Ridhandboken Del 5 - Om ryttarens och hästens språk

De flesta ryttare har en bunt med rörelser och hjälper som utförs helt mekaniskt och automatiskt. Detta är väl helt i sin ordning om signalspråket är rätt och riktigt, men oftast görs det många felaktigheter på detta mekaniska sätt. Ofta ser jag till exempel att ryttare drar i innertygeln när de tränar att få hästen att flytta sig för inner skänkel. Ingen häst blir lydigare för skänkeln för att vi drar i tygeln. Även om ryttaren håller med om detta, är rörelsen att dra i tyglen så "ingrodd" att det är mycket svårt för ryttaren att låta bli att göra den.

Denna typ av onödigt och omedvetet hjälpanvändande, eller bara omedvetna och okontrollerade kroppsrörelser, är att betrakta som bakgrundsbrus på radion.

Jag är uppvuxen på en tid då kom-radion, eller walkie talkie som det då hette, var modern och alla skulle leka med sådana. Oftast var mottagningen mycket dålig, och rösten i andra ändan hördes genom en massa brus. Genom bruset var det ibland rätt svårt att uppfatta vad den andre sade, och stundtals även OM han sade något. Jag tror att ni alla känner igen detta.

Låt oss då göra jämförelsen med ryttaren som gör en massa ofrivilliga rörelser med t ex handen. Det är inte lätt för hästen att skilja på ryttarens okontrollerade rörelser från ryttarens kontrollerade rörelser. Ju ostadigare ryttaren är, desto mer bakgrundsbrus upplever hästen. För ryttaren finns två möjligheter att nå fram med sitt budskap: Det ena är att skrika (använda grova hjälper) och på det viset överrösta bakgrundsbruset. Det andra, och mer civiliserade sättet, är att ta bort bakgrundsbruset och se till att varje rörelse som ryttaren gör betyder något.

Detta är anledningen till att lektionshästar kan verka så avtrubbade. De har stor yrkeserfarenhet och vet att det mesta som nybörjaren gör där uppe på ryggen inte är något att bry sig om. Därför måste man ta i och anstränga sig lite mer på en sådan häst, eftersom den är van vid att det mesta som rör sig och hörs, är bakgrundsbrus. Man måste smacka lite högre, ta i mer med skänklar och händer och flytta sig kraftigare i sidled för att få en reaktion. Detta är inget vi skall klandra lektionshästen för. Det är något den måste göra för att klara sitt yrkesliv som lektionshäst. Av samma anledning kan hästar som är vana vid finstämda ryttare bli oroliga när de får en klumpig ryttare på ryggen. De känner sig liksom utskällda. Skumpandet i sadeln kan till och med skräma dem så de börjar bocka.

Mycket av min tid med nya elever går åt till att få dem att sluta göra okontrollerade rörelser. En del av dessa okontrollerade rörelser är ett inövat rörelsemönster som ryttaren är omedveten om att hon gör. Det kan t ex handla om att dra bak skänkeln innan den används, tygelrörelser för att få hästen att "ge efter" och liknande saker.

Övar man bort dessa märker man att ens häst faktiskt är rätt lydig.

Vi kan dela in våra hjälper i tre olika system, som alla arbetar var för sig. Dessa tre system fungerar lika bra från marken som från hästryggen

• Vi har vårt kropps-språk, som vid ridning kallas för viktshjälper.
• Vi har vår röst, som även inkluderar smackning
• Och vi har våra händer och fötter och vad som finns däri. De hjälper som dessa utför kan sammanfattas under begreppet ”gå undan för tryck”.

Med dessa tre hjälp-system kan vi var för sig göra en hel del. Inget av dem är finare eller viktigare än något annat. Det är först när vi och vår häst behärskar alla tre som vi kan bli finstämda Vi skall alltså öva dessa var för sig, så hästen förstår var för sig.

På mina unghästar tränar jag att kunna starta för rösten, att kunna starta för vikten och att kunna starta för skänkeln. Jag tränar även att kunna stanna för rösten, stanna för vikten och stanna för handen. På samma sätt kan vi svänga för vikten, och svänga för händer och skänklar. Att svänga med rösten klarar en del, men jag ser inte det som lika viktigt.

I de mer avancerade rörelserna behöver vi ibland kunna kombinera hjälper, till exempel be om rörelse i benen utan att farten ökar. Då krävs det att vi behärskar alla tre hjälpsystemen för att finstämt kunna ge en finstämd hjälp. Piaffen är ett tydligt exempel där vi måste kunna driva fram hästen utan att farten ökar.

Vår kroppshållning och vårt kroppsspråk påverkar de signaler vi ger till hästen och om ryttaren är i balans och kan använda sin kropp på ett ändamålsenligt sätt behövs aldrig några stora hjälper.

På samma sätt som vi kan styra vår cykel med vår kropp, kan vi styra vår häst med vår kropp. De som klarar att cykla utan händer vet hur man mest med tankens kraft styr cykeln. Faktiskt är det samma sak om vi cyklar med händerna på styret. Vi styr inte cykeln genom att vrida på styret utan genom att automatiskt sikta i den riktning vi vill röra oss.

Samma sak är det med en kontorsstol. Om jag flyttar mig från en del av skrivbordet till en annan, eller vrider mig till arkivskåpet, följer stolen under mig med. Inte finns det någon kontorist som försöker att flytta kontorsstolen. Nej, man flyttar sig själv.

På detta sätt skall vi även kontrollera vår häst. Vill jag åt vänster orienterar jag mig själv åt vänster och märker att hästen följer med. Vill jag rida en öppna intar jag den kroppsställning jag har i en öppna och hästen anpassar sig. Vill jag från skritt till trav, börjar jag att själv röra min kropp i travtakt och hästen kompenserar genom att själv börja att trava.

Vad händer då med vår cykel om vi måste böja oss ner och dra upp en strumpa? Få människor klarar att göra det utan att hålla i styret. Här måste vi alltså kompensera vår kroppsrörelse med en annan rörelse. Vi måste luta cykeln lite för att klara det, dvs. att inte trilla när vi drar upp strumpan, och för att den lutade cykeln inte skall svänga måste vi ge cykeln en kontraorder med handen på styret. För att prata i ryttartermer, ger vi en hjälp (vikten åt sidan) och en kontrahjälp (handen på styret) så att resultatet blir noll. Den typen av situationer bör vi se till att inte hamna i, för dessa kompenserande hjälper blir en del av det bakgrundsbrus jag beskriver ovan.

Jag brukar säga till mina elever att man styr hästen med naveln. Det är inte riktigt sant, men är en rätt bra liknelse. Vill jag vända åt vänster, vrider jag mig åt vänster. Titta dit du skall med ögonen, och tänk även att du har ett öga i varje axel. Du vrider alltså hela överkroppen åt det hållet du skall svänga. Gör du rätt, följer dina händer med åt sidan och blir kvar mitt framför naveln, som nu är vriden åt vänster. Då vänder alla hästar.

Vill jag öka tempot, går jag fram med naveln, oftast genom att luta överkroppen något framåt. Då följer handen med framåt, och hästen ökar tempot. Vill jag minska tempot, går jag bak med min vikt och låter handen följa med bakåt.

Den största tiden i sadeln skall vi passivt följa med hästen i dess rörelser, men ibland skall vi genom att röra oss aktivt få hästen att följa oss.

Klarar man dessa enkla grundmanövrar, märker man att man har en helt annan lydighet i sin häst.

Detta uttryck har börjat dyka upp allt flitigare de senaste åren, och är en bra sammanfattning av vad våra händer och skänklar skall åstadkomma. Om vi utövar ett tryck någonstans på hästen, skall hästen försöka att bli av med trycket genom att flytta sig bort från det. På det sättet kan man enkelt förklara den sidförande skänkeln, men även en hel del andra hjälper.

• Det böjande tygeltaget trycker på inre lanen. Hästen blir av med trycket genom att föra inre lanen mot oss, och blir böjd.

• Det ledande tygeltaget trycker på yttre läppen. Hästen blir av med trycket genom att flytta sig åt motsatt håll, dvs. åt det hållet vi tar tygeltaget. Stångbettets kedja trycker under hakan. Hästen blir av med trycket genom att föra fram nacken.

• När vi leder hästen i grimma och vill att den skall följa med oss, får den ett tryck i nacken som den blir av med genom att följa med oss.

Den olydiga eller otränade hästen gör ofta tvärt om. Lägger jag till en skänkel, trycker den ovilliga hästen emot. Drar jag i grimman, drar den ovilliga hästen tillbaka. En sådan häst måste vi först lära att gå undan för tryck. Därefter kan vi utbilda den.

Att den outbildade hästen reagerar med att hålla emot är en primitiv flykt-mekanism som vi inte skall bestraffa den för. Samma sak gör vi själva om vi fastnar. Vi drar allt vi kan åt andra hållet för att komma loss. För att hästen skall gå undan för tryck måste den således först acceptera oss och lita på oss. Om hästen upplever oss som ett hot eller något otrevligt är det betydligt svårare att komma till tals med den. Hur hästen upplever oss beror till stor del på vårt eget beteende. Det är en balansgång att få hästen att underordna sig oss och ändå uppskatta och lita på oss.

Det är viktigt att komma ihåg att hästen inte alltid skall gå undan för allt tryck. En del tryck skall den ignorera, och annat tryck skall de motverka.  Där är körhästen ett tydligt exempel. Den skall lära sig att gå undan för trycket från bett och piska, men den måste lära sig att ignorera skacklar och draglinor som kanske trycker mot sidor och bakben, och samtidigt skall den ju motverka trycket i lokorna. Gör den inte det, kommer vi inte särskilt långt.

Ridhästen skall motverka trycket från ryttaren, alltså ryttarens vikt i sadeln, Annars lägger den sig ju ned, vilket inte är vad vi vill.

När vi skall kommunicera med vår häst måste vi ju ha ett språk. Det finns inget naturligt signalsystem för att påverka hästen från ryggen utan detta måste läras in. Vi gör bäst i att hitta ett system som är lätt för hästen att förstå. Bäst förstår hästen ett signalsystem som ligger nära dess egna språk. Så länge vi håller oss på marken är det betydligt enklare för oss att prata med hästen på dess eget språk, för ingen häst är av naturen "programmerad" för att ha sin ledare ovanför sig, på sin egen rygg.

När vi själva lär oss ett nytt språk börjar vi att lära oss enstaka ord. Med orden kan vi sedan sätta ihop meningar. På samma sätt fungerar vårt samtal med hästen när vi rider. Det finns några enkla ord som vi först måste lära hästen. När den kan dessa, kan vi sätta ihop dem till meningar. Dessa "ord" kallar jag för grundkommandon. De är fem till antalet:

1. Reglera tempot
2. Reglera takten
3. Flytta framdelen åt sidan  
4. Flytta bakdelen åt sidan
5. Böja

Med dessa fem grundkommandon, kan vi utföra alla de rörelser som behövs för att skola hästen.

Grundkommandona kan utföras med flera olika hjälper, så om grundkommandona är orden, kan vi betrakta hjälperna som enstaka bokstäver, som använda på rätt sätt förvandlas till ord; grundkommandona.

Att kunna reglera tempot betyder inte enbart de stora tempoväxlingar som vi ser på tävlingsbanan. Här menar jag även betydligt mer finstämda saker.

Om ryttaren går fram med sin tyngdpunkt, dvs. går fram med överlinjen och samtidigt låter handen följa med framåt, länger hästen på steget. För den ovana hästen kan det ta ett par gånger innan den förstår att det är detta den skall göra och man får uppskatta varje framsteg. När den lärt sig att den får länga på stegen och behålla sin frihet när den gör det, ökar de flesta hästar fint för denna lilla hjälp.

Jag vill inte åstadkomma någon explosiv ökning på detta sätt, bara konstatera att vi med vårt kroppsspråk kan påverka hästens steglängd. Det fungerar bättre än man först tror. Om hästen mot förmodan inte skulle länga ut sina steg i detta läget, provar man att förstärka signalen med en smackning. Hjälper inte det heller får man naturligtvis driva med skänkeln. Det skall vara en mjuk och fin drivning i takt med hästens steg, så att det inte känns obehagligt för hästen. En hård skänkel måste hästen försvara sig mot genom att spänna sig och då kan den inte samtidigt länga på stegen.

Minskningen skall gå till på samma sätt. Ryttaren rätar upp sig (går bakåt med kroppsvikten), och låter handen följa med bakåt. Inte aktivt ta i tygeln, bara låta handen följa med. Efter några gånger har hästen lärt sig att den skall minska tempot när ryttaren gör på detta viset. Fungerar det inte provar man att proa, och hjälper inte det heller får man använda tygeln att bromsa med. Bäst fungerar det om vi låter tygeln "pulsera". Om vi bara sträcker minskar vi hästens möjlighet att använda halsen att balansera med, och det blir svårare för den att minska tempot.

Dessa små övningar med hjälp av vår kroppsvikt är nog de som den oerfarna hästen lär sig enklast och mest naturligt.

Till en början tränar vi i skritt, och när detta fungerar provar vi i trav och galopp.

Hästen har tre grundtakter: Skritt, trav och galopp. Vi ryttare rör oss också på olika sätt i de olika gångarterna. Detta kan vi utnyttja i vår hjälpgivning.

Om vi skrittar och vill trava börjar vi att röra oss själva i travtakt. Hur vi rör oss i travtakt, kan konstateras när vi travar. De flesta hästar börjar snällt att trava när man gör det, medan andra ser lite förbryllade ut. Om hästen inte börjar trava av denna lilla hjälp förstärker vi den genom att använda skänkeln i travtakt. Knack-knack-knack. Att klämma med skänkeln gör bara att hästen trycker tillbaka, och då är det inte lätt att börja trava.

Travar vi och vill skritta slappnar vi av och börjar röra oss i skritt-takt. Om hästen är avslappnad, i balans och lyhörd, börjar den också att skritta. Fungerar det inte, kan vi förstärka med ett pro eller genom att bromsa med tygeln. Idealet är emellertid att vi kan lätta på tygeln i avsaktningen, så hästen kan använda sin hals till att balansera med.

Travar vi och vill stanna, slappnar vi av och blir stilla med kroppen.

Till galopp fungerar det ungefär likadant. Ryttaren skall börja galoppera och hästen skall följa efter. Det fungerar faktiskt. Det är inte fel att  förtydliga med skänkeln, men oftast behövs det inte. Vill vi från galoppen ta oss till skritt, trav eller halt, slappnar vi av och rör oss så som vi gör i den nya gångarten. Den balanserade hästen följer efter.

För att hästen byter gångart behöver den inte byta tempo. Det är inte önskvärt att hästen ökar farten när den börjar att trava. Hästen skall bara, lugnt och fint, börja flytta fötterna i travtakt istället.

När jag ber ovana ryttare att träna denna lilla finstämda hjälpgivning, ser jag ofta hur de försöker att överdriva sitt kroppsspråk. Det fungerar inte. Om hästen inte direkt följer denna hjälp förstärker man med röst, skänkel eller tygel, beroende på vad det är man vill åstadkomma.

Att kunna flytta antingen framdelen eller bakdelen åt sidan är viktigt för de flesta rörelser. Alla gymnastiserande rörelser, med några få undantag, handlar om att hästen skall kunna röra sig på olika spår med fram- och bakdel. Det gäller såväl fram- och bakdelsvändningar (piruetter) som skänkelvikning, öppna och sluta. Om man först lär hästen att flytta framdelen eller börjar med bakdelen är inte så viktigt, den skall lära sig både ock.

När vi lär den unga hästen att flytta framdelen, skall vi koncentrera oss på vad framdelen gör och strunta i vad resten av hästen gör. Om hästen flyttar framdelen så som vi vill, men samtidigt flyttar bakdelen, är detta ingen anledning till att korrigera hästen. Den gjorde det vi bad om, och att den i en början även gör andra saker skall vi inte bry oss om. Hästen renodlar själv momenten rätt snart, allt eftersom vi tränar dem.

När vi flyttar framdelen åt sidan ändrar vi färdriktning. Hästen skall ta så många steg åt sidan med sina framben som vi ber den om, och sedan fortsätta i den nya frontriktningen.

Den grundläggande hjälpen är att vi fäster blicken dit vi vill, och vrida överkoppen åt det hållet vi skall. Vi flyttar oss också själva åt det håll vi vill. Det gör vi genom att flytta oss i sidled i sadlen. Tänk på att vår tyngdpunkt ligger inne i bäckenet. Det är alltså inte axklarna utan rumpa och mage som skall i sidled. Vi sätter oss alltså bredvid mitten i sadeln, och tar extra stöd i inner stigbygel.

En mer diskret vändande viktshjälp är att vi lyfter upp yttre sittben ur sadeln och blir sittande på bara den inre.

För att få en tydligare effekt kan vi låta yttertygeln trycka mot hästhalsen. Det sker av sig självt, om vi håller kvar händerna framför naveln när vi vänder oss åt det nya hållet. Eftersom naveln flyttat sig inåt, följer ju händerna med inåt, och därmed blir det tryck på halsens yttersida.

Behöver vi förtydliga för hästen använder vi oss av det ledande tygeltaget.

I dressyrprogrammen rider man bakdelsvändning för att visa att man kan flytta på hästens framdel.

När vi flyttar hästens bakdel åt sidan, använder vi oss av den sidförande skänkeln. Om hästen har fått lära sig detta från marken med de övningar som finns beskrivna i mitt kapitel om unghästen, begriper den oftast vad den sidförande skänkeln betyder. Tänk på att flyttar hästen ut bakdelen, följer ju sadeln och därmed vi med åt det hållet. Det går även att vända på det resonemanget. Kan vi med kroppen förmå sadeln att vrida sig åt det håll vi vill ha den efter vändningen, förstår den utbildade hästen vad den skall göra och följer liksom med sadeln runt.

Till en början övar man ur halt. Man stannar, och ber hästen flytta sin bakdel åt sidan genom att trycka med ena skänkeln i bakfört läge. När hästen flyttar bakdelen åt sidan, berömmer vi den. Det är till en början oviktigt ifall hästen går lite bakåt, lite framåt, skruvar med frambenen eller vad den nu kan hitta på. Det vi har bett hästen att göra är kort och gott att kliva åt sidan med bakbenen. Gör han detta är allt som det skall. Med tiden kommer hästen att hitta rätt med resten av kroppen, så den bara gör det vi ber den om.

Det är viktigt att vi är överens om färdriktning och tempo innan vi provar att vända. Om vi försöker att bromsa samtidigt som vi vänder hamnar vi i en situation där det blir väldigt många hjälper och det blir otydligt för hästen vad den skall göra.

De första gångerna vi övar nöjer vi oss med att hästen flyttar sig ett steg åt sidan. När hästen har utfört detta tar vi bort skänkeln. Rätt snart kan vi be den att flytta sig flera steg.

När vi flyttar bakdelen åt sidan ändrar vi rörelseriktning på hästen. På tävlingsbanan visar vi att hästen förstår detta moment genom att rida framdelsvändningar.

Hur man böjer hästar i olika situationer och utbildnins-nivåer har jag beskrivet utförligt i andra kapitlet.

Det finns tre huvudsakliga sätt att svänga en häst. Vi kan jämföra dem med olika styrsystem på fordon.

• Vi svänger genom att flytta framdelen. Det här är det första sätt vi svänger våra unghästar på, och huvudhjälpen är den ledande tygeln eller den trängande tygeln. Vad vi alltså gör är att i ett (eller några) steg flytta framdelen åt sidan och på det sättet ge hästen en ny frontriktning. Detta kan jämföras med en bils sätt att styra, framhjulsstyrning.

• Vi svänger genom att flytta bakdelen. Detta börjar vi också rätt tidigt med unghästen, fast vi kallar det inte för att svänga, vi kallar det framdelsvändning. Huvudhjälpen är den sidförande skänkeln som flyttar bakdelen utåt och på det viset ger hästen en ny frontriktning. Detta kan jämföras med båtars och gaffeltruckars sätt att styra, bakhjulsstyrning.

• Vi svänger genom att böja hästen. Huvudhjälpen är här vikten som skall belasta insidan. Därmed behöver hästen bära mer med inre ryggmuskeln, varför denna kortas upp och hästen böjs. Ger vi ingen ytterligare hjälp här skall hästen fortsätta i sin frontriktning och alltså gå på ett böjt spår. Detta kan hjälpas med lastmaskiners sätt att styra, midjestyrning.

För att vi skall kunna styra bra enligt alternativ 3 krävs det att hästen är lydig, välgymnastiserad och hyfsat liksidig. Ofta kombinerar vi de olika sätten. Mycket vanligt är ju ledande tygeltag i kombination med vikten. Vilken kombination som är rätt går inte att säga. Alla sätt är lika riktiga och skall användas beroende på vad vi tränar och vilka förutsättningar hästen ger oss.

I denna övning behöver vi kunna flytta ömsom framdel och ömsom bakdel åt sidan för att tråckla oss igenom. En av mina favoritövningar.

När vi rider, och oberoende av vad vi gör, har vi hela tiden tre grundkrav på hästen, som är viktiga för att vi skall kunna utföra det vi vill. Dessa är

• Rätt väg
• Rätt tempo
• Rätt böjning

När vi försöker att utföra en sak som hästen tycker är besvärlig, händer det ofta att den, i sina försök att först, genom obalans eller av ovilja, tappar en av ovannämnda grundkrav. Hur många har inte märkt, till exempel, att hästen i framdelsvändningen kliver rakt framåt med stora steg istället?

Det är till och med så, att hästen aldrig tappar bara en av ovanstående grundkrav, utan alltid två. Hästen i framdelsvändningen, som jag just beskrev, förlorar både tempo och riktning. Hästen som förböjer sig i skänkelvikningen hamnar oftast inte där ryttaren hade tänkt sig och förlorar alltså inte bara böjningen utan även vägen. Jag tror att ni alla kan hitta egna exempel på detta.

Det fina är emellertid, att om man lyckas plocka en av de förlorade grundkraven på plats, trillar den kvarvarande dit av bara farten. Får vi den framdelsvändande hästen ovan att bromsa upp sig, kommer den till vändning igen. Rätar vi ut den förböjda hästen i skänkelvikningen, hamnar den där vi hade tänkt oss.

Det kan inte nog poängteras, hur viktigt det är att hålla reda på dessa tre grundkrav, och hela tiden känna av att de är på plats. Om en rörelse misslyckas, kan det oftast härröra till att någon av grundkraven inte fungerade. Hade vi varit medvetna och noterat vilket, hade vi direkt kunnat rätta till detta och fått avsedd effekt med den rörelse vi red.

Ju mer vältränad hästen blir och ju svårare rörelser vi rider, desto mer noga skall man vara med grundkraven. På den oerfarna hästen kan tillåta variation inom ett större register, än vad vi kan på den häst som vi tränar svårare rörelser med.