, och särskilt beskrivningen på sidan 12 av munnen som den nederst på ansiktet belägna öppning i vilken föda intages.
Ännu roligare upplevde jag det efter att jag gjort lumpen och lärt mig om det militära livet. Detta är ju en militär instruktionsbok. Tänk er nu en elev vid kavalleriets korpralsskola, som vid ett läxförhör får frågan vad munnen är. Han förväntades då att resa sig i enskild ställning (givakt) och med kraftig stämma utantill läsa upp boken ur texten. Det är humor.
Bland sjukdomarna märker jag främst åderfistel, som är en komplikation till åderlåtning och torde vara mycket sällsynt idag.
Klicka på sidorna för att förstora dem
