Ridhandboken Del 14 - Om galopparbete

De flesta elever som kommer till mig tränar saker i skritt, men framför allt tränar de saker i trav. När de börjar galoppera slutar de ofta att träna saker och – bara galopperar. Att galoppera blir som en övning i sig, istället för att, likt traven, låta galoppen vara en gångart som man övar saker i.

Vill man få en bra och användbar galopp där man kan göra roliga saker, så måste man börja göra roliga saker i galopp, inte bara rida runt i den. Samtidigt kan vi tillåta att galoppen ligger lite efter i utbildning eftersom saker ju är enklare att göra i skritt och trav.

Hur tidigt i utbildningen man kan börja använda galoppen och vilka övningar som är lämpliga att rida i galopp beror så klart på hur bra galoppen är. Genom århundradena har man ägnat mycket kraft på att förbättra ridhästarnas galopp. Det är därför man har avlat in så mycket fullblod. Därför skall man inte vara förvånad över att raser som inte är avlade för ridning, till exempel våra arbetshästar, inte har samma förmåga att vara dansanta och rörliga i galopp. Min egen lille fjording Blixten galopperar helst inte ens i hagen utan ryttare och slipper därför att galoppera under ryttare också. Vi kan galoppera i god fart på fältet, men krumelurer på ridbanan – det bara fungerar inte.

Men tidigare än vad många verkar tro kan man börja rida små övningar i galopp på de flesta hästar, inte bara följa volt och fyrkant. Jag kommer skriva förslag på övningar nedan.

Det finns en liten bok som heter "reflection over canter", där gamla mästares skrifter om galopp är citerade. Bland annat beskrivs Gueriniere och överste Podhajsky. Jag har själv inte läst boken, bara fått den recenserad för mig. Slående är i alla fall att alla beskriver galoppfattningen på olika sätt, och att det är svårt att hitta någon gemensam nämnare för hur olika mästare anser att man skall fatta galopp.

Galoppfattningen är alltså ett mysterium. Jag tror inte att det är ena eller andra skänkeln som åstadkommer galoppen, eftersom vi använder skänklarna på samma sätt när vi vill åstadkomma andra saker. Till exempel är hjälperna i fattning med innerskänkeln slående lika hjälperna i öppna. Själva galoppfattningshjälpen ligger alltså fördold i allt det där vi gör i fattningen utan att veta om att vi gör det.

I galoppen är hästen asymmetrisk. Innerbenen är hela tiden längre fram än ytterbenen, inner rygghalva är hela tiden högre än ytter rygghalva. Det finns nog fler exempel på asymmetrin. Förmodligen är det denna asymmetri vi själva på något sätt visualiserar för vår häst när vi får den att galoppera.

Man ser ofta ryttare krångla till galoppfattningen i onödan och lika ofta att ryttare omedvetet ger en massa hjälper som inte alls har med galoppfattningen att göra. Om jag bara är på en skogspromenad är det inte så noga vilka hjälper jag använder för att få hästen i galopp. Där är det viktigaste att hästen alls kommer till galopp. Själv gör jag helt enkelt så ute i naturen att jag ställer mig i fältsits och kommenderar galoppen med rösten, på samma sätt som när jag longerar.

På dressyrbanan har vi ju ett annat krav på galoppfattningen, vilket för övrigt är samma krav som vi har i alla övergångar, nämligen att hästen är i balans hela tiden och att hästen kan gå till önskat tempo i galoppen direkt från den gångart och det tempo som vi befinner oss i och därmed så har vi ju en annan situation än ute i skogen.

Dessutom varierar sättet att fatta galopp på mellan en erfaren häst och en oerfaren och på samma sätt tillåter vi oss på den ovana ryttaren lite yvigare gester än vad vi kan tillåta oss om vi med galoppfattningen vill gymnastisera vår häst.

När du fattar galopp måste du vara noga med din egen balans. Man ser ibland att folk lutar sig framåt för att titta på hästens ben mitt i fattningen. Då är det inte lätt att rida samtidigt. Likadant ser man att folk när de tycker att skänkelhjälpen inte har fungerat, kastar fram överlivet. Det finns tillfällen då sådana lösningar duger, men på dressyrhästen kan vi aldrig få den kvalitén på fattningen som vi önskar med sådana metoder.

Vi måste ha en bra framåtbjudning, annars blir det inte någon galopp.

En okomplicerad fattning får jag om jag balanserar på inner stigbygel och smackar. Ibland kan jag behöva förstärka med spö eller skänkel. På Strömsholm lärde jag mig att man för att fatta galopp skulle krama på yttertygeln och spänna inre skinkan, inget mer, och det fungerar faktiskt. Förutsättningen är då att man har en häst som är hyfsat lydig, Den senaste tiden har jag flera gången fått elever att åstadkomma snygga fina fattningen genom att be dem spänna inner lår.

När jag själv försöker att göra en fin fattning är det stundtals lårspännandet som blir det bestående intrycket, och stundtals att jag lyfter inner höft framåt-uppåt. Det sista kan ju liknas vid ryggspelet i den 3-taktsgalopperende hästens rygg, där yttersidan hela tiden är lägre än innersidan.

På hästar som väljer att öka farten när du ber om galopp kan det vara lämpligt att bromsa med innertygeln. Detta gör att hästen inte klarar att rusa iväg, utan den måste "stanna upp" och fundera på vad ryttaren vill. Då tar hästen samtidigt rätt på sin balans vilket ger honom möjlighet att fatta en sansad galopp.

Med tiden kan man leka hej friskt just med galoppfattningarna. En lydig häst skall när som helst vara beredd att fatta galopp, like beredd som den hela tiden skall vara att till exempel stanna. Man kan fatta galopp i öppna och behålla öppnan. Man kan från en stor trav fatta en liten, samlad galopp och många fler roliga lekar där endast ens egen fantasi är begränsningen.

Roligt är att från en liten galopp rida fram i en stor trav. Där sätts även ryttarens förmåga att avbryta galoppen. Att sluta galoppera är inte alltid att bromsa. Vi skall inte bromsa bort galoppen, vi skall instruera hästen vad den skall göra istället. Om vi tar för vana att bromsa och på det sättet få trav eller skritt, får vi problem den dagen vi vill minska galoppen till en piruett eller liknande.

Vi skall tidigt lära hästen att förstå galoppfattningen. En del unghästar galopperar otvunget även i de tempon som är lämpliga för ridbanan. Vi kan då även lägga in galoppövningar i det dagliga arbetet. En del hästar har svårt för galoppen och det är då motiverat att vänta med den tills hästen har god ordning på kroppen i de andra gångarterna. Ibland kan man behöva vänta flera år. Träningsmässigt finns det ingen anledning att galoppera hästen innan den behärskar de flesta rörelser i de lägre gångarterna. Det är samma muskler som arbetar i skritt som arbetar i trav, och som även arbetar i galopp. I långsamma gångarter är det mindre risk att musklerna slits. Skritt är ridningens Tai Chi, och skall ur träningssyfte inte underskattas. Galoppen behövs emellertid för att träna galoppens koordination.

Ofta stöter jag på och hör om folk som har problem med galoppen. Det verkar vara vanligt att hästar stressar i galopp, eller blir olydiga i galoppen. Det är tydligt att många fler har problem med galoppen än med de andra gångarterna. Det torde finnas någon gemensam nämnare för detta vanliga problem, även om problemen ser olika ut för olika ekipage.

Jag tror att problemet ofta består i en ”konflikt” mellan hästen och ryttaren, i det att vi egentligen inte låter hästen göra det vi ber den om. Jag brukar kalla en del av problemet för ”galoppfattningspanik”.

Ofta ser jag att ryttare fattar galopp, och direkt när hästen börjar galoppera vill de förhålla hästen eftersom det strax upplevs gå för fort. Direkt när hästen lyder oss ger vi alltså ett kontrakommando, som hästen rätt ofta upplever som en korrigering. Han lyder oss och direkt när han gjort vad vi ber om bestraffar vi det han gör med en ny hjälp. Det är ingen bra pedagogik

Här har vi ett av problemen. Ryttaren är helt enkelt lite farträdd. Därför blir det omedvetet en förhållning just när hästen galopperar. Detta leder ofta till at hästen bockar i fattningen, vilket ofta får ryttaren att än mer bromsa i förebyggande syfte.

Speciellt på den unga hästen kan det bli en rätt markant fartökning just i fattningen. Om vi har is i magen där, märker vi oftast att hästen strax rättar in sig i galoppen och galopperar i ett rätt vettigt tempo. Var gärna beredd på fartökningen genom att hålla i manen, så ni inte trillar bakåt och på det viset förhåller eller stör hästen. Genom att på detta sätt få ryttaren att undvika dubbelkommandon i fattningen, har jag fått bort månget galopp-problem.

Man kan även se samma problem vid longering. Den unga hästen, eller hästen med klumpig galopp, kan vilja ha en stlörre volt att galoppera på än den som linan bjuder. Då blir det lätt att hästen fattar galopp och samtidigt försöker öka vilten, alltså galoppera rakt fram. Då får den direkt ett drag i linan som den upplever som en kontrahjälp eller bestraffning, och samma frustration uppstår, en frustration som öäven där ofta leder till bocksprång.

Galopp går normalt fortare än de andra gångarterna. Det håller alla med om, och då får vi låta det gå fortare. Hästen är van att galoppera i den farten och tycker inte alls att det går lika otäckt fort som ryttaren gör.

En annan ingrediens i galoppfattningspaniken kommer sig av alla panikframkallande krav som ryttaren upplever på sig i fattningen. Vi ”lär” oss ju alla att i fattningen skall hästen vara ställd hit eller dit och det skall vara halvhalter och skänklar här och där och dessutom skall fattningen vara på rätt ställe och hästen skall lyfta sig in i fattningen och HJÄLP!!!

Glöm allt det där. Visst skall vi med tiden kunna göra en skolad fattning på ett förutbestämt ställe där hästen är kvar i tempo och samtidigt ökar sin samlingsgrad, men det är inte riktigt det vi behöver öva på vår galopprädda häst. Ta istället och se hur okomplicerat hästen fattar galopp i hagen. Det är så vi skall göra.

Vill vi få en behaglig galopp, skall vi se till att hästen är förberedd för att galopper. Det betyder inte i första hand en halvhalt, utan att vi har bjudningen! Med galopproblemshästar brukar jag be ryttaren trava rätt fritt på en volt i ett behagligt framåt-tempo och känna att hästen själv och med glädje söker vägen. Bjuder framåt, helt enkelt. När vi väl åstadkommit det, belastar vi innerstigbygeln och smackar. De allra flesta hästar rullar du enkelt och okomplicerat över i en behaglig galopp. Låt det gärna ta en kvarts volt för hästen att först att det nu är galopp vi vill, och låt den fortsätta i fri form efter fattningen! Hellre en lugn galopp en än snygg fattning. Dessutom blir det med denna okomplicerade fattning nästan alltid rätt galopp.

Fel galopp får vi oftast om ryttare försöker styra samtidigt som de fattar galopp. Se till att hästen förstår vägen, och fatta då galopp. Bara en sak i taget. Det är av den anledningen det på ridbanan finns ställen som är mer ”fattningsbara” än andra. Det är ställen där väggarna styr hästen. Ni har säkert hört att man skall fatta galopp när man är på väg mot väggen, inte bort från den, och liknande saker.

Tyvärr ser jag ofta att ju svårare hästen har för galopp, desto mer komplicerar ryttaren sin fattning. Ju räddare man är för sken och bocksprång, desto mer avvaktande och förhållande fattar man galoppen. Det fungerar inte. Våga vara ful! Våga göra den okomplicerade framåtfattningen, och era galopp-problem är snart betydligt mindre.

Jag tänkte jag skulle ge er lite inspiration om roliga sätt att öva galoppfattningar. Det är så lätt hänt att man alltid gör fattning på samma sätt, istället för att leta fram många olika sätt. Det sista gör ridningen mycket roligare.

Min idé, eller en av mina idéer med ridutbildningen är att man när som helst skall kunna göra vad som helst. Därför skall hästen hela tiden vara beredd att förändra sig och ett sätt att åstadkomma detta är att se till att det händer något. Här kommer en del galoppfattningslekar:

• Vi kan göra de så enkelt som dressyrprogrammen gör. Vi fattar galopp vid en bestämd punkt efter väggen, från skritt eller trav.

• Vi vänder snett igenom och fattar galopp vid passerandet av medellinjen.

• Vi rider en öppna efter väggen, och galopperar vidare i samma öppna.

• Vi rider sluta efter väggen, och galopperar vidare i samma sluta.

 • Vi rider sluta efter diagonalen och galopperar vidare i samma sluta.

• Vi rider en 10-metersvolt på långsidan och fattar galopp när volten börjar, efter halva volten eller när volten tar slut.

• Vi rider serpentiner över medellinjen med varannan båge i galopp och varannan i trav eller skritt.

• Vi rider samma serpentin med varannan båge i galopp, men fattar förvänd galopp istället

• Vi rider öppna efter långsidan och galopperar iväg i en diagonal sluta.

• Vi kan fatta stor galopp ur stor trav, liten galopp ur liten trav, stor galopp ur liten trav eller liten galopp ur stor trav.

• Vi kan byta ut ordet trav till ordet skritt i övningen ovan.

• Vi kan räkna steg och till exempel från halten skritta fem steg och låta det sjätte vara galopp.

• Vi kan träna på att från skritt galoppera fem språng för att sedan skritta igen.

• Med mera.

• Vi tränar alla ovanstående övningar från skritt och trav.

• Vi kan konstatera att dessa övningar även låter sig lekas utan galopp, med övergångar mellan skritt och trav

• Vi kan även konstatera att alla ovanstående övningar även kan tränas som avbrott från galopp, om man läser dem baklänges.

Innan vi går in på hur man skall byta galopp måste vi reda ut varför vi vill göra det. Är det en hopphäst vill vi att den skall byta "i förbifarten" med så lite energi som möjligt och så lite rörelse som möjligt. På en dressyrhäst däremot är ju avsikten med galoppombytet den samma som med allt annat vi gör inom dressyren, d.v.s. att stärka och gymnastisera hästen. Grunden är ändå densamma, jag skall försöka att hålla mig på "neutral mark" här.

För hästen är galoppombytet inget krångligt. Det gör det lekande lätt i det fria, och kan glatt växla mellan olika sorters byten, såväl rena som orena och galopperar gärna även i såväl förvänd som i korsgalopp. Hästen verkar således inte ha samma prestigefyllda ångest runt bytena som mången ryttare. Det är nog detta som gör saken svår: hästen är inte helt sams med oss om vikten av att byta galopp, eller byta på ett visst, ”rent” sätt.

Jan Brink sade i en film av Tobbe Larsson att vi kan börja träna galopp-ombyten när vi kan kontrollera och variera galoppen. Där är nog anledningen till att många aldrig kommer till galopp-ombyten. Vi är för dåliga på att träna hästen i galopp. Allt för många liksom bara galopperar utan att öva saker i galopp. Har du full kontroll på galoppfattningar, kan reglera tempot i galoppen, rida lite sidvärts och förvänt och även få snygga avbrott från galopp, skall det inte vara några större problem att byta galopp också. Men om du bara ägnar dig åt att ”åka runt” i galopp istället för att träna i galoppen, ja då blir såklart bytet svårt också.

För att få rena byten måste du först kunna få rena galoppfattningar. Om du kan fatta galopp utan att hästen ökar tempo, utan att hästen belastar tygeln, utan att form och riktning går förlorad, ja då kan du säkert även byta galopp. Är galoppfattningen ett problem och stor och klumpig, blir galoppombytena likadana. Kan du fatta galopp i balans från skritt, utan mellansteg i trav, kan du nog byta galopp också.

Det orena bytet, där hästen byter fram men inte bak, hänger ofta ihop med att hästen ökar farten och skjuter iväg. Det märker du som att det blir en ökad belastning i tygeln. Var lika noga med vägen, tempot och formen i bytet som du är i andra rörelser. Detta är ingen katastrof, utan visar bara på att vi måste träna mer. Hellre ett orent byte än inget alls.

Hjälpgivningen i ett byte skiljer sig inte så mycket från en vanlig galoppfattning. Det finns många sätt att skrämma varandra om hur hjälperna skall användas men det mesta av sådana diskussioner är just ryttares vanliga sätt att skrämma varandra med hur svårt allt är.

Ett snyggt galoppombyte måste planeras och övas. Vanligt nybörjarfel är att försöka göra allt samtidigt; ny väg, ny böjning, ny galopp i samma språng. Det fungerar sällan. Ingen ryttare kan ge så många hjälper med exakthet och känsla samtidigt, och ingen häst klarar att reda ut det heller. Därför brukar man länge under hästens utbildning dela upp galopombytet under tre steg.

I steg ett böjer du om hästen.
I steg två flyttar du din vikt, dvs. byter från din vänstersits till din högersits, eller tvärtom
I steg tre kommer själva hjälpen som får hästen att byta.

Dessa saker kan du öva även utan att byta, och även i andra gångarter. Har vi full kontroll på omböjning i de andra gångarterna har vi det förhoppningsvis i galopp och kan således utan problem få till ett byte.

Som den slutliga hjälpen för att få hästen att byta, brukar man nämna ytterskänkeln. Många använder ju ytterskänkeln även till att fatta galopp, så då borde bytet fungera också.

Tänk sedan i bytet som i allt annat: En hjälp i taget, och fråga hjärnan om lov innan någon hjälp används. Inga kast med överlivet, inget dragande i någon tygel. Bara lugna fina hjälper.

Att göra ett rent och snyggt byte kräver mer träning för ryttaren än det gör för hästen. det är ett av de moment i ridningen som kräver mest "timing". Man behöver öva för att lyckas.

När jag undervisar är det nog få saker som ger elever större prestationsångest än när man börjar prata galoppombyten. Hellre piafferar elever och gör annat ur svår klass, än försöker att byta, en liten rörelse som introduceras redan i medelsvår B.

Varför är galoppombyten så ångestframkallande? Varför är galoppombyten så omdiskuterade? Jag tror inte att det har att göra med att rörelsen i sig är speciellt svår att utföra, utan för att den är så enkel att granska. Vi kan där jämföra galoppombytet med halten. Alla klarar att se om hästen står med alla fötter rätt placerade i halten. Likadant är det lätt att se om bakbenen byter för sent i galoppombytet. I och med att det är lätt att se, men ändå betraktas som svårt, för de flesta ryttare tidigt diskussioner om galoppombyten, och eftersom de går att diskutera tillmäts de betydelse. Det är ju lätt för den okunnige att se de enkla felen och bedöma en ryttare efter detta.

Vi hamnar där i en situation att mången god ryttare undviker att träna galoppombyten eftersom de riskerar att misslyckas med dem. Men vem kommer någonsin att lyckas, om man aldrig försöker?

Eftersom det är lätt att se felen i galoppombyten heter det också att det är lätt att hästen vänjer sig vid att byta på fel sätt. Visst är detta helt rätt, men det är ju lika lätt hänt att hästen lär sig mera svårskönjbara saker fel. Fast då märker förstås inte åskådaren, eller vi själva, det och såväl diskussion som skam uteblir.

Ett exempel som jag där brukar jämföra galoppombytet med, är galoppfattningen. Ägna en stund nästa gång ni ser en ryttare rida, att försöka att utröna vilket ben hästen börjar att galoppera med. Svårt? Javisst. Viktigt? Tja, lika viktigt eller oviktigt som rena byten.

Det är lika vanligt, eller till och med vanligare att hästen ”gör fel” i galoppfattningen som i galoppombytet. Men eftersom det är svårare att se och därmed inte uppmärksammas vågar vi fatta galopp trots att vi har åskådare på läktaren. Våra galoppfattningar undgår oftast kritisk granskning, men våra galoppombyten får direkt såväl kunniga som okunniga blickar på sig.

Här har hoppryttare en härlig förmåga att säga ”so what” om bådadera. Hoppryttare vågar visa sina byten och brukar kommentera dessas utseende med att ”huvudsaken att hästen byter”. Det är ju faktiskt samma behagliga inställning som vi alla har med våra galoppfattningar. Om resultatet av fattningen blir att hästen galopperar, betraktar vi fattningen som lyckad. Låt oss hålla samma nivå på bedömningen av galoppombytena.

Att byta galopp kan beskrivas så enkelt som att fatta höger galopp ur vänster galopp, men alla som försökt vet att det inte är så enkelt. När man börjar öva galoppombyten blir det sällan bra eller vackert och få av oss har möjligheten att först lära oss det på en häst som redan känner till övningen.

Det är inte svårt för hästen att byta galopp. Det svåra är att förstå att det är det som ryttaren vill. När väl den barriären är bruten, kommer bytena mycket enklare.

Galoppombytet kompliceras också av att vi måste göra ganska många förändringar i hästen. Vi måste sitta om från högersits till vänstersits, eller tvärtom, och måste böja om. Ovanpå detta måste vi rida vår häst framåt, mot den punkt vi tänkt oss. Det fungerar dåligt att bara stirra på inner bog för att se om det blir ett byte.

Tänk er, där ni nu sitter, in i känslan av att galoppera i höger galopp. Tänk nu istället hur det känns att galoppera i vänster galopp. Den förändringen behöver kunna göras på er galopperande häst, för att klara bytet. Du måste kunna sätta om dig och helst forma om hästen i den gamla galoppen så allt detta är kalrt när det är dags att göra bytet. Jags er för många som försöker att få plats med allt detta i samma språng som bytet skall ske. Få av oss hinner detta, speciellt inte om vi är ovana vid att byta, så låt bytet ta tid. Gör alla förberedelser först.

1) Kunna fatta galopp

Det finns en hel del för-övningar som vi bör träna på och behärska, innan vi kan räkna med att få kontrollerade och rena byten.

I kapitlet Galoppfattningslekar beskriver jag en rad övningar. Om man behärskar dessa, åtminstone dem utan sidvärtsrörelser, är man ett steg närmre rena byten. Se till att övningarna blir utan en massa mellanliggande steg i trav, utan att hästen hänger i handen och utan att det blir en fartökning när hästen fattar galoppen.

2) Förvänd galopp

Även är det bra att vara trygg i förvänd galopp. I ju mer konstiga situationer man kan fatta galopp och galloppera, desto enklare är det att nå bytet. Är hästen bekväm med förvänd galopp får man många fler ställen att byta galopp på, och man behlver inte ha bråttom att byta innan diagonalen tar slut, eller vilken väg man nu valt. Så öva förvänd galopp!

3) Variera galoppen

Innan du kan byta galopp måste du behärska galoppen lika bra som du behärskar skritt och trav, och kunna variera hästen och övningen i galopp.

4) Enkla byten

Redan i LB-dressyr möter man den första förberedande övningen: Man skall ur galopp skritta några steg (4-6), och sedan fatta den andra galoppen. Se till att ni har bjudning i dessa steg, så hästen är beredd när fattningen kommer.

Där har vi även en annan viktig förberedelse för bytet: Att kunna bryta av med bibehållen bjudning, och helt förbereda (= forma om) hästen för den nya galoppen redan före avbrottet. Man hinner inte så mycket på de fyra skritt-stegen.

Jag tror att man gott även kan prova att man kan bryta av till trav några steg och fatta nya galoppen. Det brukar heta att hästen då i framtiden då väljer att trava med bakbenen i bytet, men jag tror inte det sambandet finns. Att det heter så är nog för att det i båda fallen är trav varför ”folktron” säger att det ena beror på det andra.

Behärskar man dessa övningar på ett sådant sätt att hästen i ”mellangångarten” laddar för den nya galoppen, kan man snart prova att fatta galoppen direkt ur galopp istället för att först bryta av. Dock är det bra om man har sådan balans i hästen att man känner att man kan bryta av. Först då är det tillåtet att prova att byta.

Ofta byter man varv vid galoppombyte, vilket gör det hela än mer komplicerat för ryttaren. Bra är då att redan innan öva att fatta galopp åt ett nytt håll. En lämplig övning beskriver jag i kapitlet Galoppfattningslekar: Man rider serpentiner med varannan båge i trav och varannan båge i galopp. Vinnlägg er då om att fatta galoppen senast när ni passerar medellinjen. Klarar ni det är hästen väl förberedd för att fatta den nya galoppen. Den förberedelse det behövs i trav för att förbereda ”fel” galopp, är samma förberedelse som behöver göras för bytet, men då i galopp.

Öva även att vända igenom volten i en snygg S-båge, och fatta den nya galoppen senast på mitten, alltså senast när det är dags att styra åt nytt håll. Då måste hästen vara omformad för den nya galoppen i god tid.

Öva att fatta förvänd galopp i de mest konstiga situationer. Att fatta förvänd galopp efter långsidan är en lämplig första övning, men prova även att fatta galopp på volten, eller direkt ur hörnet, eller på någon annan omotiverad plats. Ju bättre ni blir på att klura till galoppfattningar i omöjliga situationer, desto närmre kommer ni bytet.

Kom ihåg att de första gångerna ni provar ett byta vara glad om det alls blir något som liknar ett byte. Att hästen byter bara fram, är bättre än ett den inte byter alls. Om det tar 20 meter innan byter är klart saknar också betydelse, Tänk hur vi gör de första fattningarna på unghästen. Alla tycker den lille unghästen är SÅ SÖÖÖÖT när den tycker det är svårt att fatta galopp och travar iväg med stora steg och förvånad min i 20 meter. Låt hästen vara lika söt när ni kämpar med era byten.

I vår strävan efter bra galoppombyten, kan vi sällan ta oss förbi den förvända galoppen. Enkelt uttryckt handlar förvänd galopp om att kunna svänga utan att byta galopp. Det kan låta motsägelsefullt att detta skall vara en förutsättning för bra byten och ofta beskrivs det som att förvänd galopp och galoppombyten är två rörelser som "försvårar för varandra". Jag tror inte det finns någon sådan generell egenskap eftersom hästen i frihet använder sig av såväl galoppombyten som förvänd galopp utan att blanda ihop dem. Att kunna rida förvänd galopp ger oss friheten att placera bytet där vi vill. Utan förvänd galopp kan det bli trångt med platsen när vi vill byta. Om hästen automatiskt byter galopp när vi byter varv, är det ju inte vi som "styr".

Det som gör det svårt med dessa båda rörelser är att man gärna övar dem på liknande sätt och samma plats. Således hamnar man lätt i en situation att hästen gissar att den skall byta medan ryttaren vill behålla galoppen. Då blir det ju lätt att hästen i sin duktighetsiver byter trots att det inte var meningen. Under inlärningsfasen, som kan vara under flera år, kan det således vara klokt att öva sakerna på olika ställen och under olika förutsättningar. Den erfarne hästen lyssnar mera noggrant och blandar inte ihop lika lätt.

De första försöken med förvänd galopp, rider vi på vägar där vi enkelt kan "svänga tillbaka" till rättvänd galopp. Därför övar vi inte den förvända galoppen efter staketet. Rider man på ett stort fält brukar det vara enkelt att hitta övningar. Som en först övning kan man rida en båge efter långsidan i bibehållen galopp. Då blir det ju bara några få språng i den förvända galoppen, vilket är en lämplig nybörjarövning för såväl ryttare som häst. Med tiden kan vi göra bågen yvigare och yvigare så vi till slut rider en vacker serpentin. Det är bra att i början öva på stora bågar. Med tiden kan man rida förvänd galopp även på små bågar.

Hur gör man då?

Om vi ser oss omkring vet vi ju alla hur lätt det är att hästarna går i fel galopp, och svårare torde det inte vara att rida i förvänd galopp. För hästen är det alltså inget ovant, men vi kommer inte ifrån att våra hästar är olika benägna att byta. En del gör det för ofta och villigt och andra gör det helst inte alls. Med den förvända galoppen ser vi då det omvända problemet.

När vi pratar om hjälperna och ytter/inner, brukar vi referera till "galoppsidan". Så länge vi rider vänster galopp är således vänster sida inner sida. För att tryggt kunna rida vår förvända galopp skall vi sitta kvar "i galoppen". Vi skall fortsätta att sitta på inner sida och inner sittben, så som vi oftast sitter när vi rider rättvänt. Klarar vi att sitta kvar underlättar det betydligt att lyckas med den förvända galoppen. Vi kan, något förenklat sagt, inte styra med vikten i förvänd galopp utan får förlita oss på händer och fötter. Försöker vi styra med dragande tygel, blir det svårt för hästen att bli kvar i förvänd galopp. Hjälperna skall kommendera åt sidan. Viktigaste hjälpen anser jag vara den trängande inre tygeln.

Min erfarenhet är att bäst blir det om man har en svag tanke av förvänd sluta. Vi använder ytterskänkeln till att trycka bakdelen åt sidan, inåt (alltså bort från rörelseriktnignen), och använder innertygeln till att trycka framdelen utåt (som alltså är åt det håll vi svänger). På det viset får vi en häst som vänder. Så enkelt skulle jag vilja säga att det är. Därför är det bra om man kan rida förvända övningar på böjda spår i skritt och trav. Kan man det, brukar den förvända galoppen inte vålla så stora bekymmer. Sådana övningar beskriver jag i kapitlet om kontraböjning.

När är det dags att börja träna?

Förvänd galopp finns ju redan med i de lätta klasserna och är inte att betrakta som särdeles svårt, När vi har kontroll på galoppen och kan galoppera lugnt och sansat, kan vi börja öva förvänt. Bäst är, som alltid, att i början öva i låga tempon.

Utöver lydighet är förvänd galopp en bra balansövning. Ibland beskrivs rörelsen som onaturlig och "fel", men då hästen självmant gör det i hagen, tror jag inte det stämmer.

När hästen klarar förvänd galopp enligt bilderna till vänster, är det dags att öva lite klurigare förvända övningar. Hur konstigt det än låter, är förvänd galopp en förutsättning för bra galoppombyten. Det är bara om hästen villigt går i förvänd galopp, som vi kan byta galopp där vi vill. Programmen har förändrats sedan jag tävlingsred, men redan i de svårare LA-programmen rider man förvänd galopp på serpentin med fem bågar, alltså bågar som är 12 meter i diameter. I gamla LA:3 vände man igenom volten i bibehållen galopp. Då blir det förvänd galopp på 10-metersbåge.

I Prix St Geroge, som motsvarar medlesvår A, rider man serpentiner med 6 bågar (som då blir 10 meter i diameter) där man byter från förvänd galopp till förvänd galopp. Det går alltså att göra.

Här visar Pirre och jag vårt första försök med förvänd galopp. Vi rider bågar efter långsidan på en 60-metersbana.