Ridhandboken Del 11 - Om rörelserna

Det finns inom ridningen mängder med olika övningar. En del av dem kallar vi ”övergångar” och en del av dem kallar vi ”rörelser”. Skillnaden mellan dem är att i en övergång förändras något, till exempel att man byter gångart eller tempo (eller växlar mellan olika rörelser) medan en rörelse är en kontinuerlig övning där hästen sätter sina fötter på ett bestämt sätt samtidigt som den håller kroppen på ett bestämt sätt.

De flesta rörelser brukar beskrivas som på olika sätt gymnastiserande, men en del rörelser har sin största vinning i att de ser flotta ut och är kul att rida. Det är en faktor vi inte skall underskatta. Vi kan mycket väl tillåta oss att göra saker bara för att ha kul tillsammans med vår häst.

När vi skall rida en rörelse måste vi i första hand ha grunden klar. Vi måste alltså kunna rida åt rätt håll på önskad linje i önskat tempo med önskad gångart. Klarar vi detta lägger vi så att säga rörelsen ovanpå detta: Vi rider åt rätt håll på önskad linje i önskat tempo med önskad gångart – och med fötter och kropp så som rörelsen förutsätter.

Har vi med oss att rätt väg och rätt tempo är det centrala i varje rörelse, märker vi rätt fort när hästen inte längre utför rörelsen. Oftast är det just vägen eller tempot som försvinner. Går hästen inte åt rätt håll i rätt tempo sätter den ju inte fötterna som vi tänkt oss och utför alltså inte rörelsen. Ofta brukar vi få vår rörelse igen om vi rättar till väg och tempo.

För den ovane ryttaren ger framdelsvändning och skänkelvikning en första uppfattning om hur stor en häst faktiskt är och hur många ben den har. Det är svårt för den ovane att ha koll på vad som händer, med vilka kroppsdelar hästen gör rätt och vilka delar den gör fel med. I skänkelvikning kan hästen göra många fler fel än vad ryttaren är van vid, och det kan vara svårt att förstå vilket fel hästen gör. Man upplever att man har rätt dålig överblick där uppe i sadeln. En bra sak är att själv vrida och vända på huvudet för att titta efter vad hästen gör. Man får säkert skäll av någon ridlärare om man ser sig om, men det är bättre att lära sig än att få beröm av ridläraren.

Det vanligaste ”felet” som lektionshästen gör är att den helt enkelt inte bryr sig om att gå i sidleds med några ben utan går rakt fram och böjer på halsen. Jag vill inte skylla hästen för detta. Jag gillar hästar som hittar enkla, lugna lösningar på de uppgifter de får. En sådan häst är mer lättutbildad än hästen som alltid överreagerar. Att hästen väljer denna lösning beror mest på att detta är vad den tro den skall göra. Hästen reagerar på de hjälper den får, och svarar på det sätt den tror är rätt. Känner hästen ingen tilltro till ryttaren och ingen samhörighet med denna och dessutom är van med att klara sig undan med en enklare lösning, blir såklart hästens reaktion densamma som ett tonårsbarns – ingen alls.

Hästen har ingen uppfattning om skänkelvikningen eller någon annan rörelse. För hästen finns det ingen prestige i att vara parallell med långsidan, centrera en vändning, rygga rakt eller vad det nu är. Allt sådant är saker som vi människor har hittat på, och vi får göra vad vi kan för att få hästen intresserad av uppgiften. Här är det viktigt att bejaka hästen medan den gör övningen, så hästen känner sig stolt över att förstå och stolt över att utföra. Hur vi gör detta varierar från person till person och det finns mängder med teorier om det. Jag ger mig inte in i den diskussionen nu.

Att lära och rida en rörelse, kan man dela in i tre faser:

• Inlärningsfasen Här lär vi hästen rörelsen. Ofta upplever vi här hur hästen provar olika varianter i sina försök att förstå vad vi menar. Det är viktigt att inte bestraffa när hästen gör fel, utan bara lugnt träna vidare, att berömma och att upphöra med hjälperna när hästen gör rätt.

• Träningsfasen Nu har hästen förstått rörelsen, men har fortfarande svårt att utföra den. Det är i denna fas vi har mest användning av rörelsen. Det är hästens svårighet att utforma rörelsen som gör att han tar i och får muskler, samtidigt som hans balans förbättras.

• Uppvisningsfasen Nu är hästen så säker på rörelsen att den kan utföra den bra. I och med att hästen är så musklad, rörlig och balanserad att han enkelt kan utföra rörelsen har vi inte längre så mycket nytta av den. Det är dags att börja med svårare rörelser eller att öva rörelsen med svårare övergångar.

Under en av mina föreläsningar diskuterade vi i vanlig ordning öppnan. Att öppnan kom på tal beror mer på att den ofta får symbolisera rörelser i stort. Allt som då sades, och som här skrives, kan alltså lika gärna beröra någon annan övning.

Det jag pratade om var också en mycket vanlig sak; något jag pratar om på alla mina kurser: Vikten av att styra och ha en klar linje man vill utföra rörelsen på. Jag funderade då högt och undrade varför detta med styrningen är så svårt för så många att det alltid kommer upp som något jag behöver påpeka. En elev sade då något som jag sedan funderat länge på. Hon sade ”styrningen blir ungefär den tionde saken jag skall hålla ordning på i en rörelse”.

Ur det ljuset är det lätt att inse att ridning och rörelserna är svårare än vi först tänker oss. Ofta förklaras ju allt så krångligt. Alla kommer vi ihåg den långa listan med hjälper som vi (trodde vi) skulle använda för att få till en framdelsvändning. Troligen trodde instruktören som sade det själv på att det är så man gör, med jättemånga hjälper.

På samma sätt får vi veta på alla saker vi skall se till att hästen gör för att en rörelse skall vara bra. Det blir lätt listan lika lång. Det skall vara rätt böjning och rätt tvärning och rätt tempo och rätt placering av bakfötter och rätt ställning i ganaschen och ännu mera saker som vi tror vi skall fixa till. Om vi tror att vi verkligen måste göra allt detta, blir det såklart en hel del att försöka hålla reda på.

Men så är det inte. Vi måste lära oss att skilja på olika sorters parametrar. Vi måste lära oss att skilja på de saker vi måste stoppa in i rörelsen, och de parametrar som rörelsen skapar.

Låt mig återigen ta öppnan som exempel. Om vi hittar rätt väg (dvs. den väg som vi tänkt rida, dvs. framåtbjudning), rätt tempo (dvs. det tempo vi bestämt att rida i, även det en del av framåtbjudningen) och den tvärning vi tänkt rida, så sköter sig resten själv. Om vi fått ihop dessa saker och ger hästen frihet att utföra rörelsen, så kommer böjningen av sig själv.

Böjningen behöver vi alltså inte ordna. Den ordnar öppna till åt oss.
På samma sätt väljer även den häst som går med bjudning på den väg och det tempo vi valt, att sätta ner sina bakfötter på rätt ställe. Det behöver vi alltså inte heller lägga oss i. Om vi i öppnan ordnar bjudning och tvärning, ordnar öppnan resten!

Nu blev det inte lika många parametrar för oss att hålla ordning på. Genom att studera de saker som rörelsen skall frambringa kan vi bedöma hur väl vi lyckats med de saker vi måste ordna. Om det inte blir någon böjning i öppnan, kanske vi behöver lite mer tempo och något längre tygel, eller mer (eller mindre) tvärning, eller något annat. Om man inte kan se vad som behövs, får man prova sig fram.

Men det är sällan konstruktivt att vi går in och försöker skapa de saker som rörelsen skall skapa. Om vi böjer hästen med tygeln i framdelsvändningen märker vi ju inte när hästen lösgör sig och låter rörelsen böja den.

Därför måste vi våga misslyckas. Annars kan vi inte sovra bland möjligheterna och se vilken som till slut fungerade för mig och hästen just nu. För om vi är för rädda för att göra fel, kan vi aldrig hitta den rätta lösningen heller.

(Ni anar nog inte hur mycket jag provar mig fram när jag undervisar, för att hitta det som fungerar för elev-ekipaget. Jag står inte med alla lösningar i förhand, De flesta växer fram under lektionens gång.)

Vi måste tillåta oss att låta rörelsen skapa det rörelsen skall skapa. De lösgörande rörelserna skall lösgöra hästen. Vi måste tillåta oss att rida dem innan hästen är lösgjord och även om vi inte ser en mer lösgjord häst efteråt. Då får vi fundera till nästa ridpass om vi skall bete oss annorlunda eller om vi låter tiden gå och hoppas att hästen snart vågar lösgöra sig (slappna av) under oss. På samma sätt får vi komma ihåg att de samlande rörelserna skall samla hästen. Vi behöver alltså inte vänta med att öva dem tills hästen är samlad.

Vi måste skilja på input och output.

Det blir lätt långa diskussioner när man skall diskutera hästens böjning i de olika rörelserna. Vi lär oss tidigt att i vissa rörelser skall hästen vara rak (fast alltid, konstigt nog, ställd i nacken) och i vissa andra skall den vara böjd. Sällan har vi väl hört varför? Studerar man istället hur rörelserna rids ser man att de oftast skiljer sig från hur idealet beskrivs, men ändå är vi nöjda med rörelsen.

Om vi tänker de grundläggande övningarna, som framdelsvändning och skänkelvikning, sägs det att hästen skall vara rak i kropp och hals. Jag tror detta kommer sig av äldre instruktörers strävan att renodla ryttarnas hjälper. Om ryttare använder tyglarna för mycket eller felaktigt, får hästen rätt underlig form på såväl hals som kropp. Det är såklart en viktig sak att lära ut hur man rider rörelsen med minst antal hjälper, men det kanske inte alltid är lika motiverad att kämpa med att hästen skall få till exakt den där böjningen på halsen som det står om i böcker och reglemente.

Jag vill hellre inrikta mig på vad hästen gör med sina fötter i rörelserna. Om hästen flyttar sina fötter som vi tänkt oss och vi låter den vara fri i handen, så väljer hästen oftast själv, inom rimliga felmarginaler, den form och böjning som finns beskriven när man läser på om rörelsen.

Så om du låter hästen vara i fred i rörelserna, blir formen rätt.

Istället för att kämpa med rätt böjning tycker jag vi skall öva på att rida rörelsen med varje böjning. Du kan i din framdelsvändning eller skänkelvikning öva att rida med rak hals, med böjd hals och även med motställd hals. Att klara detta med så enkla övningar som framdelsvändning och skänkelvikning skapar färdigheter hos dig att bättre klara de svårare rörelserna.

De första rörelserna vi träffar på är ryggning, framdelsvändning och skänkelvikning. Dessa kallas lösgörande rörelser, vilket då skiljer dem från bakdelsvändning, skolorna mm som kallas samlande rörelser. Vari ligger då skillnaden i dessa rörelser, och när skall man använda lösgörande respektive samlande rörelser?

Lösgörande rörelser är enkla att rida, och lätta för hästen att förstå. De syftar till att få hästens muskler avslappnade och ge dem god blodgenomströmning.

De samlande rörelserna kan upplevas som krångligare att rida, mest för att de anses svåra. De visas ju först i medelsvår klass, varför många har överdriven respekt för dem. Har man väl förstått de samlande rörelserna och provat på några gånger, faller rätt fort respekten för dem. Även de svårare rörelserna är lösgörande men har även andra effekter, samlande, på hästen.