För oss historienördar är digitalmuseum en guldgruva. Ett av muséerna som är anslutna där är Armémuseum, och där hittade jag idag denna bild. Det ni ser är en fältpackad manskapssadel. Den bilden visar varför sadeln är så stor: Det finns ju knappt plats för ryttaren ändå!
Jag skall berätta för er vad som bars på sadeln
I högra packfickan:
Skjorta, vikt i tre delar på längden, ärmarna långs plagget, som rullas på bredden och lägges uti packfickans botten.; Ylletröja viken i likhet med skjortan och stående baktill i fickan på skjortan; fotlappar och strumpor, hoprullade bredvid ylletröjan; fodral till putstyg jämte innehåll, handduk, lindad omkring kam och tvålstycke, samt sked intill och utanför tröjan; ryktdon omlindat med filtgjorden, framför putstyget och med borsten mot detsamma.
I vänstra packfickan:
Reservprovianten nederst i fickan, utom brödet, som förvaras i fodersäcken; karbinpatroner, 20 st (20 st förvaras av soldaten i partonväskan); karbinrengöringsverktyg, hästsko och påse med hästskosöm i den uti packfickan härför avsedda avdelningen samt dricksflaska.
Frampå vardera packfickan fastspännes 1 sko med klacken uppåt och utåt, packfickans nedre rem spänd omkring hålfoten.
Övergjorden som trädes genom förbygelns nedre ögla skall täcka sadelgjorden och vara tillspänd varken hårare eller lösare än denna.
Fodersäcken med brödportioner, reservfurage och återstoden av dagens ration samt fodertornister (till vänster) lägges baktill på baksvitsen Fodersäcken bör vara hopvriden, så den ej hänger lägre ned än filten, och tillbunden samt lika avvägd åt båda sidor och fästes medelst snörena uti bakvalvets krampor.
Kokkärlet, innehållande återstoden av dagens portion, fästes i sitt fodral på filten vid vänstra sidan.
Kappan rullas hårt med ärmarna inlagda tvärs över ryggen … samt lägges över baksvitsen.
Tältdelen, med de däri inlagda tältpinnarna och stångdelen, vikes platt och läggs på kappan under bakre packremmarna.
Sabeln med balja påhakas i sabelkrampan samt fästes med stödremmen.
Denna information är hämtas från den lilla boken soldatinstruktion för trängtruppernas trängkompanier, 1918.
Sabeln hänger alltså till vänster om sadeln, och en del soldater skulle på högra sidan bakom kåpan ha sitt redskap hängande, Det kunde vara en spade, en yxa eller liknande.
Dessutom bar soldaten på sig själv karbin (ett kort gevär), patroner och lite annat bök, så det var en rätt betydande vikt hästen skulle bära i fält.
Det kan tyckas som militärt larv att så noga ange vad som skall ligga var och i vilken ficka, men det finns vettiga skäl till det. Först skall man ju se till att allt får plats, och att soldaten kommer ihåg att ta med sig allt. Därtill skall man se till att båda packväskorna väger lika mycket.
Det anges i samma soldatinstruktion att en packad sadel skall man vara två när man lägger på hästen.
Att det är så långt mellan bossorna på manskapssadeln har en enkel förklaring det med. Under sadeln, som vojlock, bars hästens filt, det vi kallar täcke idag. Den var större än de militärfiltar vi oftast möter. Dessa är ju sängfiltar. Hästfilten skulle vikas på ett noggrant sätt, så det blev en tjock valk framtill, framför farmvalvet, så filten inte gled bakåt. Filten blev 6 lager tjock, och med sex lager yllefilt under sadeln blir avståndet mellan bossorna inte längre lika stort.
Man kan läsa noggrant om åtgärder vid kort och lång rast. Vid kort rast lättar man på sadelgjorden och rättar till sadlingen (lyfter upp filten å så), Vid lång rast sadlar man av och lägger vid behov filten på hästen.
Det jag mest undrar över, var hur man alls kom upp i sadeln. Vi kan glädjas åt att den tidens arméhästar i genomsnitt var en decimeter lägre än dagens halvblod.
