Ridhandboken Del 23 - Video

Tygeln hålls oftast längst in mellan lill- och ringfinger. Då kan vi använda stora muskler till att hålla tygeln, och blir mjuka i handen. Vidare skall tygeln ligga på pekfingrets mellersta del, och ovanför denna skall tummen ligga platt och hålla fast tygeln ("nyckelgreppet". Om vi håller fast tygeln med tummen blir vi mera avslappnade i handen, vilket bidrar till en mjukare hand. Om man håller tygeln rätt kan man snurra runt med handen, som när man vispar grädde eller lindar upp ett garnnystan. Detta är ett test som jag gör själv emellanåt, och som alla mina elever råkar ut för.

Sally Swift skriver att man skall hålla i tygeln som om man höll en fågelunge i varje hand. Det är en mycket bra jämförelse. Om det hade varit praktiskt genomförbart hade jag låtit mina elever hålla ett ägg i varje hand medan de red. Så skall man hålla i tygeln.

Handen och tygeln har en mycket större och varierande användning än vad många ryttare utnyttjar. Man kan ta tygeltagen uppåt, bakåt, inåt eller utåt, och får olika reaktion från hästen beroende på vilket man tar. För enkelhetens skull förutsätter mitt resonemang här att vi rider på ett tränsbett, för det är bara med ett sådant som vi kan ta alla tygeltagen.

Beroende på i vilken riktning vi för handen när vi tar ett tygeltag, påverkar vi antingen lanen, tungan, mungipan eller halsens sida. Alla tygeltag påverkar alltså inte hästen enbart via bettet. Vid det trängande tygeltaget påverkar tygeln även hästhalsen. Ett tygeltag som skall påverka lanen oxh tungan går i riktning mot ryttarens midja, medan ett tygeltag som skall påverka mungipan skall gå uppåt, mot ryttarens haka. Ju mer hästen kör upp huvudet, desto mera påverkas mungipan.

Det är alltför vanligt att tygeltagen tas med hela armen; att handen går nedåt-bakåt. Detta ger dålig effekt och kräver stor muskelanspänning från ryttaren beroende på den långa hävstången som vi åstadkommer med ett sådant tygeltag. Vid alla tygeltag skall ryttaren samtidigt böja på armbågen. På det viset får vi en kortare hävstång, och kan effektivt utnyttja de stora överarmsmusklerna och muskulaturen i skuldrorna till tygeltaget. Att vi använder stora starka muskelgrupper betyder att vi kan klara oss med endast en liten del av muskelns totala kraft, och på det viset kan vi variera tygeltaget mera (bli känsligare).

Alla tygeltag, förutom det ledande, skall tagas i riktning mot ryttarens överkropp. Om vi fortsätter rörelsen, skall handen landa på ryttaren, någonstans ovanför midjan.

Armarna och händerna bärs ungefär som när vi är ute och joggar, lätt böjda i armbågen. Idealet är att vi i utgångsläget, dvs. när vi inte tar ett tygeltag, har armbågen rakt under axeln eller lite framför detta läge. Det är aldrig bra att ha handen så långt bak att armbågen hamnar bakom lodlinjen genom axeln. Dels ger det ryttaren sämre balans, och dessutom finns det inte så mycket plats på att ta tygeltagen förrän magen är i vägen. Framför allt i den lätta sitsen är det viktigt för ryttarens balans att handen kommer långt fram. Även här skall överarmen hänga rakt ned, inte följa överkroppen. Detta ger automatiskt att man, när man reser sig till fältsits, måste korta upp tygeln.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen, för då tar man alla tygeltag i tygelns förlängning. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar. I de flesta fall skall vi emellertid ha handen där vi annars har den i allt handerbete; när vi stickar, skalar potatis, tittar på klockan eller sms-ar: framför magen.

Vi måste kunna ta ett tygeltag utan att ändra vår sits, balans och kroppshållning.

Det är väldigt vanligt att ryttare istället för att röra på handen, spänner den. Detta märker hästen inte som annat än att ryttarens hand blir stum. Det åstadkommer ingen rörelse i bettet och då kan inte hästen förstå det som en hjälp.

Den sista tiden har jag vid flera gånger puttat ryttaren snett i sadeln, för att bevisa att hästen svänger om vi använder våra viktshjälper. Varje gång får jag samma fråga: Skall man göra så mycket?

Detta är en intressant fråga, som jag vill ge mitt standardsvar på: Det som fungerar är alltid rätt! Om vi med en viktsförflyttning får hästen att göra det vi vill, kan ju det vi gjorde knappast vara fel!

Intressant är att åskådarna sällan verkar tycka att de jag knuffat snett sitter särdeles underligt efter min knuff. Nu är ju åskådarna kanske inte så benägna att säga emot mig eftersom de ju alltid är mina elever som tittar på. Jag hoppas att de är ärliga. Jag har nog i alla fall ännu inte sett en elev med för stora viktshjälper.

Det är helt OK att flytta sig en decimeter i sidled i sadeln. Om det är detta som krävs för att få hästen att följa vikten, så är det naturligtvis rätt. Hästar som är vana att lyssna på och följa ryttarens vikt lyder vikten tidigare och man hamnar inte en decimeter fel i sadeln. På lektionshästar, som liksom är vana att parera ryttarens underliga vikt-skutt snarare än att följa dem, kan däremot kräva att man flyttar sig rätt bra i sidled innan de känner sig tvungna att följa med vikten. Att klara av att gå rakt fram trots att ryttaren sitter snett är en av de saker som lektionshästar måste lära sig.

Det fascinerar mig alltid att ryttare kan uppleva det som att det som inte fungerar nog är rätt ändå. Vi har alla hört att viktshjälper skall vara så små så små. Vi har hört att alla hjälper skall vara små. Detta krav på små hjälper föder att många hjälper inte fungerar eftersom de blir för små. Ofta blir tygeltag och skänklar hårda och stumma i sin strävan efter att vara osynliga. Jag undrar om man till exempel i den fritt gestikulerande italienska kulturen är lika orolig för att hjälperna skall synas. Vi kan mycket väl tillåta oss mer gestikulerande hjälper. Dessa blir inte lika stumma, dragande, irriterande och förstörande. Så länge vi gestikulerar långsamt och mjukt är det helt OK. Om vi blir stora, snabba och hårda är det naturligtvis lika fel som att vara osynlig och hård.

Det är så lätt att det blir fel, detta med vikten. Ofta hör jag prat om att man skall luta sig hit eller dit, eller till och med böja sig hit eller dit. Man skall varken luta sig eller böja sig. Man skall sitta vid sidan av mitten. Vår tyngdpunkt finns någonstans inne i bäckenet och vi får alltså bäst resultat med minsta rörelsen om vi kan flytta vårat bäcken i sidled. Vi kan fortfarande ha raka ryggar och axlarna mitt över höfterna.

En mindre viktshjälp är ju att vi lyfter upp ena sittbenet ur sadeln och balanserar oss mitt över det andra. Detta är den finare modellen, som man snabbare kan ta sig till och från och som är den sits vi bäst använder oss av om vi ofta och snabbt vill byta sida, som till exempel vid galoppombyten och byten mellan olika skolor. Oberoende av vilken av dessa sätt vi använder får de betraktas som grovinställning av vikten, och med överkroppen kan vi sedan finjustera den.

Jag använder mig av båda dessa modeller. När jag i vardagsridningen gymnastiserar min häst och vet att jag skall bli i ena böjningen en stund, säg 20 sekunder, väljer jag den förstnämnda. Vill jag leka med omböjningar väljer jag den sistnämnda.

När Blixten var tre år tog jag med honom på en liten svampplockarpromenad. Jag satte på honom en repgrimma och ledde honom i ett av de fem meter långa rep som jag har och tycker är utomordentliga att hantera hästar i. Vi lommade ut i skogen med svamphinken. Och under promenaden märkte jag inte av min lilla häst. Han gick strax bakom mig. När jag gick, gick han. När jag stannade, stannade han. Jag provade för skojs skull att springa några steg, och då sprang min lille Blixt bakom mig. Han uppförde sig så underbart den dagen.

Detta är en bra grundidé om hur våra hjälper skall fungera. Blixten relaterade hela tiden till mig och följde mig med samma hastighet som jag förflyttade mig.

När jag tömkör hästar (eller arbetar dem i långa tyglar, som ju den akademiska termen lyder), försöker jag att begära samma sak av hästarna, och det är tämligen enkelt. Relationen mellan mig och hästen blir ju lite annorlunda eftersom hästen går före mig och inte efter. Men om jag minskar tempot, förväntar jag mig att hästen minskar tempot, och om jag ökar tempot, förväntar jag mig att hästen ökar tempot. Stannar jag, brukar hästen också stanna. Ibland behöver man naturligtvis lite proande och smackande, men i de ideala situationerna relaterar hästen så bra till tygeln och bettet, att han följer detta som den lille Blixten följer mig.

Om man går bakom hästen och tömkör, får vi ett enkelt tankekoncept. Om jag minskar tempot, minskar bettet tempot vilket leder till att hästen minskar tempot. Ökar jag tempot får hästen pinna på för att nå fram till bettet, och tempot ökas. På samma sätt blir det lätt att förstå att om bettet blir helt stilla, så stannar hästen kvar bakom bettet.

Här kan vi nu överföra tanken till vad som händer när ryttaren sitter i sadeln. Vi får försöka att ha samma tanke med vår hand, som om vi fortfarande gick bakom hästen och tömkörde. Vi får försöka att reglera tempot på bettet lika tydligt som vi gjorde när vi gick bakom och tömkörde. Om ryttarens hand rör sig framåt i samma tempo som hästen, har vi ett normalläge där ryttaren sitter stilla med handen. Om nu handen istället rör sig långsammare framåt än vad hästen gör, förväntar vi alltså att hästen minskar tempot. Ryttaren upplever detta som att handen rör sig bakåt, mot ryttarens midja. Hästen upplever att bettet rör sig långsammare framåt och försöker förhoppningsvis att följa bettet genom att minska tempot.

Hänger ni med på denna tanke?

Vi får alltså försöka att reglera vår hands hastighet i förhållande till i vilket tempo vi vill rida i, och föra handen, och om möjligt hela oss, i detta nya tempo. Beroende hur hästen uppfattar detta blir det antingen en förhållning, en stilla hand eller en eftergift.

Om vi går bakom hästen märker vi tydligt om hästen försöker att gå fortare än oss. Det blir en farlig dragkamp om bettet, en dragkamp som ingen uppskattar. Samma dragkamp får vi även om hästen försöker att går fortare än vad vi vill när vi sitter i sadeln. Vi kallar det för att hästen går mot handen.

Jag har av erfarenhet märkt att många ryttare tror att det är normalt att det blir tungt i handen när man minskar farten, gör halt eller eljest gör en förhållning. Blir det tungt i handen i dessa situationer har hästen uttryckt att den inte har lust att lyda ryttarens förhållning. Ofta sätts detta i system, där såväl häst som ryttare förutsätter en dragkamp. När ryttaren sträcker tygeln drar hästen regelmässigt emot. Lydig är hästen när belastningen i handen är lika mjuk hela förhållningen igenom, och kanske till och med blir lättare. På samma sätt som att jag förväntar mig att hästen stannar när jag stannar vid tömkörning, utan att diskutera med en dragkamp, förväntar jag mig att hästen håller sig ”bakom bettet” när jag rider honom. Hästen skall inte motbelasta och diskutera. Om det blir diskussion om halten, kan jag ofta vara så övertydlig att jag backar tillbaka till den punkt där jag hade tänkt mig att stanna.

Jag har även gjort det omvände experimentet med Blixten, nu från sadeln. Med hängande tygel har jag smackat på honom, och märkt att han skrittar iväg. När jag i halten smackar på honom med sträckt tygel blir det istället ett piaffliknande arbete, artigt utan att belasta handen.

Detta är samma princip som pilar-arbetet bygger på. Där är grimman och de sträckta grimskaften den främre begränsningen, som det förväntas att hästen håller sig bakom, eller helst ”på”, dvs. att han sträcker grimskaften för att känna efter var de är.

På samma sätt är hästen ”på tygeln” när han mjukt sträcker tygeln för att känna var ryttarens hand är. Den sträckta tygeln skall vara hästens sätt att söka kommunikation.

Vi kan här fortsätta att diskutera ryggningen, även den från tömkörar-perspektivet. Om jag börjar röra mig bakåt, skall ju hästen följa med bettet bakåt. Samma sak gäller från ryggen.

Även fungerar resonemanget vid vändande och ledande tygeltag. Flyttar jag bettet åt sidan, vill jag att hästen följer med bettet åt sidan.

En av våra hästar skulle undersökas på en veterinärklinik. De ville att hästen skulle visas longerad, vilket jag inte var beredd på. Jag hade därför inte med min mina egna grejer, utan fick låna pisk och longerlina på kliniken.

Jag blev förbluffad. Förbluffad över de grejer de tyckte jag skulle longera med. Pisken skall jag inte beskriva nu, det får bli ett eget avsnitt. Den lina jag fick var det nog egentligen inget speciellt med, det var nog en helt vanlig longerlina köpt i en helt vanlig ridsportsaffär och troligen en sådan som många longerar med. Just att detta var en helt vanlig longerlina, förbluffade mig.

Linan var sådär 2,5 cm bred och en halv centimeter tjock och väldigt lång. När jag rullat upp den i min hand, så som man gör vid longering, tog den upp hela min hand så jag knappt kunde sluta fingrarna om den. Hur det förväntas att man skall hålla en vild häst med så mycket lina i handen förstår jag inte. Hela konceptet visar att ingen tar ansvar för denna produkt. Ingen har tänkt ut hur en bra longerlina skall vara. Man gör en sådan lina som folk köper, och folk köper sådana linor som finns i affärerna.

Ibland behöver man ju två linor, som när man tömkör. Hur klumpigt det måste bli, speciellt för dem med små händer, vågar jag inte tänka på. Usch! En lina måste ju gå att hantera!

Det är nog 25 år sedan jag senast använde en fabrikstillverkad longerlina, varför jag inte var beredd på hur illa det var. Jag har i alla år gjort mina egna linor, och kanske var det på grund av konsumtionslinornas klumpiga konstruktion som jag började med det.

Genom åren har jag gjort mina linor på lite olika sätt. Ett tag gjorde jag dem av läder. Jag använde vanligt 3 mm remläder och gjorde 16 mm breda linor, 6 meter långa med karbinhake i ena änden. Sådana har jag fortfarande att sälja i min butik.

De sista 15 åren har jag gjort det än enklare. I alla järnaffärer kan man köpa rep. Jag köper 12 mm hamparep. Av dessa gör jag 6 meter långa longerlinor. Det blir mycket billigt. I ena änden splitsar jag fast en karbinhake, och i andra ändan gör jag en stopp-splits.

Jag får då en lätt lina som inte tar mycket plats i handen. Den är lätt att hålla reda på och löper fint när man vill länga eller korta linan. Eftersom den tar så lite plats i handen är det fortfarande behändigt att hantera två linor när man vill tömköra och liknande.

Dessa linor är så smäckra och bra att jag uppenbarligen blivit bortskämd. Det märkte jag när jag blev tvungen att använda en ”vanlig” longerlina

Och nu är det säkert någon som säger ”men jag kan ju inte splitsa”. Det är säkert helt riktigt. Alla kan inte splitsa. Vill man inte lära sig splitsa kan man göra en knut istället. Eller så lär man sig att splitsa. Sedan kan man. Så enkelt är det.

Innan jag lägger på sadeln vänjer jag hästen vid att ha saker på ryggen genom "vojlockleken". Jag vänjer först hästen vid att den alls får en vojlock på sig genom att låta honom nosa på den nya tingesten och sedan lugnt lägga den på hans rygg. Därefter använder jag några dagar till att lägga vojlock på honom igen och igen och igen. Jag skall kunna "kasta" på vojlocken utan problem och på såväl hals som rumpa.

Att longera säkert handlar bland annat om att hantera linan säkert. Det är viktigt att att du själv har koll på linan och hur du har den upprullad. Öva på att hantera linan och lägg dig vinn om att hela tiden ha koll på den medan du longerar. Att låta linan hänga i stora bågar eller ligga fel upplindad i handen är inte bra och inte säkert.

Det är ditt ansvar att linan är rätt upprullad. Kontrollera det när du tar fram linan. Kontrollera det om du tar över linan från någon annan och kontrollera det löpande medan du longerar.

Nu skall vi öva på att rida rakt fram. Då kan vi använda oss av vad som på segelspråk heter ”enslinje”. Vi siktar på två saker som står bakom varandra. Det kan vara träd i skogen, grästuvor, staketstolpar och liknande. Börjar man leta finns det mängder med saker. Sedan rider vi rakt fram så att den närmsta saken döljer den bakomvarande. Nu märken vi återigen hur vi vinglar, eftersom den bakre saken liksom flyttar sig i sidled. Kan vi rida rakt fram, håller sig sakerna bakom varandra. När vi märker att hästen har förstått vart den skall ta vägen, vrider vi på huvudet och letar efter en ny enslinje att styra efter.

Det svåra med att rida rakt fram, är att vi egentligen inte har någon hjälp som heter "rakt fram". Vi kan driva hästen, men drivningen har egentligen ingen riktning. Det är en konst att smacka på hästen på ett sådant sätt att den förstår vart den smackas. De första gångerna mina elever provar denna övning på enslinjen blir det en väldig massa styrande höger-vänster-höger. Det ser ut som när någon backar ett släp. Tricket med att få hästen rakt fram är inte att styra höger-vänster, det är att på något sätt förmedla vart vi vill, och få hästen att förstå vart vi vill. Då tar den sig gärna dit.

Dessa styrövningar håller vi på med hela livet. Till en början gör vi dem enkelt ”rakt fram”. Med tiden skall vi kunna byta gångart utan att vingla, göra halt utan att vingla, rida fram ur halten utan att vingla och även rida sidvärts utan att vingla. Vingla betyder här inte tvunget "exakt rakt" utan "exakt där jag tänkt mig".

Varje dressyrprogram börjar (i alla fall när jag fortfarande tävlade) med att rida rakt fram, att stanna på linjen och sedan fortsätta rakt fram. Denna första utmaning är svårare än den oinvigde tror.

Idag hade jag en hopplektion för första gången på många många år. Det var två av mina vanliga "dressyrelever" som idag ville hoppa, så det gjorde vi. För att effektivisera framridningen ställde jag upp fyra koner i mitten av ena volten, i form av en liten diagonal ruta med 1,5 meter långa sidor.

Det blev sedan elevernas uppgift att rida mellan konerna så ofta de kunde, på så olika sätt de kunde. Från varje håll in, finns det ju tre vägar ut. Övningen blev väldigt bra. Det var två elever samtidigt så i början blev det kö, men när de väl fick upp blicken och höll koll på kamraten och började rida taktiskt, kunde de båda leka rätt flitigt där.

Strax märkte båda vad denna lilla övning gjorde med hästarna. Eftersom man hade en tydlig uppgift som krävde exakthet och samarbete, blev det tydligt för båda två när hästen löd och inte löd, och eftersom de hela tiden skulle tillbaka till samma punkt blev det mycket vändande och styrande vilket gav bra gymnastik åt hästen. Egentligen kan man säga att den gymnastiska känslan kommer när hästen börjar samarbeta och själv hjälper till att ta sig igenom övningen.

Det var ingen tillfällighet att jag ställde upp denna övning just vid en hopplektion, eftersom hopning bygger på samma tema. I hoppning handlar det ju om att få hästen att förstå en tydlig uppgift som finns på ett bestämt ställe. Men måste se till att hästen  förstår uppgiften i god tid, och själv tar sig fram till hindret i syfte att lösa uppgiften.

Dock kan man se den lilla övningen även som en bra övning för den vanliga dressyrhästen.

Är man något mer ambitiös kan man göra en liknande övning med bommar.

Där finns det från varje port in fem vägar ut. Man kan rida ut mellan två bommar eller över en bom. Man kan även rida in över en bom. Då finns det två portar ut, eller tre bommar ut. Man kan mycket väl rida diagonalt över bomarna.

Även detta är en bra styr- och vrida och vända-övning.

Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.

För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.

Att styra genom ett hörn skiljer sig egentligen inte från annan styrning, men allt blir så mycket tydligare i ett hörn. Allt för ofta svänger hästen själv när den tycker det är dags och går emot inner tygel. Lille tre-åriga Bugatti gjorde detta nästan övertydligt varför jag plockade fram en övning jag lärde mig av Kyra för 30 år sedan.

Istället för att försöka motverka den svängande hästen, rider vi lugnt rakt fram i hörnet och stannar när hästen börjar trycka inåt. När han accepterat att stå still där ger vi hjälper som svänger honom dit han skall. Då får vi hjälper som säger vad han skall göra (positiva hjälper) istället för hjälper som förhindrar honom att göra vad han tänkt (negativa hjälper).

Redan samma dag som vi började öva detta gick Bugatti villigt ut i hörnen istället för att dra i tygeln och svänga i förtid.

Detta gäller inta bara i hörn. På dragiga, svårstyrda hästar gör jag likadant överallt. Går hästen bredvid tänkt linje, så stanna, backa och styr in i rätt fil.

Här visar Pirre och jag vårt första försök med förvänd galopp. Vi rider bågar efter långsidan på en 60-metersbana.

I denna övning behöver vi kunna flytta ömsom framdel och ömsom bakdel åt sidan för att tråckla oss igenom. En av mina favoritövningar.

Blixten och jag rider skänkelvikning åt lite olika håll, såväl på diagonalen som längs med långsidan. Vi rider även motställt ibland, en enklare variant av sluta. Notera hur hans rumpa och svans gungar avslappnat i rörelsen.

I fältsits ser det gärna vingligt och ostadigt ut, men det skall det göra! Vitsen med fältsits är att kunna röra sig oberoende av hästryggen eller att kunna vara stilla oberoende av hästryggen. Jämför man med Escyros rygg ser jag ut att studsa väldigt mycket upp och ned, men jämför man istället med horisonten ser man att min gamla kropp är stilla och fin, just som det skall vara. Detta är syftet med fältsitsen: Att kunna vara stilla och inte störa hästen.

Så här ser det ofta ut när man rider, speciellt på en orutinerad häst. Arrtalo kom nyligen från galoppen och har inte förstått alla nya kommandon. När han inte förstår hamnar han ibland under och ibland över tygeln. Det är inget att bry sig om. Efter hand som han lär sig vad vi vill kommer formen bli stadigare.

Grovt sett är det ingen skillnad att rida skänkelvikning på en volt, på diagonalen eller längs långsidan. Det som kan få dem att kännas olika är de hjälpmedel och störningsmoment som finns.

På diagonalen, är det enkelt att se hur mycket hästen tvärar, men det kan vara svårare att veta om man är på rätt linje.

Rider man efter långsidan, där man ju ofta har ett staket eller en ridhusvägg att orientera efter, blir det enkelt att se om hästen går kvar på linjen men lite svårare att kontrollera tvärningen.

Jag tycker inte om att rida skänkelvikning med huvudet mot staketet och bakdelen in mot banan. Det blir svårt med bjudningen och måste kännas instängt för hästen, men kan stundtals vara en bra förövning för sluta.

Skänkelvikning efter långsidan rider jag istället med bakdelen kvar på spåret och framdelen ett steg innanför. Där blir skänkelvikningen enkel att kontrollera, och vi kan inte låta staketet sköta styrningen åt oss.

Det finns tre fel jag ofta ser vid sådan skänkelvikningar

1. Hästen lämnar staketet och börjar gå mera diagonalt. Det visar att hästen inte tvärar utan går rakt fram mot handen.
2. Hästen faller tillbaka med bogen mot staketet
3. Hästen lämnar staketet med bakdelen och kliver in bakom framdelen.

Alla dessa tre är tecken på att hästen inte går i den skänkelvikning vi vill längre. Hade hästen gjord et hade den ju gått kvar med bakdelen efter staketet och framdelen innanför. Beroende på vilket fel hästen gör, kan vi se vilken hjälp vi behöver använda för att åtgärda hästens brist.

1. Lämnar hästen staketet och går inåt, är det oftast att hästen går emot handen. Alltså behöver vi öva förhållning och lydighet för bettet.
2. Trillar bogen ut mot spåret har hästen oftast böjt halsen också. Vi behöver räta ut hästen med yttertygeln och lyfta tillbaka bogen in till sin plats.
3. Kommer baken in är det kort och gott bättre förståelse för den sidförande skänkeln som behövs.

På filmen övar Escyro och jag skänkelvikning efter staketet. Eftersom han vill kliva tillbaka med framdelen till spåret blir han motställd när jag försöker hindra det med yttertygeln.

Här skrittar jag Bugatti med tyglarna i vänster hand och spöt i höger. Så har jag ridit i skritt på hängande tygel sedan jag först började rida på partille Ridklubb 1972

Största tiden du longerar behöver du ingen piska. Då skall pisken inte heller ”jaga” hästen, Jag ser ofta att longören har pisken i högsta hugg bakom hästen, ibland högt i luften. Det fungerar bra om man vill att hästen vänjer sig vid pisken och inte bryr sig om den. Jag vill hellre att synlig pisk är en uppmaning för hästen att göra något. Därför skall pisken hållas bakom ryggen, bakåtriktat i handen som ett ridspö, den stunden den inte används.

Det finns även ett aktivt beredskapsläge där pisken hålls rättvänd i handen, beredd att ingripa. Då skall spetsen hållas lågt, när marken, och slängen följa efter liggandes på marken. Över huvud taget skall pisken hanteras så diskret som möjligt och synas så lite som möjligt.

När det är dags att använda pisken har du alltid gott om tid att plocka fram den och påverka hästen.

När du driver med piskan, skall du börja med spetsen nedåt och fösa pisken framåt så slängen åker fram och upp mot hästens bakdel, bog eller vilken del du vill påverka. Vill du driva hästen skall du så att säga klappa den i rumpan med piskan. Hästen skall inte skrämmas, inte jäktas, bara få en artig touch, eller än hellre att pisken pekar för hästen vart du vill fösa den.

Man ser ofta att longörer viftar hejdlöst med pisken, antingen upp och ned som en mattpiska eller göra stora loopar med den och dänger slängen i marken, Jag brukar skämtsamt säga att marken har inte gjort fel så marken skall vi inte smiska.

I första hand skall piskan inte smälla utan peka och fösa, som en förlängd arm. Däremot är det utmärkt att kunna smälla (”klatscha”) med piskan när hästen inte lyder den. Att smälla med piskan kräver en bra piska och viss träning, men är väl vald övning så man kan det i en skarp situation.

Allt vi vill kunna göra bra, måste vi öva på. Vill du kunna hantera piskan bra, behöver du öva med den.

Du över bäst utan häst. Öva på att träffa där du vill. I videon visar jag ett enkelt sätt att öva: Att sikta på stolpar och liknande och se till att antingen träffa målet eller smälla vid det.

Gör en pisk-tävling i stallet. Ställ upp burkar, koner eller liknande på stolar eller kavaletti-block och se vem som träffar flest med minst antal försök. Det är kul!

I vikten har vi en hjälp som det är naturligt för hästen att lyda. Flyttar vi vår vikt åt sidan måste hästen följa efter för att inte tappa balansen. Vikten är en av de första hjälperna vi använder på en unghäst. Erfarna lektionshästar kan i vissa fall lära sig att bortse från viktshjälper i och med att de ju, om uttrycket ursäktas, får lära sig att balansera med det mesta på ryggen.

Min uppfattning är att hästen strävar att vara under ryttarens vikt, på samma sätt som våra ben springer in under vår kropp om vi tappar balansen. I många kretsar anses det omvända: flyttar jag vikten åt höger förväntas hästen flytta sig åt vänster. Jag har aldrig fått det att fungera. Det festliga är, att om jag byter häst med en ryttare som tycker annorlunda än jag, fungerar våra hästar ändå som vi önskar. Troligen kombinerar vi vår vikt med något annat som ingen av oss ännu vet.

Med en viktsförskjutning åt sidan får man hästen att flytta sig åt samma håll som min vikt mot vikten och alltså vända. Det är nog det vanligaste sättet att använda vikten.

Hur vi skall få vår vikt mer på ena sidan än på andra finns det också många idéer om. Jag arbetar med två modeller:

Skall jag vara länge i samma varv, sätter jag mig bredvid mitten i sadeln. Byter jag varv reser jag mig och sätter mig åt det nya hållet. Jag har inget emot att sitta en decimeter bredvid mitten av sadeln och hästens rygg, om detta gör att jag får ut det jag vill.

Finstämdare viktshjälper åstadkommer jag genom att lyfta upp det sittben jag vill avlasta, ur sadeln. Vill jag ha vikten åt vänster, lyfter jag alltså upp höger sittben. Detta kombinerar jag ofta som finjustering tillsammans med min ovan nämnda snedsittning. Tidigare har jag med samma resultat föreställt mig att jag sänker det inre knäet. Det fungerar det med. Det viktiga är inte vilken tankekonstruktion man använder, utan att man får vikten dit man vill. Resultatet märks i att hästen gör det man förväntat sig.

För att förstå hur viktshjälpen fungerar kan man göra ett enkelt test där man ställer sig på golvet med fötterna 50 cm isär. Nu skall vi flytta kroppsvikten till ena sidan, dvs. till den ena foten, och att vi har lyckats med det, bekräftar vi genom att lyfta den andra foten. Ställ dig gärna upp och prova detta innan du läser vidare.

Jag skulle tro att du löste problemet genom att hålla överlivet rakt och helt enkelt flytta hela kroppen åt sidan. Det är så man brukar göra när man ställer sig på ett ben. Gör nu om försöket, lyft höger ben först efter att du har böjt dig åt vänster. Det blir betydligt svårare och du måste böja dig rätt så rejält åt sidan för att kunna lyfta foten. Böjer vi oss inåt när vi försöker använda vikten blir ofta resultatet att vi flyttar höften utåt, och håller alltså ändå vikten kvar mitt på hästen. Det är till och med möjligt att vi på detta sätt får vikten utåt istället.

Hur skall vi nu omsätta detta till ridning? Jo: håll dig rak i kroppen och låt inte ditt "experimenterande" med vikten ta din balans ifrån dig. Vi kan aldrig göra något bra, om vi inte sitter avslappnat och i balans.

Vikten är rätt om du har mer belastning på inner stigbygel än på ytter. Det kan du kontrollera genom att försöka lyfta upp fötterna ur stigbygeln, en i taget. Inner stigbygel skalld et vara svårt att släppa medan yttar skall dans ganska fritt under foten.

Viktshjälpen påverkar mest hästens framdel. Lägger jag vikten åt vänster flyttar hästen bogen åt vänster och baken följer strax efter. Det betyder att en oavsiktlig viktshjälp, dvs. att ryttaren hamnar snett i sadeln, kan försvåra för hästen att utföra det den skall eftersom den inte kan ha kvar bogpartiet mitt framför baken. I många rörelser där bara ena skänkeln skall användas, är det mycket vanligt att vikten åker ned på den sida som vi använder skänkeln på. I många rörelser, t ex sluta och bakdelsvändning, omöjliggör detta för hästen att utföra rörelsen.

På youtube har jag hittat en film från Spanska hovridskolan från 1944. Den visar mycket av rörelserna i den högre skolan och många fina piaff-sekvenser.

Ungefär 1,07 in i filmen ser vi en häst som laddar för en courbette. Där ser vi en piaff som tjänar ett syfte. Hästen "stampar på" rätt friskt för att få alla fötterna rätt inför språnget.

Detta är ett av piaffens syften: Att förbereda något. Den flotta piaffen med höga benlyft är i sig inte nyttigare än denna snabbstampade piaff, som är den de flesta av oss måste våga prova innan vi kan få den vackra piaffen.

Om vi kan få hästen att förbereda sig, får vi piaff.

Vi kan naturligtvis arbeta i alla hästens gångarter, när vi arbetar den för hand. Förvisso brukar jag inte arbete i galopp, men det går att göra och jag har gjort det ibland, med Diamanten.

Vill vi få hästen att trava, kan vi ju använda samma kommando som när vi ber den trava vid longering. Jag brukar glatt säga ”travtrav”, så travar mina hästar, ibland med lite assistans av spöt.

Själv springer jag inte. Jag går med stora stadiga steg bredvid hästen. Springer jag upplever jag att jag inte har samma känsla och precision i hjälperna längre. Och så blir jag andfådd. Hästen behöver inte trava fortare än att jag kan gå, men jag får såklart länga och raska på stegen.

Den första tiden arbetar jag bara hästen i trav på volten och ser till att själv gå innanför hästen så jag får den kortare vägen. Travar hästen iväg för fort sträcker den ju automatiskt tygeln och upplever en förhållning.

Det är inte svårare att få hästen i en öppna i trav än i skritt, och slutan går lika bra den också. Öva först på volten och när ni blivit samspelta kan man prova på rakt spår också.

Vill jag byta varv, gör jag som i skritten: Jag stannar hästen och går runt framför den (eller låter den vända framför mig).

Trava inte för länge åt gången. Ta det i korta etapper så du orkar med och inte förlorar kontrollen.

Öva sedan, just som vid ridning, på olika roliga sätt att börja trava, till exempel mitt i en öppna eller direkt efter bakdelsvändningen.

När jag skall köpa ett nytt spö, gör jag alltid ett enkelt test med det. Jag balanserar det horisontellt på ett finger och tar reda på var spöets tungdpunkt finns. Ett bra spö har tungdpunkten högt upp, nära handtaget.

Ju högre tungdpunkten ligger, desto lättare känns spöet att hantera. Om ett spö känns tungt och klumpigt beror det inte på att det är för långt eller tungt, utan på att det är felbalanserat. Ibland har jag satt fast en stor mutter eller liknande högt upp på spöet, för att flytta upp tyngdpunkten och få en bättre balans.

Ett väl balanserat spö svarar direkt på handens rörelse och man behöver inte vifta så mycket på handen för att få rätt rörelse i spöt. Ett felbalanserat spö reagerar på något sätt för sent och för oprecist. Det känns som om spöt är för mjukt.

Ett dåligt spö med tyngdpunkten långt ned väljer man oftast att hålla nedanför handtaget för att få rätt balans i det.

Första gången du vill få din häst att piaffera i pilarerna, smackar du fram den så den sträcker linorna, vilket beskrivits ovan, och smackar sedan direkt en gång till, varvid hästan förhoppnignsvis gör en ansats att röa sig trots de sträckta linorna.

Det räcker för första gången. Du får diverse små steg, och troligen en häst som flyttar sig i sidled. Det har ingen betydelse. Det viktiga är att du fått en häst som försöker röra sig på stället.

Gör inte mer än så första gången.

När hästen väl visar prov på en vilja att röra sig kan man efter hand få rörelsen att mer och mer likna en piaff genom att heja på hästen och peta på den på vettiga ställen. Hur vi använder spöt, och var vi skall stå, varierar så mycket beroende på hur hästen reagerar att det är lite svårt att sammanfatta.

I grunden skiljer sig inte piaffträning i pilarerna sig från annan piaffträning. Skillnaden är mest de annorlunda förutsättningar som bjuds.

Nedanstående film visar min Robust, i ett av hans första försök med piaff i pilarer. Det är inte första försöket, då gjorde vi inte så mycket.

På denna lilla filmsnutt från 2008 kan ni se mig flitigt använda det ledande tygeltaget på min då unge och svårstyrda Robust. När min hand går i sidled ser ni hur snabbt och fint han svänger.

Som jag hatar detta uttryck! Det är ett uttryck som vi möter tidigt i vår ridkarriär, och det blir tidigt en viktig statusmarkör huruvida hästen går på tygeln eller inte. Därmed blir det såklart stigmatiserande när hästen inte går på tygeln. Detta föder såklart en vilja hos den oerfarna ryttaren att få hästen att gå på tygeln, och här tror jag vi helt i onödan skapar en massa missförstånd och dålig ridning.

Jag träffar ofta ryttare som anstränger sig för att hästen skall gå på tygeln och använder en hel hög med ”gå på tygeln-hjälper”. Dessa består ofta av för hästen irriterande tygeltag som gör att hästen släpper bettet och vinklar in näsan. Allt vore frid och fröjd om detta hade skapat en bättre häst, men det gör det inte. Hela gå på tygeln-konceptet är en bluff.

När det på ridskolorna pratas om gå på tygeln så diskuteras oftast hästens huvudställning eftersom huvudställningen är tydlig och lätt att se, även för ett otränat öga. Därför blir det att den oerfarne ryttaren fokuserar på hästens huvudställning, och det är där det blir fel.

Hur hästen håller sitt huvud är i grunden oviktigt så länge hästen är glad under ridpasset och för övrigt gör det ryttaren ber om; samarbetar. Saken är dock den, att den häst som samarbetar håller sitt huvud på ett, inom rimliga intervall, visst sätt: Den håller huvudet som när den rör sig fritt i hagen!

Och här har vi hela grejen: Får vi hästen att göra det vi vill, och samtidigt undviker att vara i vägen med en överbelastad tygel eller i dålig balans, så håller hästen huvudet på ett naturligt sätt – går på tygeln.

Detta är ena delen av att gå på tygeln: Få hästen att trivas under dig.

Nästa del om att gå på tygeln handlar om att engagera hästen så den vill samarbeta med dig. Då väljer hästen att sträcka tygeln lagom mycket för att känna efter vad du vill.

Dessa två komponenter kan kanske sammanfattas som att hästen går på tygeln, men kan även kallas för saker som att gå i form, vara lösgjord, söka kontakt, ha stöd på tygeln med mera. De flesta av dessa begrepp hittar ni beskrivna här i min bok.

Men: Hästen blir inte mera avslappnad och kontaktsökande för att vi talar om för den hur den skall hålla huvudet, vilket alla som försöker få hästen att gå på tygeln gör. Kom ihåg att hästens huvudställning är ett resultat av hur din ridning påverkar hästen. Din ridning blir inte bättre av att du övertalar hästen att hålla huvudet på ett visst sätt. Överlåt detta åt hästen, så vet du hur hästen uppfattar dig.

Begreppet ”gå på tygeln” används i stort sett inte utanför ridskole-miljön.

Här visar jag ett enkelt sätt att själv få känna hur betten känns.

Genom åren har jag mest longerat i en vanlig stallgrimma. De skall då ha en löpande ring under hakan som man kan fästa linan i. På sådana sitter grimman hyfsat still när man longerar.

När jag var yngre longerade jag oftast i träns. Då satte jag en rem med en löpande ring mellan bettringarna och under hakan, som jag fäste linan i. Jag använde inte ett sådant där longer-delta man kan köpa i äffärer. På den sitter ringen fast i mitten varför man bara drar i den yttre bettringen när man longerar. Med min lilla rem blev det ungefär samma belastning i båda bettringarna.

Vill man longera med bett tycker jag numera det är bäst att fästa linan i bara inre bettringen. Då får linan samma verkan som ett ledande tygeltag. Bäst är att ha ett bett med parerstänger, så inte bettet kan dras ur munnen på hästen om det blir en "situation".

Bäst trivs jag emellertid att longera i grimma. De skall då vara gjorda sådana att ringen med linan kan löpa från sida till sida under hakan. Då hamnar "dragringen" alltid på rätt ställe och grimman sitter still.

Många repgrimmor har en knut under hakan vari det är tänkt att man skall fästa linan. Longerar man med en sådan vrider sig grimman utåt och det är risk för skav på innerögat.

Kapsoner glider, hur man än gör, inåt, speciellt om det blir en situation, och ytterögat riskerar att få skav.

Det sägs i akademiska kretsar att med kapson så kan man få rätt böjning och liknande saker när man longerar. I teorin är det rätt, men jag undrar hur många som lyckas. Jag longerar emellertid inte mina hästar för att gymnastisera dem eller för att få dem i "korrekt" böjning. Jag longerar dem för att lära dem vara hos mig, att lita på mig, att förstå mina kommandon och som ett praktiskt hjälpmedel under inridningen när man vänjer hästarna vid sadeln och liknande. Under dessa situationer tycker jag inte de är särdeles viktigt om hästen är korrekt böjd eller inte. Hästen är klok nog att själv använda sin kropp på rätt sätt. Bättre är att jag har ett redskap som är enkelt att longera med och som ligger still. Därför föredrar jag en grimma.

Nackdelen med stallgrimmor är emellertid att de kan vara lite grova och klumpiga, speciellt med starka och stöddiga hästar (jo, sådana finns). Även irriterar det mig alltid att det sitter ett spänne under hakan som ringen alltid hakar upp sig på, på olika vis.

Till slut gjorde jag mig en egen grimma, som ni kan se i videon. Det är den bästa longer-grimman jag har haft hittills.

Det går att räkna upp många fler anledningar till att ridningen förändrades under 1800-talet. En är att vägarna blev mycket bättre.istället för att nöja sig med stigar började man allt mer bygga vägar varför man trava längre sträckor och ta sig fortare fram. Detta gällde ju även armén. Samtidigt levde den klassiska manegeridningen kvar på en del institutioner, bland annat Spanska ridskolan i Wien.

För att se hur långt bort från skolridningens och dressyrens ideal man var kan man kika på det första olympiska dressyrprogrammet från OS i Stockholm 1912. Det hette inte ens dressyr utan Prisridning. Det handlade mest om att visa upp hästens gångarter och därefter visa lydighetsövningar som att kunna stå still, att kunna hoppa över en rullande "tunna" och att rida över en kohud.

Det man skulle visa för att vinna var hästens användbarhet som fälthäst, där rätt tempo, lydighet och oräddhet var viktiga parametrar.

Nedan ser ni Ingrid Klimke rida programmet från 1912.