Ridhandboken Del 4 - Om dressyrens grundtankar

Det verkar vara en allmänt spridd tanke att dressyr är något man sysslar med för att tävla. En del verkar anse att det är uppvisningen på tävlingsbanan som är dressyr, och att det man gör hemma kallas träning.

Jag kan inte hålla med om det.

Svenska akademins ordbok definierar dressyr som ”handling(en) att dressera”. Första belägg är från 1822. Vid den tiden var dressyrtävlingen inte uppfunnen, och ändå pratades det om dressyr.

I standardverket ”Handbok för hästvänner” av C.G. Wrangel har han ett kapitel om ”ridhästens dressyr”. Denna bok skrevs ju på 1800-talet när den ädlaste ridningen var att ta sig fort fram i terrängen med minsta möjliga ansträngning. Gamla tiders manegeridning hade Wrangel inget till övers för. Wrangel skrev inte till några tävlingsryttare, ändå beskriver han ridhästens dressyr. Han talar inte om dressyrhästar, för sådana fanns ju inte, utan om ridhästens dressyr.

Så har jag alltid tänkt på dressyr: Ett metodiskt sätt att träna och utbilda en ridhäst. För mig är dressyr inget mål, något vi gör på uppvisningar inför publik. För mig är dressyr den process som skapar en ridhäst.

Om ryttare med ordet dressyr menar uppvisningar och träning för att åstadkomma uppvisningar förstår jag varför jag så ofta verkar tala förbi folk.

De dressyrövningar vi rider använder vi för att träna hästen. Även alla övergångar och liknande vi vill kunna göra med stor noggrannhet är övningar för att skapa en bra ridhäst. Att från halt kunna galoppera åtta språng för att stå still igen är något som en utbildad ridhäst kan. Hur man väljer att använda sin väldresserade ridhäst bryr jag mig inte om. Där finns många val, men det gemensamma med dem alla är att de görs bäst på en häst som är lydig, välgymnastiserad och angenäm att rida. Detta stod förr som dressyrens syfte i tävlingsreglementet för dressyrtävlingar.

Det står inget i TR om att dressyrens mål är att rida uppvisningar. Det står inte att målet är att framhäva hästens förtjänster och försöka dölja dess svagheter. I gällande reglemente beskrivs dressyren mål som ”att utveckla hästen till en atletisk individ genom harmonisk utbildning. Resultat blir en lugn, mjuk, lösgjord och smidig häst. Den blir också förtroendefull, uppmärksam och villig så att perfekt samförstånd med ryttaren kan uppnås.”

Ibland använder jag ordet ”dressera” om det jag gör med hästarna när jag rider dem. Detta brukar möta ont blod. Dressyr anses OK, dressera inte OK. SAOB förklarar dressera som ”bringa i tillbörligt skick, göra i ordning o. d.” Dressyr och dressera är substantiv- resp. verbformen av samma ord. Jag tycker gott vi kan använda dem båda.

En bra förklaring finns i ordförklaringar för naturvårdsverkets meddelande nr 1/1978, som handlar om ridanläggningar:

Ridning för att få hästen gymnastiserad, lydig och i balans. Ett antal rörelser av bestämd utformning och stigande svårighetsgrad skall successivt läras hästen.

Om vi använder detta som rättesnöre när vi tränar vår häst förstår vi att de olika rörelserna tjänar ett syfte; att få hästen gymnastiserad, lydig och i balans. Därav kan vi förstå att den rörelse som vi rider kan vara bra och fylla sitt syfte även om den inte har utförts med tävlingsmässig precision.

En väldresserad, stark och balanserad häst är angenäm att rida. Den rör sig bekvämt, och lydigheten gör att man kan hitta på mycket roligt som man inte kan med en olydig häst, t ex att rida fort på fälten. Det är samma skillnad som för en hund som lyder inkallning, och en hund som inte gör det. Den senare får aldrig gå lös.

Bent Branderup beskriver dressyrens, ridkonstens, syfte som att:

Genom konsten ge hästen en livsuppgift som den kan utföra med värdighet även i hög ålder

Om dressyren sliter ut eller skadar hästen, eller blir en traumatisk upplevelse för hästen, är den felaktigt utförd.

En tredje förklaring fann jag i en broschyr en arrangör gjort för mina kurser:

När hästen tränas enligt de klassiska idealen, ökar dess gymnastiska förmåga. Ridning skall framhäva hästens naturliga skönhet och förstärka intrycket av hästens rörelser i frihet. Med bibehållen självkänsla och stolthet arbetar hästen för oss och utvecklar sin styrka och sitt självförtroende.

 Enkelt - naturligt - vackert - otvunget
 som om hästen själv gjorde valet

Förutom att vara en trevlig sysselsättning för ryttaren, skall ridningen även vara en trevlig sysselsättning för hästen. Med dressyrarbetat skall vi få hästen att med ryttare på ryggen och på kommando kunna utföra allt det här som hästen klarar av sig själv, naturligt, i hagen. Alla har sett hästen göra både piaffer och passager, och tittar man noga och ofta kan man även se rörelser som öppna, sluta, levader, courbetter och caprioler i hagen.

Ett bra dressyrarbete ökar hästens hållbarhet, och ger hästen möjlighet att vara aktiv hela livet. Om hästen får skador eller förslitningar är det alltid ridningens och ryttarens fel. Det är aldrig fel på hästen. Ibland hör man att "den hästen höll inte för dressyr". I ett sådant fall är det inte hästen som inte höll för dressyren, det var dressyren som var felaktigt anpassad till hästen!

Dressyr kräver inga dressyrhästar. Dressyr skapar dressyrhästar!

Det finns ingen idé att utveckla ett system som kräver bra hästar för att vi skall kunna dressera dem. Hälften av alla hästar kommer alltid vara sämre än genomsnittet, och det är ju främst dessa hästar som behöver vår hjälp för att bli friska, starka, viga och hållbara. Det är främst dessa hästar som behöver god dressyr! En god ryttare behöver aldrig en bra häst för att rida bra.

Den häst som är stolt över det den kan, går med glädje till dressyrbanan. Om vi ger vår häst positiva minnen från dressyrpassen, upplever hästarna dressyren som ett trevligt arbete. Mer om detta i kapitlet "feed back och ledarskap". Det är ryttarens ansvar att se till att hästen inte tar skada av det arbete vi ger den, och det är ryttarens ansvar att ge hästen  positiva minnen från ridbanan.

Häst och ryttare har tillsammans egenskaper som kan bli en mäktig enhet. Hästen ger oss styrka, rörlighet, snabbhet. Vi ger hästen vår intelligens och snabba tanke. I den grekiska mytologin talas det om kentauren, som var till hälften människa och till hälften häst. Under korta stunder kan vi som ryttare uppleva hur vi smälter ihop med hästen och bildar en enhet, en magnifik enhet. Den som har upplevt den känslan slutar aldrig rida.

Utbildningen av en häst beskrivs ofta som bilden till höger, som en stege. Den unga hästen är längst ner i början på stegen och skall sedan klättra uppåt, lära sig nya saker och till slut kunna det den duktiga hästen kan. Unghästen och den duktiga hästen kan olika saker och gör olika saker. I olika miljöer beskriver man olika mellanstationer på vägen, beroende på om vi utbildar till exempel en hopphäst, en tävlingshäst eller en akademisk häst.

Jag tycker inte om den liknelsen. För mig kan den utbildade hästen mer än den unga hästen, mer i alla riktningar, som på bilden nedan.

Därför vill jag inte beskriva en i förväg bestämd utbildnings-skala. Den största målet är att vi skall växa i alla riktningar. Vilken riktning vi väljer att gå för att nå allt, beror på vårt intresse, våra färdigheter och hästens möjligheter. 

Det svåra är för oss alla, att förstå skillnaden mellan kunskap och okunskap; att förstå skillnaden mellan vad som är inriktningsspecifikt och vad som är allmänt god hästkunskap. Scharlataner finns i alla inriktningar, och gott hästkunnande finns även det överallt.

 

I de beskrivning av rörelserna som vi oftast möter i böcker och tävlingsreglemente, beskrivs oftast den ideala rörelsen. Vad som sällan beskrivs, ens med de enklare rörelserna, är syftet med att rida rörelsen eller vilka krav som skall ställas på rörelsen för att den skall vara funktionell. All ridning är ju uppkommen i ett bruks-syfte, men rörelserna beskrivs oftast efter hur de skall visas upp. Ibland beskrivs rörelserna från ett kavalleri-perspektiv där öppna används i den ena krigs-situationen och sluta i en annan. Ingen av oss rider emellertid rörelser för att kriga. Vad som intresserar mig mest är ju att bygga en atletisk häst, och jag saknar utförliga beskrivningar om på vad sätt rörelserna tränar hästen.

Dessa frågeställningar har dykt upp igen hos mig sedan jag de senaste åren har börjat ägna mig åt lite svårare rörelser än vad jag gjort förr. Efter att ha sett en film om en portugisisk nu levande mästare och hur han använde levaden, blev det klart för mig att han tänkte helt olika om denna rörelse, än vad jag lyckats läsa mig till. Det var mycket intressant att se, och gav mig en rad saker att fundera över. Han beskrev kort och gott levaden som en rörelse som förberedde skolsprången och verkade kalla det levad om hästen helt enkelt lyfte upp frambenen från marken.

Jag tror att de beskrivningar av rörelserna som vi oftast möter, är en beskrivning av en extrapolerad rörelse, en rörelse där man gör den så svår som möjligt för att verkligen kunna glänsa, att vi rider rörelsen så tydlig att den med god marginal faller inom kriterierna för rörelsen och omöjligt kan förväxlas med något annat. Men hur skall vi rida samma rörelse om vi vill ha maximalt träningsutbyte av rörelsen? Jag vågar säga att där hittar vi helt andra kriterier än på de i tävlingsreglemente och liknande beskrivna idealen.

Vidare finns det en hel del rörelser där träningsvärdet nog är lågt i förhållande till svårighetsgraden på övningen. Sådan rörelser är bland annat westernridningens rollback som har stor praktisk nytta i det dagliga livet men just ingen tydlig, i alla fall uttalad, gymnastiserande effekt. Sedan har vi rena uppvisnings- och skryt-övningar som till exempel spin och sliding stop där mången westernryttare, med rätt klent resultat hävdar brukbarheten i rörelsen men fortfarande inte kan beskriva vad rörelsen tränar eller när den är vettig att använda.

I vår egen europeiska ridning kan vi hitta flera liknande övningar. Jag älskar att tycka illa om travökningar, galoppombyten i serie och kapriol, eftersom jag aldrig har fått förklarat för mig vad i hästen (styrka, balans, elasticitet etc) som tränas i dessa rörelser. Likväl har jag heller aldrig förstått syftet med den perfekta halten. För den sakens skull har jag inget emot att rida seriebyten. De är roliga att rida.

Om vi nu då försöker att titta på rörelsernas brukbarhet ur det gymnastiserande perspektivet, vill jag dela upp rörelsen i olika stadier.

• Rörelsen ser ut på ett sätt, medan hästen försöker att lära sig rörelsen.
• Rörelser ser ut på ett annat sätt, när hästen använder sig av, och tränas, i rörelsen
• Rörelsen ser ut på ett tredje sätt när hästen fullt ut har förstått rörelsen och är tillräckligt gymnastiserad för att göra rörelsen fullt ut.

Sedan finns det då ytterligare en nivå, uppvisningsnivån, där det mer handlar om att renodla och extrapolera rörelsen långt bortom användbarhetens ramar. Det ointressant om vi pratar framdelsvändning eller piaff; jag tror inte att uppvisningsformen är den mest användbara formen av någon av dessa rörelser, och efter att ha sett ovan nämnda film om portugisisk ridkonst är jag osäker på om mina diskussioner runt levad genom åren, egentligen är så värst relevanta.

Relevanta är de såtillvida att de stämmer med hur de flesta anser att rörelsen skall se ut, men jag tror inte längre de är relevanta sett ur den nytta som levaden brukar ges, nämligen som ett förstadie till skolsprången.

I förlängningen av dessa tankar kommer jag att tänka på den vanliga uppfattningen att hästen måste vara färdig för ditten och datten innan man börjar öva olika saker. Jag vill hellre se övningarna som det som skapar hästen och dess form, än att hästen först skall ha en bra form och sedan tillägna sig övningarna.

Jag skall försöka att återkomma till detta tema och beskriva hur jag funderar runt de olika enskilda rörelserna, vad som skall tränas i dessa och hur det bäst tränas. Vill ni lära er att prydligt visa upp era hästar med bra poäng eller stora applåder som mål, får ni vända er till någon annan. Den biten kan jag helt enkelt inte.

Jag berättar då och då om det lilla treåriga stoet som på en kurs för mig för några år sedan visade de flesta svåra rörelser när hon en stund fick busa i hagen. Detta fick mig börja fundera över dressyr på ett nytt sätt. Jag upptäckte ju då att hästarna redan kan rörelserna varför det blir underligt att vi försöker lära dem rörelserna. Likadant upptäckte jag att hästen klarar de mest svåra saker även utan stöd på yttertygeln. Inom hoppningen har det länge varit känt att de flesta hästar hoppar bättre utan ryttare än med ryttare och lite mode har det blivit inom den akademiska världen att träna hästarna för hand, även om detta ju inte ger samma frihet för hästen att använda sin kropp, som löshoppningen gör.

Jag har även funderat ett steg längre, och försökt att förstå i vilka situationer hästen själv väljer de olika rörelserna. Sliding stop har vi alla sett när hästen springer i full fart och lite för sent upptäcker staketet, men även gör ju hopphästen en sliding stop när den stannar framför hindret.

Alla har vi sett hästar i snygg piaff när de blir lämnade själv i hagen eller stallet. Även gör hästarna en piaffliknande rörelse när de strax skall hoppa över ett dike som de tycker är lite för stort.

Passageliknande rörelser ser vi när hästar vill imponera på varandra och göra sig stora, som en katt som kröker rygg och reser ragg. Öppna ser vi ofta om hästen rör sig snabbt och samtidigt vill hålla koll åt sidan, eller vill vända samtidigt som den minskar farten

Det finns säkert många fler exempel.

Härifrån har jag funderat ifall vi kanske kan få bättre rörelser genom att formulera rätt målbild till hästen. Om vi får hästen att förstå att just nu har den bäst nytta av denna eller denna rörelse, blir det nog enklare att få den att välja rätt rörelse. Ett tydligt exempel är piaffträningen, där jag märkt att hästen får en bättre piaff om vi kan få den att ladda inför kommande aktivitet, att längta till rörelse. Det är ju det hästen gör när den ensamt och oroligt piafferar i stallet (längtar till rörelse) och före hoppet över diket (förbereder action).

Kanske kan vi få en bättre piaff om vi till hästen säger ”Var beredd!”, istället för att vi säger ”Vinkla bäckenet och sätt bakbenen bättre under dig”. Det sista gör ju hästen spontant, om den förstår syftet med övningen.

Vi kan ta ett enkelt och lite övertydligt exempel: Vilken instruktion tycker ni själva skulle vara enklast att följa! ”Böj på benen och räta sedan ut dem hastigt”, eller ”Hoppa rakt upp”?

Om vi funderar lite, kan vi nog se i vilka sammanhang hästen väljer framdelsvändning, bakdelsvändning, sluta, skolsprång och liknande. Om vi kan få hästen att se de målbilder där dessa behövs, tror jag att vi enklare kan få bra rörelser på hästen.

Hästen är inte till för dressyren - Dressyr är till för hästen. Detta är en av de första fraser som präntades in i den tidiga akademiska miljön för 10 år sedan. Det låter snyggt, men vad betyder det? Jag har fått motargumentet att hästen nog är helt ointresserad av dressyr och hade nöjt sig med att gå i hagen och beta. Nåväl, det kan nog stämma, men om det stämmer är vi nog dåliga ryttare. Om vi rider vår häst på rätt sätt får dressyren hästen att må bra och känna sig uppskattad, saker som aldrig händer i hagen. Så länge vår ridtur är dagens höjdpunkt för oss, är det allt vår plikt att se till att den är dagens höjdpunkt även för hästen.

På vad sätt kan då dressyren vara till för hästen? Vi kommer inte ifrån att vi ju faktiskt rider för vårt eget nöjes skull och att allt vi gör med hästarna faktiskt är baserat runt vad vi vill. Det är emellertid inte svårt att trots detta vända dressyren till något positivt för hästen.

Dressyren skall gymnastisera hästen

Detta tror jag att vi alla håller med om. Dressyrens initiala syfte är ju inte att vinna OS. Dressyr reds ju långt innan man uppfann OS. Med dressyrens hjälp skall vi få hästen att hålla för de extra påfrestningar som livet som ridhäst ger den. Dressyren skall också skapa en sådan lydighet och förtroende att hästen kan känna sig trygg som ridhäst även i miljöer som hästar normalt hade valt att inte vara i.

Dressyren skall göra hästen stolt

Om vi är duktiga ledare finner hästen en stolthet i att få vara nära oss, samarbeta med oss och tjäna oss. Den hästen som får mycket "cred" på ridbanan, går med glädje till ridbanan. Man hör ofta ryttare säga att deras hästar tycker att det är så tråkigt att vara på ridbanan. Jag tror att detta mera speglar vad ryttaren tycker om ridbanan. Om man som ryttare har svårt att motivera sig för dressyren, blir det naturligtvis än svårare att motivera hästen för den. Om man som ryttare har dålig fantasi på ridbanan och även glömmer att ge hästen positiv feedback (stavas eftergift) så blir naturligtvis hästens uppfattning att arbetet på ridbanan, ja det är inget kul.

Dressyren skall bejaka hästen

Ofta säger jag till mina elever att man ju bäst bör träna det som inte fungerar. Detta är en sanning med modifikation. Vi gör klokt i att röna ut vad hästen har lätt för och trivs med och fokusera arbetet runt att förbättra dessa förmågor. Då ger vi hästen möjlighet att få mycket belöning på ridbanan och han känner sig stolt över att arbeta där. Om hästen har uppenbara svårigheter med någon rörelse, någon övergång eller någon gångart finns det ingen anledning att överdrivet tvinga fram detta. Till exempel finns det många många hästar som av olika anledningar har svårt med galopp. Dit hör travare och en hel del grova raser. Vi kan då tillåta oss att inte öva svåra saker i galopp, och kanske till och med att inte öva galopp alls. Andra hästar kan ha svårt med travökningar. En del hästar har mentalt svårt med ryggningen. Även om vi hoppar över de övningar som hästen har svårt för har vi en enorm palett av övningar att rida. Det finns ingen anledning att tvinga fram det omöjliga.

När vi pratar om den höga skolan, alltså skolsprång och konstgångarter som passage och terre a terre, handlar mycket av träningen av att röna ut vilka av dessa övningar som hästen klarar att utföra, och sedan specialisera hästen på dessa. Ingen häst utför alla skolsprången.

Dressyren skall ge hästen ett meningsfullt liv

Vi håller våra hästar i fångenskap. Hur fritt hästen än går hos oss har vi tagit ifrån den dess naturliga liv och därmed också tagit ifrån hästen dess naturliga livsuppgift. Det är vår uppgift att ge hästen en ny livsuppgift, en uppgift som den kan trivas med, känna sig stolt över och kan utföra hela sitt liv. För avelsston är det lätt att hitta en livsuppgift. Med ridhästen får vi anstränga oss lite mer, och se till att hästen känner sig betydelsefull och stolt över det den kan

Dressyr är lämpligt för varje häst - Dressyr förbättrar varje häst.
Dressyr kräver inga dressyrhästar - Dressyr skapar dressyrhästar!

Något man ofta glömmer idag är att dressyr i gammal, ursprunglig mening inte hade något med tävling att göra. Om du vill ta dig framåt på tävlingsbanorna idag ska du satsa på en häst med den typ och de rörelser som premieras av domare idag. Vill du däremot ägna dig åt dressyr i syfte att kunna utöva den konstform som dressyr är, kan du rida vad som helst.

Under de senaste 25-30 åren har det dykt upp mängder med nya ridstilar och -inriktningar i vårt land. Först kom western, sedan klassisk/akademisk ridkonst och nu senast working equitaion. En gemensam sak är att under uppbyggnadsfasen och "nybyggarandan" i de nya grenarna ser man stor acceptans för diverse udda hästar, men rätt snart, när det är dags för ryttarna att köpa en ny häst, väljer de en som är mera lämplig för grenen.

Det är svårt att säga att detta är fel, men jag tycker ridning är mer intressant när det handlar om att hitta ett lämpligt sätt att utbilda en häst - inte att hitta en lämplig häst som är enkel att utbilda. På mina kurser har det ridits varmblodig travare, nordsvensk travare, nordsvensk brukshäst, knabstruper, islänning, fjording, lipizzaner, ardenner, connemara, halvblod, andalusier och säkert fler därtill. Alla ryttare har varit lika glada över sina hästar och alla ekipage har gjort framsteg.

Om ditt intresse är att rida dressyr och njuta av dina och din hästs framsteg, och om det viktiga för dig är att förkovra dig inom dressyren, ja då kan du rida vilken häst som helst. Rid den häst vars ögon du förälskar dig i. Vill du tvunget tävla bör du dock välja någon form av halvblod eftersom dessa utgör normen för den sporten. Hur den lämpliga tävlingshästen skall se ut för att vinna de stora priserna vill jag inte gå in på. Det kan jag inget om och jag är inte säker på att det finns någon vetenskaplig formel för det.

De flesta av oss har hört talas om Caprilli, och då i samband med hoppning. Caprilli var en av 1800-talets många nyskapare inom ridningen, kanske den viktigaste av dem alla. Jag tycker att hans namn och metoder har berättigande även inom dressyren

Caprilli föddes i Livorno, Italien 1868 och var verksam inom det italienska kavalleriet. Han brukar anses som mannen bakom den moderna hoppsitsen; fältsitsen. Innan dess var det vanligt att man försökte hitta sätt att få hästen att hoppa utan att denne belastade sina framben. Rädslan att förstöra hästens framben har alltid funnits och förklaringar till förstörda framben har varit många. Man försökte alltså, i stort sett, få hästen att landa på bakbenen efter hindret, att liksom göra en courbette över hindret. Resultatet måste ha blivit underligt.

Caprilli tog kameran till hjälp för att undersöka hur hästen hoppade i frihet. Han märkte då det jag tror att alla egentligen redan visste: När hästen hoppas landar den på frambenen. Därefter drog Caprilli en slutsats som inte ens förr i tiden var vanlig: Hästen vet nog själv bäst hur den behandlar sin kropp på bästa sättet och om naturen får hästen att landa på frambenen kan detta knappast vara farligt för honom. Som ett resultat av denna tanke började Caprilli utveckla ett system och en teknik där ryttaren följde med hästen istället för att försöka forma om den. Han märkte att hästen hoppade bättre om ryttaren gick fram med kroppen i språnget.

Strax fick han såklart belackare som hånade honom för ”apsitsen”. Extra kraftigt ljud i skällan blev det nog när Caprillis elever med sin apsits började vinna de stora tävlingarna.

Ur dessa enkla uppfattningar skapades ett helt ridsystem kallas Caprillis system eller än hellre fältskolan. Här finns mycket som vi alla känner igen, som är enkelt att uttrycka men i all sin enkelhet svårt att utföra.

Med Caprilli föddes sakta tanken att inverka utan att störa. Caprilli ville ge hästen information om vad denna skulle göra och sedan se till att inte störa. Därför tog han bort alla krav på samling hos hästen och därför deltog hans elever aldrig i fälttävlan; den gren som hans system annars torde vara mest ägnat för. Som kavalleriofficer ville han hitta ett sätt där hästen gick fram överallt, och dessutom ett sätt där man kunde utbilda hästen snabbt. Bort med allt onödigt!

Därför red Caprilli alltid med en lätt kontakt med bettet. Signalen framåt var inte skänkel utan att helt enkelt själv röra sig framåt. Han angav inte gångart hos hästen utan bara tempo. Hästen visste nog själv hur han bäst färdades i angivet tempo, inget för ryttaren att lägga sig i. Han tränade inte piruetter utan vände under rörelse, på en liten volt. Om jag minns rätt var minimimåttet 9 meter.

Ofta anses Caprilli stå i motsats till dressyren, men ju mer jag rider desto mer gillar jag Caprillis idéer även för dressyren. Vi kan behålla grundtanken (inverka utan att påverka), men be hästen om även mer tekniska grejer. Vi behöver bara se på våra hästar i hagen för att få bevis på att de redan kan allt vi försöker lära dem. Därför finns egentligen ingen anledning att försöka lära dem, bara att försöka få dem vilja göra.

Jag blir mer och mer övertygad om att ju mindre vi lägger oss i, desto lättare blir det för hästen att göra det vi ber om. Detta tror jag gäller även för de mycket samlade rörelserna, som piaff och piruetter. Hästar gör piaff och piruetter i hagen. Vår utmaning är att hitta sätt dels att förmedla till hästen vad vi vill, dels att få honom att vilja göra och dels att inte störa när han väl gör.

Jag tänker ofta på Caprilli, när det diskuteras saker i ridningen. Ofta hör vi ju diskussioner om hur vi skall få hästen att bära oss på rätt sätt. Mitt svar är enkelt: Ge hästen plats, så bär den oss ordentligt. Även tänker jag på Caprilli när man hör sägas att hästen måste landa på bakbenen efter capriolen. Det gör hästen inte i hagen, lika lite som han landar på bakbenen när han hoppar ut ur densamma. Ärligen har jag aldrig sett en häst, varken fritt eller på uppvisning, som landar på bakbenen efter capriolen. Därför törs jag ifrågasätta nyttan med det. Troligen är det en hyperkorrekt önskan från domptörens sida, lika hyperkorrekt som önskan att få hästen att landa på bakbenet efter hindret.

Men även tänker jag på Caprillis belackare som tidigt dömde ut apsitsen trots framgångarna med den. Vi är idag lika duktiga på att döma ut allt nytt, ofta bara för att det strider mot vårt eget kunnande eller egna idéer och traditioner. Jag kan inte heller svära mig fri där.

Nå. Vad behöver då vår ridhäst hjälp med om den redan kan allt? Den behöver vår hjälp med att motivera sin träning. Hästar stretchar sällan i hagen, och styrke- eller konditionstränar inte heller sådär vidare värst. Där har vi vår främsta anledning att lägga oss i.

Vår utmaning skall alltså inte vara att fysiskt få hästen att göra, utan att mentalt få honom att göra. Trots att hästen fritt så enkelt gör rätt svåra rörelser är det ofta oändligt svårt att uppmana honom till det. Där har vi vår utmaning. Våra hjälper är inte i första hand signaler till hästens kropp, utan signaler till hästens själ.

Det finns mer att läsa om Caprilli på http://en.wikipedia.org/wiki/Caprilli. Även står det en hel del om honomn och hans revolution i den underbara boken Ridkonstens Historia av Charles Chenevix Trench.

Jag fick en mycket intressant fråga på min ovanstående text om Caprilli, så intressant att jag lägger ut den i sin helhet.

Hej!

Det här en mycket intressant, nästan filosofisk, diskussion som du tagit upp i många andra sammanhang.

Jag är mycket kluven till tanken att hästen nog själv väljer hur den på bästa sätt ska bära oss för att må bra. Min grundtro har alltid stött den tanken. Dock kan man ju se många exempel som tycks motbevisa den. Inte bara det att många hästar faktiskt får problem, människan är ett bra exempel på motsatsen. Hur många av oss lyfter inte t ex en tung havresäck helt felaktikt även om vi mycket väl vet hur vi borde göra? I de flesta fallen går det ju alldeles utmärkt, men så helt plötsligt smäller det till i ryggen. Gör vi det tillräckligt ofta under lång tid får vi såsmåningom belastningsskador/problem. Jag är däför benägen att ge dem rätt som menar att människan måste "lära" hästen att bära oss på rätt sätt eftersom det inte är en kunskap som de föds med.

Du skriver "Ge hästen plats, så bär den oss ordentligt". Jag är som sagt beredd att hålla med dig, men det känns samtidigt lite för förenklat. Det skulle vara intressant om du kunde utveckla vad du menar. Vad är det, enligt din mening, som gör att hästen  t ex "väljer" att bära med sänkt rygg och gå med "hjorthals. Ett bättre exempel kankse är varför den, när den går ner för en brant backe (enligt min erfarenhet) gärna gör det utan att använda bakbenen för att bära. Istället skjuter de på så att det känns som om man ska stå på öronen vilken minut som helst. Min erfarenhet är att så fort man förmått hästen att ta det lite lugnare så att den kan balansera kroppen genom att "sätta sig" lite så är chansen stor att den väljer att göra så även nästa gång. Man skulle ju kunna resonera som så att hästen kanske faktiskt mår bättre av att skjuta sig nerför backen, men det har jag själv svårt att tro.

Jag skulle tro att det finns en uppsjö av exempel av den här typen. Jag vet att jag har fler, men i skrivande stund vill de inte komma fram:(.

Hoppas på en givande diskussion omkring detta ämne!

Jag förstår din tanke, och kan i mycket hålla med dig. Nog finns det hästar som inte förstår sitt bästa, och i de fall får vi ju hjälpa dem med det. Men det vi skall hjälpa den med är att förstå sitt bästa, inte att hålla fast dess kropp. Vi kommer inte ifrån att de flesta hästar som går i fel form rids i fel form, helt enkelt eftersom ryttaren är okunnig och/eller använder fel utrustning (vilket ju får betraktas som okunnighet).

De flesta hästar som går med huvudet för högt och sänkt rygg, för att ta ett exempel, gör det oftast på grund av en översträckt tygel i kombination med ett tränsbett. Motivet för detta brukar vara att annars "skenar" hästen. Otaliga gånger har jag mött sådana ekipage, och nästan lika ofta har jag fått hästen i rätt form genom att lära såväl den som ryttaren att våga slappna av och ta det lugnt. Detta har ofta kommit genom omsorgsrik träning av bettets inverkan, så hästen lär sig förstå vad bettet betyder och ryttaren lär sig förstå hur man bäst använder det. När ryttaren lärt sig att känna hästen lydighet av bettet (känna när hästen accepterar förhållningen) och lär sig att ge efter när hästen lyder, lugnar hästen snart ner sig och väljer en bra form. Inte på grund av en massa hjälper utan på grund av att den törs lyda den enkla hjäpen och, med eftergiften, får plats att göra rätt.

En gång undervisade jag en ryttare på ett stort travarsto, som även tränas för banan. Alla vet vi hur travare kan se ut, speciellt i ridhus. De har liksom inte plats att svänga. Och uj vad fort och obalnserat det gick även med detta ekipage! Vi löste problemet genom att ryttaren travade stående i fältists och med hängande tyglar, styrandes med endast kroppsivkten. Plötsligft gick det att trava på en volt i lugn trav. Inte på grunds av tusen hjälper utan genom att ge hästen ro och plats att vara sig själv. Utan en massa oförstående inverkan uppifrån blev hästen lugn och vågade lyda.

För att på sommaren komma ner till bäcken och dricka måste mina hästar ta sig ned för en brant slänt. Nu är den inte så brant längre eftersom de trampat upp den, med för några år sedan var den det. Jag såg då ofta hästarna, av alla de typer jag haft, först stå uppe på kanten och fundera en stund, för att sedan långsamt och koncentrerat masa sig ner, med bromsande bakben så den inte skulle tappa balansen. Hade jag suttit på och bett hästen gå ner där hade han säkert valt samma strategi, om inte jag varit i vägen. Dock är det så lätt att man i detta läge börjar bromsa med tyglarna och lutar sig bakåt, bortom alla balans. Med den sträckta tygeln kan hästen inte bära sig rätt nedåt och då kommer ju påskjutandet.

Jag har ofta sett ryttare klättra nedför med en sträckt tygel i iver att få hästen att ta det lugnt, men utan att se till att hästen lyder tygeln, och där har du problemet. Lugnt hade det blivit antingen med hängande tygel, eller genom att se till att få igenom förhållningen. Min gamle Kalle tränade jag på att stanna i nerförsbacke. Det gick bra så länge jag red, men med obalanserade ryttare pågick det inte. Denna lydighet och vana att ta det lugnt gjorde att jag lugnt kunde galoppera honom ner för klätterbackarna. Det hade inte gått om jag var tvungen att bromsa honom. Han visste vad jag ville och gjorde det därför.

Här kan inflikas att jag ofta blir förvånad när jag ser vilken dålig balans många ryttare har i sin fältridning. Om du inte i alla lägen kan balansera stående på dina fötter i stigbyglarna, är du allt som oftast ivägen för hästen. Det skall du klara även brant uppför och nerför och man lär sig genom att öva.

Detta är några exempel på vad jag menar med att kommunicera med hästens själ, inte dess kropp. Att förmå hästen att ta det lite lugnare, som du skriver, är att kommunicera med dess själ. Ett annat sätt, för att återgå till Caprilli, är att lära hästen att hoppa höga hinder. Det gör vi genom att igen och igen låta hästen prova och misslyckas, ofta genom löshoppning, så hästen själv får rutin på uppgiften och själv kan utföra den. Caprillis samtida ansåg att lösningen var att trycka här och klämma där och rida an så långsamt att vi hade full kontroll på hästens kropp. Caprillis system att peka på hindret och säga hopp, lite grovt uttryckt, fungerade bättre.

Tänk gärna återigen på piaffen eller passagen, som jag skrivit lite om den sista tiden. Om vi kan ge hästen samma "mentala upplevelse" som när han själv väljer rörelsen får vi ju rörelsen utan en massa vickande på rumpan och skänklar i rätt ögonblick. Återigen kommunicerar vi med hästens själ istället för dess kropp.

Notera att jag inte menar att vi inte skall ta kommandot och inverka, men vår inverkan skall vara att ge hästen en målbild av vad vi vill den skall prestera. De allra flesta ryttare som misslyckas gör det på grund av att deras inverkan inte står i överensstämelse med målbilden. Ett tydligt exempel är att om hästen inte vill hoppa hindret kvittar det hur du bär dig åt om du inte får hästen att vilja hoppa hindret.

För att ta din liknelse med havresäcken, så uppkommer problemet genom långtida överbelastning, och ofta genom att inte vara kroppsligt förberedd på övningen. Därför poängterade jag att vi måste hjälpa hästen med dess gymnastik, men inte genom att göra gymnastiken åt den, utan genom att få hästen att gymnastisera. Jämför med friskis och svettis. Hur mycket gymnastik hade det varit för oss, ifall någon annan viftat på våra armar och ben? Hur mycket bättre koordination hade vi fått av det?