Mitt hästliv

Jag letade fram den tidigaste dressyrbilden på mig jag kunde hitta. Det blev denna, som är tagen på stora ridbanan på Avesta ridklubb i maj 1983.

Hästen heter Jack, kallades för Linus och var ett halvblod född 1974. När jag köpte honom var han utbildad till MB. Det var inte jag, så jag red lätt dressyr med honom men fuskade med lite byten och skolor. Jag hade med honom till Strömsholm och red till slut några medelsvåra starter på honom, bland ... Läs mer

Jag hittade min gamla ryktborste i en låda på vinden. Den fick jag av mina föräldrar i julklapp 1975. Jag hade fått en annan borste tidigare och den ryktade jag min första sköthäst med den första tiden, men alla sade att man skulle ha en JH-borste för det var kvalitet och ryktade bättre. Så visade de upp sina gamla borstar och visade att de fortfarande funkade trots att de var si och så gamla. Lyckan var därför stor när jag fick denna borste och ... Läs mer

När Strömsholmstävlingarna fyllt 100 år och just är avklarade, minns jag första gången jag kom i kontakt med dem. Det var 1981 och jag hade arbetat ett halvår på den lilla ridskolan i Orsa – mitt första jobb – och även börjat min utbildning till ridlärare. Detta år gick jag första kursen, i folkmun kallad Valla-kursen eftersom den var förlagd till valla folkhögskola i Linköping. Det var en teoretisk kurs där vi ... Läs mer

Den sista veckan av Strömsholmskurserna var mest programmridning och banhoppning. Istället för att lära oss saker skulle vi dels rida ”avslutningstävlingar”, som ordnades på Strömsholm främst för oss kursare, dels rida interna tävlingar. På dressyrhästarna var det programridning för de dåvarande ryttarmärkena, och på hopphästarna hittade vår hopplärare Pelle Fresk på egna små roliga tävlingar. Han tyckte ... Läs mer

Jag var nog 10 år när Pappa började bära hem hästböcker till mig. Det var Första ponnyboken, Första ridhanboken och liknande saker. Det var stillbilder och dressyr är rätt svårt att förklara i stillbild. Därför tog det rätt lång tid innan jag liksom begrep vad dressyr var. Detta var ju innan jag började på ridskola så min hästerfarenhet inskränkte sig till de få gånger det var en häst på ... Läs mer

Jag var 17 år. Kapten Koch och Jag skrittade hemåt på grusvägen vid Åstebo. Jag red Spader Dam, ett helsvart halvblodssto som jag tyckte mycket om och red ofta på den tiden. Kapten Koch red såklart sin Merazi. Jag skrittade på hängande tyglar med båda tyglarna i vänster hand. Så lärde vi oss i Partille att man skulle färdas i skritt. Kapten Koch red såklart likadant.

Vi småpratade som man gör, och jag kom på något vi ... Läs mer

Jag skall ta med er tillbaka till mars 1984. Jag var 23 år och gick min andra tremånaders kurs på Strömsholm. Ridlärarutbildningen på den tiden var två tremånaders-kurser.

Just denna dag var det hoppning. Vi hoppade våra fälthästar två gånger i veckan, tränade markarbete för ridlärare en dag, onsdagar, och red två dagar självständig ”dressyr”. På helgen turades vi om att rasta dem i skritt. Halva ... Läs mer

Den 5 september 1976 stod jag i min klubbjacka från Partille Ridklubb och sålde program utanför gamla Ullevi. Där innanför pågick Göteborgs häst-show. Jag såg ingenting av den. Jag var ju utanför och sålde program.

Detta var inte den Gothenburg horse show som några år senare drog igång i Scandinavium. Detta var ett regionalt arrangemang.

Ingela var där inne och såg showen. Idag hittade hon programmet bland sina minnes-saker. Oj ... Läs mer

Under mina första tio år som hästägare hade jag bara en häst och ”hobbyred”. Jag red ut mycket, red dressyr ibland, hoppade när tillfälle bjöds, tävlade några gånger om året och hade rätt kul med min häst.

Samtidigt hade jag en dröm om att rida mer och bli en sådan där duktig en som red hela tiden, vann stora tävlingar och som de skrev om i tidningen Ridsport. Fler tidningar fanns just inte på den ... Läs mer

- Det heter inte ridhjälm, det heter kask!

Jag var tio år och var på väg med Mamma till NK för att köpa min första ridhjälm. Någonstans hade jag lärt mig att rätt namn var kask. Jag var så rädd att Mamma skulle säga fel till expediten så denna trodde att vi inte begrep. Därför övade jag mamma hela vägen till butiken. Mamma löste det snyggt genom att kalla det ridkask.

Detta var 1970, när ridhjälm inte ... Läs mer

Efter gymnasiet och lumpen stod jag färdig att söka mitt första jobb. Jag ville bli ridlärare så jag letade sådana jobb bland annonserna i tidningen Ridsport, men även jobb som hästskötare i Tyskland. Det senare var den tidens sätt att förkovra sig inom hästeriet. I Sverige fanns just inga handelsstall eller tävlingsstall. Dessa tillhör en senare tid så man fick åka till Tyskland.

Jag sökte ett jobb på ridskolan i Orsa, och var ... Läs mer

Jag börjar komma upp i en ålder där yngre ser mig som en sådan där häst-gubbe som hållit på med hästar hela livet. Det är smickrande, för jag kommer ihåg hur jag såg upp till de gamla hästgubbarna när jag var ung. Som gammal hästgubbe förväntas man kunna allt och även vara klok nog att hantera hästarna milt och bra och ändå får dem att lyda.

Men den erfarenhet man får, den skaffar man sig ... Läs mer

Jag skrev nyligen om hur avmaskning i min barndoms 70-tal var en rätt omfattande procedur. Hästarna avmaskades en gång om året, ofta på hösten efter betet. Först kulle hästen vara utan mat ett dygn, annars tog inte avmaskningsmedlet. Så kom veterinären och hällde i hästen en liter vätska genom näs-sond. Det var avmaskningen. Där krävdes ofta brems och två starka grabbar som höll i hästhuvudet, så slangen alls kom på ... Läs mer

I backspegeln verkar allt mode underligt och fult. En av de mera underliga modenyckerna i hästvärlden är den filtvojlock som fanns överallt på 60- och 70-talet. Den var så vanlig att många av oss barn inte kände till någon annan.

Det var alltså en vojlock av stampad filt, ungefär en centimeter tjock. Oftast var den gråvit eller gul, men jag har sett blåa också. Den var läderförstärkt på de ställen den slets mest ... Läs mer

Jag hittade en bild på nätet, en bild av en svart plasthäst och minnena rann över mig. Jag hade en eller några sådana hästar i min tidiga tonår, kanske till och med strax innan tonåren, och de var det finaste jag visste. Jag tyckte bilderna var så eleganta och de representerade något stort, något värdigt, något fint, något stort som jag ville vara med om.

Hästarna var kanske 25 cm på längden, gjorda av halvcentimetertjock ... Läs mer

På högstadiet hade vi en dag i vecken ett ämne ”fritt valt arbete”. Det var många lite friare aktiviteter att välja på,. Jag valde hästkunskap vilket betydde att kapten Koch lärde oss en massa roliga saker på ridklubben. En dag blev vår uppgift att följa med veterinären Cedergren i haserna. Cedergren var skåning och hade på sig en rejäl regnrocksliknade sak, med knäppning i ryggen.

På schemat stod den årliga ... Läs mer

Jag funderade vilka lärare jag ridit för genom livet, och det blev en liten lista.

Först var det ju ridlärarna på Partille Ridskola: Eva Persson, Monica Wittgren, Roland Nordhed och Kapten Koch.

Sedan flyttade jag till Orsa. Där lastade jag regelbundet min häst Jack och körde till Mora för att rida dels för Anita Hedin, ridskolechefen i Leksand, och dels för Kerstin Ahlgren som undervisade där en gång i veckan.

Jag red en veckokurs i Mora ... Läs mer

När man cyklat fyra kilometer uppför till bergets högsta topp och vägen börja luta nedåt mot Landvetter, då är du i Åstebo. Där ligger Partille Ridklubb och där tillbringade jag mycket mycket tid i tonåren på 70-talet.

Där fanns inga hagar. Lektionshästarna såg solen de få metrarnas promenad mellan stallet och ridhuset. Det var väl tio meter. Denna dystra tillvaro gjorde i alla fall att hästarna skulle rastas varje dag. ... Läs mer

Jag skall inte säga att jag tänker rida för instruktör igen, men jag har börjat leka med tanken, och jag har börjat fundera hur det skulle kännas att rida för instruktör igen. Det är något jag gjort förvånansvärt lite genom livet, och ju längre åren har gått desto mera sällan har det blivit. Nu är det nog senast 10 år sedan jag red för instruktör.

Om jag skall ta mig till en instruktör måste jag ju ... Läs mer

1984 hade den unge Markus dömt ut hoppning. Det var en process som började redan 1976, men efter att ha gått två ridlärarkurser på Strömsholm kände jag att hoppning var ointressant.

Enda syftet med hoppning jag kunde se var att man hoppade för att kunna hoppa. Vad man sedan skulle ha denna hoppkunskap till, mer än att hoppa, kunde ingen förklara. Jag tyckte inte det verkade tillföra något till hästens utbildning och det vi lärde oss på ... Läs mer

För 25 år sedan hade jag en kompis som var hoppryttare. En dag satt vi och skröt och skämtade om vår ridning. Troligen var det flickor i rummet eftersom vi båda försökte vinna diskussionen. Efter en stund menade kompisen att jag som dressyrryttare ställer in hästen i stallet när den är framriden. Jag minns inte vad jag svarade.

Nu, 25 år senare ger jag honom rätt! Dressyrsporten i stort vill jag inte uttala mig om, men för min egen del ... Läs mer

Tänk om det hade knackat på dörren 1990, när jag var 30 och som mest igång med ridandet, och det utanför stått ett par som berättade att de ville att jag skulle rida deras JätteFina Tävlingshäst.

Vad hade jag gjort?

Troligen hade jag bjudit in dem på kaffe. Och så hade jag väl frågat om hästen, och strax frågat varför de ville att jag skulle tävla deras häst. Jag hade nog frågat vad de ville att ... Läs mer

Jag undrar när jag första gången förstod att jag hade fel. Jag undrar när jag för första gången förstod att jag hade en avvikande inställning till ridvärlden.

Jag växte upp i en tro att ridkunskapen höll på att dö ut. Militären var avhästad, bilen uppfunnen sedan länge, alla bönder hade traktor och ingenstans behövdes hästen. Därför hade ju användandet av hästen rasat ordentligt de 50 år som ... Läs mer

Jag lyssnade ju på Peders tal när han fick Jerringpriset. Där sade han saker som jag tror fick mig att bättre förstå tävlingsryttaren och idrottaren. Jag minns inte hans ord, men han pratade om längtan att rida den perfekta ritten. Där begrep jag bättre vad som får dem att hålla på: De drömmer om den perfekta ritten.

Från ena stunden till den andra förstod jag hur folk kan åka iväg och tävla helg efter helg år ut och ... Läs mer

Nar jag tittade på hoppningarna i Borås kom jag att tänka på den hopputbildning jag fick själv en gång i tiden, på Strömsholm 1982 och 1984. Jag var ung då, 22 år, och hade i stort sett bara hoppat på ridskolan i Partille. Där handlade ju hoppning om att styra, smacka och hålla i man. 90 cm betraktades som ett stort hinder. Plötsligt var jag på Strömsholm där 120 cm betraktades som litet, och det nog förväntades att jag kunde ... Läs mer

Ibland får jag lust att provrida en sådan där dressyrhäst för flera hundratusen, för att på något sätt förstå vad som skiljer sådan ridning från den ridning jag normalt håller på med. Jag funderar rätt ofta vilken ryttare jag hade varit om jag hade haft en ”bra” häst istället för det brokiga menageri jag ridit genom åren.

Troligen har jag en gång haft en ”bra” häst. Min ... Läs mer

Någon gång runt 1980 började man visa upp fyra-åriga hästar i kvalitets-test. Sedan dess har det bytt namn flera gånger och heter väl 4-årschampionatet idag. Kvalitetstestet marknadsfördes som att alla fyraåringar skulle testas så avelsföreningen kunde få ett tidigt resultat på vad de åstadkommit med aveln.

Den unge naive Markus tyckte detta var en utmärkt sak. Tillsammans kunde alla vi med 4-åringar hjälpa ... Läs mer

Redan när du kliver in i stallet förstår du vad klockan är slagen, för därinne står alla kursens flickor och försöker se jättesöta ut. De pekar alla på Den Vilda Hästen. De har redan valt hästar, så du skall rida Den Vilda. Just då önskar du att det var din mamma som bestämt vilken häst du skulle rida, inte ett gäng unga tjejer, för mammor brukar ha lite mysigare syn på vilken häst som är lämplig ... Läs mer

En morgon när jag var nyss fyllda 7 väckte min mamma mig och var ovanligt uppspelt. Hon ville att jag skulle skynda mig ned i vardagsrummet. Jag sprang efter Mamma ner och får se – en TV! Det var en liten 12 tums-TV med handtag högst upp och två antenner som pekade åt var sitt håll i 45 graders vinkel mot skyn.

Detta var alltså 1967, vid en tid när det ännu inte var självklart att alla hade TV, även om de flesta nog hade. Mina föräldrar var ... Läs mer

Fotbolls-landslaget är inte de första som åker kortege genom staden när de lyckats med något utöver det vanliga. Det gjorde även Roms kejsare efter framgångsrika krig. Dessa triumftåg skulle nog fått fotbollslandslaget gröna av avund, för det var magnifika tillställningar. Det var ett stort följe med många vagnar där krigsbyte och fångar visades upp. Triumfatorn, han som hyllades, åkte en fyrspänd vagn i mitten av tåget och ... Läs mer