I denna del av ridhandboken har jag samlat alla videos som finns i de andra delarna.

Ridhandboken Del 23 - Video

Gå på tygeln

Som jag hatar detta uttryck! Det är ett uttryck som vi möter tidigt i vår ridkarriär, och det blir tidigt en viktig statusmarkör huruvida hästen går på tygeln eller inte. Därmed blir det såklart stigmatiserande när hästen inte går på tygeln. Detta föder såklart en vilja hos den oerfarna ryttaren att få hästen att gå på tygeln, och här tror jag vi helt i onödan skapar en massa missförstånd och dålig ridning.

Jag träffar ofta ryttare som anstränger sig för att hästen skall gå på tygeln och använder en hel hög med ”gå på tygeln-hjälper”. Dessa består ofta av för hästen irriterande tygeltag som gör att hästen släpper bettet och vinklar in näsan. Allt vore frid och fröjd om detta hade skapat en bättre häst, men det gör det inte. Hela gå på tygeln-konceptet är en bluff.

När det på ridskolorna pratas om gå på tygeln så diskuteras oftast hästens huvudställning eftersom huvudställningen är tydlig och lätt att se, även för ett otränat öga. Därför blir det att den oerfarne ryttaren fokuserar på hästens huvudställning, och det är där det blir fel.

Hur hästen håller sitt huvud är i grunden oviktigt så länge hästen är glad under ridpasset och för övrigt gör det ryttaren ber om; samarbetar. Saken är dock den, att den häst som samarbetar håller sitt huvud på ett, inom rimliga intervall, visst sätt: Den håller huvudet som när den rör sig fritt i hagen!

Och här har vi hela grejen: Får vi hästen att göra det vi vill, och samtidigt undviker att vara i vägen med en överbelastad tygel eller i dålig balans, så håller hästen huvudet på ett naturligt sätt – går på tygeln.

Detta är ena delen av att gå på tygeln: Få hästen att trivas under dig.

Nästa del om att gå på tygeln handlar om att engagera hästen så den vill samarbeta med dig. Då väljer hästen att sträcka tygeln lagom mycket för att känna efter vad du vill.

Dessa två komponenter kan kanske sammanfattas som att hästen går på tygeln, men kan även kallas för saker som att gå i form, vara lösgjord, söka kontakt, ha stöd på tygeln med mera. De flesta av dessa begrepp hittar ni beskrivna här i min bok.

Men: Hästen blir inte mera avslappnad och kontaktsökande för att vi talar om för den hur den skall hålla huvudet, vilket alla som försöker få hästen att gå på tygeln gör. Kom ihåg att hästens huvudställning är ett resultat av hur din ridning påverkar hästen. Din ridning blir inte bättre av att du övertalar hästen att hålla huvudet på ett visst sätt. Överlåt detta åt hästen, så vet du hur hästen uppfattar dig.

Begreppet ”gå på tygeln” används i stort sett inte utanför ridskole-miljön.

Longergrimman

Genom åren har jag mest longerat i en vanlig stallgrimma. De skall då ha en löpande ring under hakan som man kan fästa linan i. På sådana sitter grimman hyfsat still när man longerar.

När jag var yngre longerade jag oftast i träns. Då satte jag en rem med en löpande ring mellan bettringarna och under hakan, som jag fäste linan i. Jag använde inte ett sådant där longer-delta man kan köpa i äffärer. På den sitter ringen fast i mitten varför man bara drar i den yttre bettringen när man longerar. Med min lilla rem blev det ungefär samma belastning i båda bettringarna.

Vill man longera med bett tycker jag numera det är bäst att fästa linan i bara inre bettringen. Då får linan samma verkan som ett ledande tygeltag. Bäst är att ha ett bett med parerstänger, så inte bettet kan dras ur munnen på hästen om det blir en "situation".

Bäst trivs jag emellertid att longera i grimma. De skall då vara gjorda sådana att ringen med linan kan löpa från sida till sida under hakan. Då hamnar "dragringen" alltid på rätt ställe och grimman sitter still.

Många repgrimmor har en knut under hakan vari det är tänkt att man skall fästa linan. Longerar man med en sådan vrider sig grimman utåt och det är risk för skav på innerögat.

Kapsoner glider, hur man än gör, inåt, speciellt om det blir en situation, och ytterögat riskerar att få skav.

Det sägs i akademiska kretsar att med kapson så kan man få rätt böjning och liknande saker när man longerar. I teorin är det rätt, men jag undrar hur många som lyckas. Jag longerar emellertid inte mina hästar för att gymnastisera dem eller för att få dem i "korrekt" böjning. Jag longerar dem för att lära dem vara hos mig, att lita på mig, att förstå mina kommandon och som ett praktiskt hjälpmedel under inridningen när man vänjer hästarna vid sadeln och liknande. Under dessa situationer tycker jag inte de är särdeles viktigt om hästen är korrekt böjd eller inte. Hästen är klok nog att själv använda sin kropp på rätt sätt. Bättre är att jag har ett redskap som är enkelt att longera med och som ligger still. Därför föredrar jag en grimma.

Nackdelen med stallgrimmor är emellertid att de kan vara lite grova och klumpiga, speciellt med starka och stöddiga hästar (jo, sådana finns). Även irriterar det mig alltid att det sitter ett spänne under hakan som ringen alltid hakar upp sig på, på olika vis.

Till slut gjorde jag mig en egen grimma, som ni kan se i videon. Det är den bästa longer-grimman jag har haft hittills.

Skritt på en hand - the movie

Här skrittar jag Bugatti med tyglarna i vänster hand och spöt i höger. Så har jag ridit i skritt på hängande tygel sedan jag först började rida på partille Ridklubb 1972

Fältsits - the movie

I fältsits ser det gärna vingligt och ostadigt ut, men det skall det göra! Vitsen med fältsits är att kunna röra sig oberoende av hästryggen eller att kunna vara stilla oberoende av hästryggen. Jämför man med Escyros rygg ser jag ut att studsa väldigt mycket upp och ned, men jämför man istället med horisonten ser man att min gamla kropp är stilla och fin, just som det skall vara. Detta är syftet med fältsitsen: Att kunna vara stilla och inte störa hästen.

Övning: Övning för fältsits

Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.

För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.

Ledande tygeltag - the movie

På denna lilla filmsnutt från 2008 kan ni se mig flitigt använda det ledande tygeltaget på min då unge och svårstyrda Robust. När min hand går i sidled ser ni hur snabbt och fint han svänger.

Övning: Att styra i hörnen

Att styra genom ett hörn skiljer sig egentligen inte från annan styrning, men allt blir så mycket tydligare i ett hörn. Allt för ofta svänger hästen själv när den tycker det är dags och går emot inner tygel. Lille tre-åriga Bugatti gjorde detta nästan övertydligt varför jag plockade fram en övning jag lärde mig av Kyra för 30 år sedan.

Istället för att försöka motverka den svängande hästen, rider vi lugnt rakt fram i hörnet och stannar när hästen börjar trycka inåt. När han accepterat att stå still där ger vi hjälper som svänger honom dit han skall. Då får vi hjälper som säger vad han skall göra (positiva hjälper) istället för hjälper som förhindrar honom att göra vad han tänkt (negativa hjälper).

Redan samma dag som vi började öva detta gick Bugatti villigt ut i hörnen istället för att dra i tygeln och svänga i förtid.

Detta gäller inta bara i hörn. På dragiga, svårstyrda hästar gör jag likadant överallt. Går hästen bredvid tänkt linje, så stanna, backa och styr in i rätt fil.

Övning: Ruter ess

Idag hade jag en hopplektion för första gången på många många år. Det var två av mina vanliga "dressyrelever" som idag ville hoppa, så det gjorde vi. För att effektivisera framridningen ställde jag upp fyra koner i mitten av ena volten, i form av en liten diagonal ruta med 1,5 meter långa sidor.

Det blev sedan elevernas uppgift att rida mellan konerna så ofta de kunde, på så olika sätt de kunde. Från varje håll in, finns det ju tre vägar ut. Övningen blev väldigt bra. Det var två elever samtidigt så i början blev det kö, men när de väl fick upp blicken och höll koll på kamraten och började rida taktiskt, kunde de båda leka rätt flitigt där.

Strax märkte båda vad denna lilla övning gjorde med hästarna. Eftersom man hade en tydlig uppgift som krävde exakthet och samarbete, blev det tydligt för båda två när hästen löd och inte löd, och eftersom de hela tiden skulle tillbaka till samma punkt blev det mycket vändande och styrande vilket gav bra gymnastik åt hästen. Egentligen kan man säga att den gymnastiska känslan kommer när hästen börjar samarbeta och själv hjälper till att ta sig igenom övningen.

Det var ingen tillfällighet att jag ställde upp denna övning just vid en hopplektion, eftersom hopning bygger på samma tema. I hoppning handlar det ju om att få hästen att förstå en tydlig uppgift som finns på ett bestämt ställe. Men måste se till att hästen  förstår uppgiften i god tid, och själv tar sig fram till hindret i syfte att lösa uppgiften.

Dock kan man se den lilla övningen även som en bra övning för den vanliga dressyrhästen.

Är man något mer ambitiös kan man göra en liknande övning med bommar.

Där finns det från varje port in fem vägar ut. Man kan rida ut mellan två bommar eller över en bom. Man kan även rida in över en bom. Då finns det två portar ut, eller tre bommar ut. Man kan mycket väl rida diagonalt över bomarna.

Även detta är en bra styr- och vrida och vända-övning.

Skänkelvikning - the movie

Blixten och jag rider skänkelvikning åt lite olika håll, såväl på diagonalen som längs med långsidan. Vi rider även motställt ibland, en enklare variant av sluta. Notera hur hans rumpa och svans gungar avslappnat i rörelsen.

Sidvärts efter staketet

Grovt sett är det ingen skillnad att rida skänkelvikning på en volt, på diagonalen eller längs långsidan. Det som kan få dem att kännas olika är de hjälpmedel och störningsmoment som finns.

På diagonalen, är det enkelt att se hur mycket hästen tvärar, men det kan vara svårare att veta om man är på rätt linje.

Rider man efter långsidan, där man ju ofta har ett staket eller en ridhusvägg att orientera efter, blir det enkelt att se om hästen går kvar på linjen men lite svårare att kontrollera tvärningen.

Jag tycker inte om att rida skänkelvikning med huvudet mot staketet och bakdelen in mot banan. Det blir svårt med bjudningen och måste kännas instängt för hästen, men kan stundtals vara en bra förövning för sluta.

Skänkelvikning efter långsidan rider jag istället med bakdelen kvar på spåret och framdelen ett steg innanför. Där blir skänkelvikningen enkel att kontrollera, och vi kan inte låta staketet sköta styrningen åt oss.

Det finns tre fel jag ofta ser vid sådan skänkelvikningar

  1. Hästen lämnar staketet och börjar gå mera diagonalt. Det visar att hästen inte tvärar utan går rakt fram mot handen.
  2. Hästen faller tillbaka med bogen mot staketet
  3. Hästen lämnar staketet med bakdelen och kliver in bakom framdelen.

Alla dessa tre är tecken på att hästen inte går i den skänkelvikning vi vill längre. Hade hästen gjord et hade den ju gått kvar med bakdelen efter staketet och framdelen innanför. Beroende på vilket fel hästen gör, kan vi se vilken hjälp vi behöver använda för att åtgärda hästens brist.

  1. Lämnar hästen staketet och går inåt, är det oftast att hästen går emot handen. Alltså behöver vi öva förhållning och lydighet för bettet.
  2. Trillar bogen ut mot spåret har hästen oftast böjt halsen också. Vi behöver räta ut hästen med yttertygeln och lyfta tillbaka bogen in till sin plats.
  3. Kommer baken in är det kort och gott bättre förståelse för den sidförande skänkeln som behövs.

På filmen övar Escyro och jag skänkelvikning efter staketet. Eftersom han vill kliva tillbaka med framdelen till spåret blir han motställd när jag försöker hindra det med yttertygeln.

Över och under tygeln

Så här ser det ofta ut när man rider, speciellt på en orutinerad häst. Arrtalo kom nyligen från galoppen och har inte förstått alla nya kommandon. När han inte förstår hamnar han ibland under och ibland över tygeln. Det är inget att bry sig om. Efter hand som han lär sig vad vi vill kommer formen bli stadigare.

Övning: Första förvända galoppen

Här visar Pirre och jag vårt första försök med förvänd galopp. Vi rider bågar efter långsidan på en 60-metersbana.

Trava för hand

Vi kan naturligtvis arbeta i alla hästens gångarter, när vi arbetar den för hand. Förvisso brukar jag inte arbete i galopp, men det går att göra och jag har gjort det ibland, med Diamanten.

Vill vi få hästen att trava, kan vi ju använda samma kommando som när vi ber den trava vid longering. Jag brukar glatt säga ”travtrav”, så travar mina hästar, ibland med lite assistans av spöt.

Själv springer jag inte. Jag går med stora stadiga steg bredvid hästen. Springer jag upplever jag att jag inte har samma känsla och precision i hjälperna längre. Och så blir jag andfådd. Hästen behöver inte trava fortare än att jag kan gå, men jag får såklart länga och raska på stegen.

Den första tiden arbetar jag bara hästen i trav på volten och ser till att själv gå innanför hästen så jag får den kortare vägen. Travar hästen iväg för fort sträcker den ju automatiskt tygeln och upplever en förhållning.

Det är inte svårare att få hästen i en öppna i trav än i skritt, och slutan går lika bra den också. Öva först på volten och när ni blivit samspelta kan man prova på rakt spår också.

Vill jag byta varv, gör jag som i skritten: Jag stannar hästen och går runt framför den (eller låter den vända framför mig).

Trava inte för länge åt gången. Ta det i korta etapper så du orkar med och inte förlorar kontrollen.

Öva sedan, just som vid ridning, på olika roliga sätt att börja trava, till exempel mitt i en öppna eller direkt efter bakdelsvändningen.

Hantera piskan

Pisken bakom ryggen när du inte använder den.
När du driver med pisken skall den sträckas ut som ett långt spö mot den punkt du vill påverka, oberoende om det är att fösa ut bogen eller ge hästen en klapp i rumpan.

Största tiden du longerar behöver du ingen piska. Då skall pisken inte heller ”jaga” hästen, Jag ser ofta att longören har pisken i högsta hugg bakom hästen, ibland högt i luften. Det fungerar bra om man vill att hästen vänjer sig vid pisken och inte bryr sig om den. Jag vill hellre att synlig pisk är en uppmaning för hästen att göra något. Därför skall pisken hållas bakom ryggen, bakåtriktat i handen som ett ridspö, den stunden den inte används.

Det finns även ett aktivt beredskapsläge där pisken hålls rättvänd i handen, beredd att ingripa. Då skall spetsen hållas lågt, när marken, och slängen följa efter liggandes på marken. Över huvud taget skall pisken hanteras så diskret som möjligt och synas så lite som möjligt.

När det är dags att använda pisken har du alltid gott om tid att plocka fram den och påverka hästen.

När du driver med piskan, skall du börja med spetsen nedåt och fösa pisken framåt så slängen åker fram och upp mot hästens bakdel, bog eller vilken del du vill påverka. Vill du driva hästen skall du så att säga klappa den i rumpan med piskan. Hästen skall inte skrämmas, inte jäktas, bara få en artig touch, eller än hellre att pisken pekar för hästen vart du vill fösa den.

Man ser ofta att longörer viftar hejdlöst med pisken, antingen upp och ned som en mattpiska eller göra stora loopar med den och dänger slängen i marken, Jag brukar skämtsamt säga att marken har inte gjort fel så marken skall vi inte smiska.

I första hand skall piskan inte smälla utan peka och fösa, som en förlängd arm. Däremot är det utmärkt att kunna smälla (”klatscha”) med piskan när hästen inte lyder den. Att smälla med piskan kräver en bra piska och viss träning, men är väl vald övning så man kan det i en skarp situation.

Öva med longerpiskan

Allt vi vill kunna göra bra, måste vi öva på. Vill du kunna hantera piskan bra, behöver du öva med den.

Du över bäst utan häst. Öva på att träffa där du vill. I videon visar jag ett enkelt sätt att öva: Att sikta på stolpar och liknande och se till att antingen träffa målet eller smälla vid det.

Gör en pisk-tävling i stallet. Ställ upp burkar, koner eller liknande på stolar eller kavaletti-block och se vem som träffar flest med minst antal försök. Det är kul!

Ridspöts balans

Välbalanserat spö
Dåligt spö

När jag skall köpa ett nytt spö, gör jag alltid ett enkelt test med det. Jag balanserar det horisontellt på ett finger och tar reda på var spöets tungdpunkt finns. Ett bra spö har tungdpunkten högt upp, nära handtaget.

Ju högre tungdpunkten ligger, desto lättare känns spöet att hantera. Om ett spö känns tungt och klumpigt beror det inte på att det är för långt eller tungt, utan på att det är felbalanserat. Ibland har jag satt fast en stor mutter eller liknande högt upp på spöet, för att flytta upp tyngdpunkten och få en bättre balans.

Ett väl balanserat spö svarar direkt på handens rörelse och man behöver inte vifta så mycket på handen för att få rätt rörelse i spöt. Ett felbalanserat spö reagerar på något sätt för sent och för oprecist. Det känns som om spöt är för mjukt.

Ett dåligt spö med tyngdpunkten långt ned väljer man oftast att hålla nedanför handtaget för att få rätt balans i det.

Relaterade kapitel:
Att rida med spö

brukspiaff

På youtube har jag hittat en film från Spanska hovridskolan från 1944. Den visar mycket av rörelserna i den högre skolan och många fina piaff-sekvenser.

Ungefär 1,07 in i filmen ser vi en häst som laddar för en courbette. Där ser vi en piaff som tjänar ett syfte. Hästen "stampar på" rätt friskt för att få alla fötterna rätt inför språnget.

Detta är ett av piaffens syften: Att förbereda något. Den flotta piaffen med höga benlyft är i sig inte nyttigare än denna snabbstampade piaff, som är den de flesta av oss måste våga prova innan vi kan få den vackra piaffen.

Om vi kan få hästen att förbereda sig, får vi piaff.

Piaff

Första gången du vill få din häst att piaffera i pilarerna, smackar du fram den så den sträcker linorna, vilket beskrivits ovan, och smackar sedan direkt en gång till, varvid hästan förhoppnignsvis gör en ansats att röa sig trots de sträckta linorna.

Det räcker för första gången. Du får diverse små steg, och troligen en häst som flyttar sig i sidled. Det har ingen betydelse. Det viktiga är att du fått en häst som försöker röra sig på stället.

Gör inte mer än så första gången.

När hästen väl visar prov på en vilja att röra sig kan man efter hand få rörelsen att mer och mer likna en piaff genom att heja på hästen och peta på den på vettiga ställen. Hur vi använder spöt, och var vi skall stå, varierar så mycket beroende på hur hästen reagerar att det är lite svårt att sammanfatta.

I grunden skiljer sig inte piaffträning i pilarerna sig från annan piaffträning. Skillnaden är mest de annorlunda förutsättningar som bjuds.

Nedanstående film visar min Robust, i ett av hans första försök med piaff i pilarer. Det är inte första försöket, då gjorde vi inte så mycket.