Ridhandboken Del 18 - Om arbete för hand

Det finns många sätt att umgås med sin häst. För oss alla är nog ridandet det vanligaste, men vi kommer alla då och då i kontakt med olika sätt att arbeta hästen från marken. En del av arbetet vi gör från marken passar in under begreppet arbete för hand. Det som inte passar in är väl främst de sätt där vi inte har fysisk kontakt med hästen, och då tänker jag främst på löshoppning och olika NH-lekar med eller utan round pen. De flesta av oss upplever nog inte heller longering eller uppvisandet av hästen på premiering och liknande som arbete för hand, men jag tycker nog att det kan föras dit.

Varför skall vi då arbete hästen för hand? På den unge hästen är det självklart: Det är ett bra sätt att få den van vid människan och dennes ledarskap och att förbereda den inför ridning. Den mer erfarne hästen kan vi arbeta för hand i situationer  där vi upplever det svårt att utbilda den från ryggen. I Diamantens Dansskola har jag skrivit om hur jag under lång tid arbetade honom för hand istället för att rida, eftersom detta fungerade bättre. Jag har märkt även med andra hästar, främst med min Robust, hur arbetet för hand ibland kan fungera bättre än ridning, och då är det ju bättre att arbeta för hand.

Den främsta anledning att arbeta för hand glömmer man gärna bort: Man arbetar för hand för att det är roligt! Det är ett lika bra sätt att umgås med hästen, som ridningen är. Men behöver inte se arbetet för hand som ett led i att få en bättre ridhäst utan kan unna sig att göra det just för att det är roligt!

Det finns tre grundläggande sätt att arbete för hand. Den unga hästen arbetar man framifrån. Det är framifrån som vi gör de första grundläggande ledarskapsövnignarna, och detta är viktigt för att vi alls skall kunna leda hästen, eller lasta den, som ju oftast sker framifrån.

Vi kan även arbeta vår häst från sidan, antingen genom att vi går bredvid den eller genom att longera. Det är detta sätt jag främst kommer att beskriva i denna avdelning av min bok.

Slutligen kan vi arbeta vår häst bakifrån, vilket oftast kallas för att tömköra men ibland kallas för arbete på lång tygel, beroende på hur vi fäster tyglarna/tömmarna.

Det första vi skall lära hästen, är att respektabelt följa oss. Hästar förefaller att ha ungefär somma integritets-zon som vi människor, dvs. ungefär en meter. Det är denna distans hästen skall lära sig att hålla till oss, och det gör den av sig själv om den respekterar oss och finner oss intressanta som ledare. Hästar vill, på samma sätt som små pojkar, vara nära ledaren och tar gärna strid med de andra hästarna om att få vara närmast. Detta kan vi använda i vårt arbete med dem.

Jag börjar med att vänja hästen vid att följa mig, låta sig ledas helt enkelt. Mitt tillvägagångssätt med detta har jag från början lärt mig från att visa arabhästar på utställning, och även praktiserat när jag visat hästar av skiftande raser vid premiering.

Jag väljer den utrustning som för stunden käns lämplig. I lugna miljöer övar jag i stallgrimma, men kapson eller bett går lika bra och kan vara en fördel på stöddiga eller eljest olydiga hästar.

Jag ställer mig framför hästen, vänd mot den. Sedan tar jag långsamt några steg bakåt och lockar hästen att följa mig. Den lydigen hästen följer oss direkt, med hängande tygel, medan den osäkra kan behöve lita dragande tygel för att följa med. Vi skall gå så långsamt att hästen måste koncentrera sig på att följa oss. Går vi för fort, blir det inte en lika bra övning.

Efter kanske två meter stannar jag igen och förväntar mig att hästen också stannar, fortfarande ungefär en meter från mig. Det är rätt vanligt att hästen fortsätter att gå och försöker passera mig. Jag stoppar den då främst genom att vifta med armen, grimskaftet, ett spö eller ett rep framför den. Arga ston viftar på svansen för att varna närgångna hästar, och vårt viftande skall ha samma varnande effekt. Då gäller det att vi kan vifta på ett sätt som hästen uppfattar som en varnings-signal. Man måste tro på det själv. Jag har sett allt för många som försöker vifta lite gulligt och känner sig lite fåniga. Det fungerar aldrig.

Om hästen försöker gå förbi mig, tar jag ett steg åt sidan och ställer mig i vägen för den. När hästen har stannat igen och förvånat står och glor på mig, tar jag några steg till baklänges, och lockar hästen att följa mig.

Idealet är att vi kan göra denna övning utan att belasta bett, kapson, grimma eller vilken utrustning vi nu har. Vivill att hästen väljer att följa oss och samtidigt väljer en artig distans till oss.

När denna första enkla övning fungerar, vilket den ofta gör efter bara någon minut, går jag istället, med rätt bestämda steg, mot hästen och förväntar mig att hästen då flyttar sig så jag kommer fram. Om hästen står kvar får jag åter vifta hotfullt och kanske även dunka lite på den med händerna. Det fungerar inte att sluta gå. Vill vi ha den "olydige" hästens plats får vi forsätta att gå, även om det står en häst ivägen. Efter några gånger lär sig hästen att artigt flytta sig, på samma sätt som den gör mot ledarhästen i hagen.

Nu kan jag leka lite fram och tillbaka med hästen, så den ömsom följer mig och ömsom flyttar sig för mig. Fortfarande rör jag mig långsamt. På mina kurser har jag ibland övat detta med elevers unghästar, och avslutar då alltid med att vända mig om och låta hästen gå bakom mig, så alla kan se hur hästen följer mig på en meters avstånd, stannar när jag gör det och även lydigt backar när jag backar mot den. Detta är grunden för att kunna leda en häst enkelt. Jag vill att mina hästar skall kunna gå bakom mig och följa mig, på samma sätt som dagisbarn följer sina fröknar hållandes i ett rep.

Det heter ibland att man riskerar att bli översprungen om man har hästen bakom sig. Det förutsätter att hästen väljer att springa över dig om det blir en "situation", men den häst som litar på mig som ledare springer hellre runt mig än över mig. Alla som har lett en häst sådär fint där den skall gå bredvid en, har ibland märkt att rädda hästar lika ofta hoppar åt sidan som framåt när de blir rädda, varför risken att bli översprungen inte är ett dugg mindre om man har hästen bredvid sig.

Tillbaka till övandet. När hästen enkelt följer dig, kan du så smått börja öva att går runt hästen och se hur hästen då vänder sig för att fortfarande ha ögonkontakt med dig, sådär artigt på en meters avstånd.

När hästen nu lärt sig att hålla sig utanför din integritets-zon, och även flytta sig när du vill ha hans plats, kommer en stundtals svår uppgift. Du måste ju även kunna komma nära hästen, dvs. du måste kunna kliva in i hästens integritets-zon utan att den flyttar sig. Även detta kan hästen naturligt. Det är oftast hästen med högst rang som inleder kliandet på manken, så det är inte ovant för hästen att släppa en ledare inpå sig. Där måste vi ha olika kropps-språk beroende på om vi vill att hästen skall flytta sig, eller stå kvar. Vill vi att den skall stå kvar, får vi känna oss vänliga. Vill vi att den skall flytta sig, får vi känna oss dominanta. Vikten av att ha en häst som står still när vi rör oss runt den, känner alla som har ridit in unghästar till. Det är vanligt att hästen flyttar sig efter oss, så vi aldrig kommer fram till stigbygeln. Det finns således all anledning att öva allt detta.

I många kretsar anses det ju att hästen skall följa efter människan även om den inte har någon utrustning, och alltså en fysisk kontakt, med människan. Jag har inget emot detta, men ser heller inte det som någon nackdel att man har en fysisk koppling mellan sig. Dels är detta en säkerhetsmarginal ifall något skulle gå snett, dels är det en tydlig signal för hästen vilken människa som för tillfället är avsedd att följa efter, och dels är utrustningen ett tecken till hästen att det är arbete på gång, ungefär som med brukshundars tjänstetecken.

Träna 10-20 minuter per tillfälle, inte mer.

När vi arbetar för hand, kan vi öva hästen på att böja sig, och att genom böjningen komma till avslappning. Precis som när vi rider, kan vi göra detta på olika sätt. Det första sättet, är att vi stillatsående ber hästen föra huvudet åt sidan.

Här använder jag lite olika metoder, beroende på vad som fungerar bäst.

Ibland ställer jag mig bredvid hästen och tar bakåt/inåt/nedåt i tygel eller longerlina, beroende på viken utrustning jag har. När hästen lyder och vänder huvudet mot oss, släpper jag efter och låter hästen nöjt stå och vara avslappnad. Detta är ett utmärkt tillfälle att gosa lite med huvudet som just kom till oss.

Jag kan också stå mitt framför hästen, och försöka föra hans huvud åt sidan med hjälp av lina eller innertygel.

Det tredje sättet, som jag ofta använder på mina kurser för att visa hur en böjd häst fungerar, är att stå framför hästen och knacka på nosens yttersida. Knackar jag envist med fingret där ett tag, väljer hästen strax att föra huvudet åt sidan. Sitter det en ryttare på hästen, känner denna tydligt hur det händer något i hästens kropp, vilket är ett bevis för att böjningen gått genom hela hästen.

Från marken kan man även se hur hästen böjer sig. Om man står bredvid eller bakom hästen, kan man tydligt se hur inner höft rör sig några centimeter framåt, när hästen övertar ansvaret för sin böjning, dvs när vi känner hur tygeln slaknar och hästen själv böjer sig.

Detta är en av få gymnastiserande övningar som går utmärkt att göra i boxen eller stallgången.

Har jag tyglar kan jag även öva hästen att böja sig bort från oss, genom att lägga tyglarna över halsen, ställa mig bredvid hästen och be om böjning med "yttertygeln", d.v.s. får hästen att böja sig bort från mig. Det är en bra övning för den kommande slutan.

Begreppet Lilla snurren dök upp för ungefär tio år sedan. Jag tror det är myntat av Theresa Sandin. Säkerligen har uttrycket med tiden fått olika betydelser i olika kretsar, men enkelt uttryckt kan man säga att det, för mig, betyder en framdelvändningsliknande rörelse som vi gör för hand. Syftet med övningen är att lära hästen att förstå de första basala sidförande hjälperna.

Vi använder valfri utrustning och väljer det som fungerar bäst. Stallgrimma, side pull, kapson, tränsbett, ... Det är bra att ha med sig ett spö, men fungerar nog även med andra sidförande hjälper, som "NH-rep" och liknande

De flesta hästar vill i början av sådant här arbete (detta gäller även uppsutten framdelsvändning) gå iväg framåt, och går alltså iväg istället för att lyssna på vad vi vill. För att förhindra det ställer jag mig i början av arbetet mitt framför hästen. Jag har gärna hästens huvud i famnen på ett kamratligt sätt. Därefter föser jag den åt sidan med hjälp av spöt på ena bogen. Se bilden till vänster.

Så fort hästen börjar flytta sig, alltså börjar röra sig, skall vi ta bort spöt och låta det hänga rakt ner i handen. Att vi tar bort hjälpen är alltid bästa beröm. Allt för ofta har jag sett folk som går kvar med spöt i högsta beredskap, och då får hästen dels ingen ro, dels ingen cred för att den gör rätt och dels ingen förståelse för att ett lyftat spö är en hjälp.

Viktigt är inte att det blir något perfekt. Viktigt är att hästen stannar kvar med huvudet inne hos mig och flyttar kroppen i sidled istället för at skjuta iväg framåt. Det blir lätt att hästen går iväg och liksom passerar förbi mig och går på en liten volt, istället för att gå sidleds. Då får jag avbryta och börja om.

Bättre är att hästen rör sig lite långsamt och undrande, och strax stannar igen. Om det blir fel så avbryter vi och börjar om. Huvudet skall vara kvar inne hos oss. När hästen väl förstått och går runt oss, böjd och lite sidvärts, kan jag stanna den med spöt försiktigt mot andra bogen.

Sedan står jag still och gosar en stund.

Därefter kan vi försöka några steg igen. Ett halvt varv brukar vara lagom. Efter några gånger kan jag prova samma sak åt andra hållet, och sedan kan övningen vara slut för dagen, med den unga hästen.

När denna första övning fungerar bra, kan jag ta ett steg åt sidan så jag hamnar mera bredvid hästen. Då får jag en bättre riktning på sidvärtsrörelsen, det behöver inte bli så jättemycket sidleds med framdelen längre, och vi kan få lite mer bjudning.

Viktigt är fortfarande att hästen håller kontakt med oss. Den får inte ”springa iväg” förbi oss. Vi skall inte behöva bromsa hästen med linan/tygeln. Då är det fel. Då har hästen tappat koncentrationen på oss och på övningen. Om vi hamnar bakom hästens bog, har den gått ifrån mig.

Vill jag stanna hästen, tar jag enkelt ett steg åt sidan igen så jag hamnar framför den. Kan jag inte komma in framför hästen, har den gått ifrån mig.

Det vanligaste felet här, är att hästen på olika sätt försöker skjuta iväg och gå ifrån oss. Det kan den göra på två sätt. Vanligt är att hästen överbelastar linan och helt enkelt drar iväg.

Lika vanligt är att hästen inte lyder förhållningen i linan utan istället viker halsen och går iväg med bogarna. Då är det oftast ingen sidvärts längre. I det läget brukar jag stoppa upp bogen med spöt, och börja om igen. Man kan även försöka att räta ut halsen och få stopp på bogen genom att lägga linan på andra sidan av hästens hals, men det är krångligare än effektivt. Har vi en yttertygel, kan vi naturligtvis räta ut halsen med den.

Så länge vi övar lilla snurren, skall vi vinnlägga oss om att vara kvar på samma plats. Vi skall vara i centrum av volten. Blir det rätt lämnar vi en tilltrampad yta stor som en grammofonskiva som märke efter oss på ridbanan. Det är allt för vanligt att folk flyttar sig bakåt och alltså flyttar sig bort från hästen. Det gör de om hästen kommer för nära och trycker på, kanske just i syfte att dominant flytta på oss. Bättre är att vi i det läget använder vår händer och vårt spö till att flytta på hästen. Med en del hästar kan det bli en hel del boxande mot hals och bog, men de flesta hästar håller sig artigt borta från oss.

Vi skall även tänka på, att om hästen går någon annan stans än där vi tänkt oss, i detta läge runt på en liten volt, så sätter den inte fötterna som vi tänkt oss och gör alltså inte den övning vi tänkt oss. Av den anledningen är det också viktigt att vi står still, så vi vet vart hästen går. Om vi vill röra oss skall det vara mot hästen i syfte att flytta på hästen (alltså inte springa efter hästen).

Var man skall peta med spöt för att få övningen beror lite på vilken häst man har och vilka fel den gör. Jag kan behöva fösa bogen, och jag kan behöva fösa baken. En del hästar kastar runt baken och blir liksom rakt ut från oss istället för att lite böjda gå åt sidan. Då får jag ju flytta iväg bogen. Om hästen istället överböjer sig och inte kliver sidleds med bakdelen, får jag ju antingen flytta ut baken med spöt, eller stanna upp ytter bog med spöt. Det viktiga är inte hur hjälpe ser ut, utan att vi får hästen att förstå övningen.

Efter ett tag behöver man inget spö längre. Hästen flyttar sig åt rätt håll när vi föser den med handen, helt utan beröring.

Nu kan vi, mitt i arbetet, försöka se hur hästen sätter sina fötter. Bäst är om hästen inner bakfot kliver framåt-inåt (in under magen) och sätts ner under naveln. Så gör häster oftast när de rör sig avslappnat, och även med denna lilla snurr vill vi öva hästen på att avslappnat arbeta för oss.

Överkurs: Lämna lina och kapson i stallet, och arbeta hästen i lilla snurren genom att hålla med handen på nosryggen. Då märken man tydligt om hästen trycker iväg, eller backar bort från oss, eller går helt underbart "fram till handen" på ett behagligt sätt.

När hästen har lärt sig att följa människan och att ge akt på dennes signaler, är det dags att börja longera. Den största skillnaden för hästen är att avståndet till människan ökar, och att den alltså måste hålla koncentrationen mot en ledare som är längre bort. När avståndet till hästen ökar, minskar vår möjlighet att påverka den, varför man till en början skall nöja sig med att arbeta med rätt kort lina. Tappar hästen uppmärksamheten, gör man alltid bäst i att minska längden på linan.

Om hästen fungerar bra i lilla snurren, kan vi länga ut linan och fösa hästen lite längre ifrån oss. Då blir det longering. Jag vill inte att hästen okontrollerat skall gå varv på varv, utan den skall fortfarande vara uppmärksam på mig. Efter ett varv kan det vara lagom att stanna hästen igen. Om den inte lyder mitt proande, brukar jag ta ett steg åt sidan så att jag hamnar framför hästen, på samma sätt som vid lilla snurren. Kan man inte komma in framför hästen, har den gått ifrån oss.

Även vid longering, skall jag försöka att stå still på samma ställe. Det är lätt hänt att man börjar att traska runt på övningsplatsen i ett försök att följa hästen, eller flytta sig från den. Då är det inte jag som leder hästen, utan tvärtom hästen som för mig runt över banan. Ser jag till att stå still, märker jag hur hästen lyder mig.

När hästen lugnt går på denna lilla volt runt mig, och stannar på mitt röstkommando, länger jag ut linan. Till en början bara ett par meter, men efter hand längre och längre. Målet är att hästen skall kunna longeras på en lina så lång att den utan problem kan galoppera. Viktigare än en lång lina, är att ha full kontroll och mental kontakt med hästen. Övningen måste gå lugnt och värdigt till.

När jag kan få hästen att skritta på en ca 10 meter stor volt,  försöker jag att trava. Jag ger ett röstkommando (tra-va med fallande tonläge. Ga-lopp kommenderar jag med stigande tonläge). Använd alltid samma kommando och använd rösten på samma sätt varje gång, så hästen får ett enda kommando som betyder trav. Detta röstkommando skall vi sedan använda när vi börjar att trava hästen när vi rider.

På denna lilla volt travar vi inte länge, fort eller mycket, utan tränar bara kommandona. Till en början är det ingen fara ifall hästen saktar av av sig själv. Det är snarare en fördel, att hästen vänjer sig vid att sakta av eller minskar farten när den får problem. Alltför många hästar försöker att springa ifrån sina bekymmer, vilket inte ger så trevliga ridstunder.

De första longeringspassen arbetar jag bara i ena varvet. Det är oftast svårt nog för hästen. När det har gått bra i ena varvet, nöjer man sig den dagen. Andra varvet kan man träna en annan dag, när kommandona är befästa i första varvet.

Longeringsarbetet syftar till att befästa kommandona för halt, igångsättning, trav och avsaktning. Detta måste hästen kunna, för att vi sedan skall kunna rida den säkert. Longerng skall inte användas som motionering eller liknande. Alltför många hästar har fått benen förstörda genom för mycket longering.

När vi går bredvid hästen har vi i stort sett samma möjligheter att påverka den, som när vi rider. Vi kan såklart inte använda några viktshjälper, men rösten fungera å andra sidan på helt samma sätt som i sadeln.

Vi gör klokt i att gå på den sida av hästen som vi vill påverka mest. I sidvärtsrörelserna föredrar jag således att gå på den sida som den sidförande skänkeln funnes, om jag rede hästen. I öppna går jag alltså på insidan, och i sluta på utsidan.

Hur långt fram man skall gå, varierar med situationen. Man får prova sig fram. Den ovane hamnar gärna för långt fram och blir gående bredvid hästens hals. Där har man ingen större chans att inverkaa. Jag går oftast vid sadelstaden men flyttar mig lite längre bak ibland, i vissa rörelser.

Det viktiga när vi går bredvid hästen och skall arbeta den. Är att vi ser till att gå! Det är så lätt att man minskar tempot när det blir lite problem, och då kan ju inte hästen heller gå.

Grundkänslan skall vara att vi föser hästen framför oss.

Om vi då ser vilka hjälper vi har till vårt förfogande, så fungerar ju tygeln i stort sett som när vi rider. Vi kan förhålla på vanligt sätt, men får räkna med att rumpan gärna glider bort från oss i förhållningen. Med tygeln närmast oss kan vi leda hästen. och med den andra kan vi tränga. Att styra mot oss är således en enkel sak. Där kan vi använda tyglarna som vi gör när vi rider. Att styra hästen bort från oss är svårare med tygeln. Där använder jag istället oftast mina händer mot hästens hals, och helt enkelt trycker bort hästen.

Som sidförande skänkel använder jag min armbåge i skänkelläget, fast lite högre upp.

Den hjälp vi saknar, är ytterskänkeln. Vi får helt enkelt göra övningar där denna inte behövs. Om den behövs får vi hålla oss efter ett staket, som kan ersätta ytterskänkeln och fånga upp bakdelen.

Driver gör vi bäst med rösten.

Spöt tycker man oftast är i vägen. Behöver man använda det på bakdelen, är det enklast att hålla det i handen som är närmast hästen, men så länge vi inte använder det kan vi ha det i valfri hand. Det viktigaste är att vi kan hålla spöt stilla när vi inte använder det så det inte stör och påverkar hästen i onödan.

Så länge vi går rakt fram, utan sidvärtsrörelse eller liknande i hästen, går vi vända rakt fram, inte mot hästen.

Att gå bredvid hästen ställer samma grundkrav som när vi rider den. Vi skall veta vart vi är på väg, och veta i vilket tempo vi vill arbeta. Viktigt är att vi för hästen. Det är alltför lätt hänt att föraren flyttar sig för hästen. Då är det inte längre föraren som är ledare.

Öva först på att gå rakt fram, dvs utan sidvärtsrörelse eller annat "konstigt" i hästen. Gå i volter och bågar och även rakt fram med ögonmärke på något. Detta är bra träning inför svårare övningar och en viktig baskunskap för att alls kunna arbeta hästen för hand.

Vanligt fel är att föraren slutar gå, och minskar tempo ju krångligare det blir. Då kan inte hästen heller röra sig, så bygger man långsamt upp ett större problem. Ha själv god fart på fötterna, så går det att få även hästen att röra sig.

Hästen skall så att säga gå före oss. Vi skall gå bredvid bogen eller vid sadelläget. Det fungerar även att gå längre bak, vid flanken eller bredvid rumpan, men jag föredrar att åtminstone den första tiden hålla mig borta från bakbenen.

Att arbeta hästen från sidan påminner mycket om det sätt att leda hästen på, som står i alla handböcker, där vi skall gå bredvid bogen och se till att hästen går framåt av egen kraft.

Jag ser ofta folk som hamnar bredvid halsen på hästen, istället för bredvid kroppen. Det är inte så underligt, för där går vi oftast när vi leder hästen. Där framme är det dock svårt att göra nytta. Man har ingen möjlighet att påverka hästens kropp och åstadkomma böjning eller tvärning om man går för långt fram. Så var noga med att inte gå längre fram än bogen, och öva på detta! Låt första övingen vara att kunna gå rakt fram och styra hästen, trots att du går strax bakom bogen, alltså i höjd med där sadeln normal ligger.

Lika illa är såklart om man hamnar lämngre bak än man tänkt sig. Då får man bromsa upp hästen, så man hamnar på rätt plats igen, eller möjligen skynda på sina egna steg.

När vi så kan gå runt med hästen på ridbanan och styra åt båda hållen, kan vi även öva på att stanna hästen. Det gör man genom att helt enkelt stanna själv. Då blir tygeln sträckt och hästen stannar. Den erfarne hästen håller såklart ett öga på oss och stannar när vi gör det. Med samma metod kan man reglera hästens tempo genom att ändra sitt eget tempo. Om jag ökar tempot gör hästen också det, om man har bjudning i den. Annars får man smacka fram hästen.

Öva att styra åt båda hållen, och att gå på båda sidorna.

De första gångerna jag ber hästen gå i öppna för hand, utgår jag från lilla snurren. När hästen gör ett fint arbete på lilla volten, går jag in bakom bogen och styr hästen mot någon vald punkt, så jag känner att hästen rör sig dit jag vill.

Första gångerna man gör detta upplever man hästen som jättestor. Det är häst framför en och bakom en och en farlig massa saker att hålla reda på, tycker man. Dock är det inte fler saker än när man rider, men från marken får man en annan vy. Har man en stor häst kan det vara svårt att se vart man är på väg, men det hittar man lösningar på. Man kan sikta mot trädtoppar.

En fördel är att man här tydligt ser alla fötter, och alltså kan se vad hästen gör och vilken hjälp man behöver.

Efter några gångers övning kan man få öppna även från rakt spår. Man styr in framdelen så man får den framför sig och för sedan hästen dit man vill med kroppen, genom att själv gå dit man vill.

Öva på olika avslutningar av öppnan. Öva dels på att efter öppnan kunna skicka in hästen på en volt. Idealet är att hästen då inte längre går på tvären utan hittar bjudningen framåt på volten. Öva även på att fortsätta på samma linje, men utan tvärning.

När öppnan på rakt spår fungerar kan man även prova på volt. Även här är det viktigaste att jag har koll på vägen och att jag styr hästen. Det är alltför lätt hänt att man försöker ha rätt position i förhållande till en häst som går år fel håll. Då är det hästen som för oss, inte tvärt om.

Nu märker man snart att det är lättare att få hästen att gå sidvärts bredvid en, än att gå rakt framåt på ett spår bredvid en. Det är därför jag vill att mina hästar först kan gå rakt fram bredvid mig innan jag börjar öva sidvärtsrörelser, och att jag efter varje sidvärtsrörelse ånyo kontrollerar att det kan gå på ett spår. Bästa hjälpen att åstadkomma det, är att smacka och skapa bjudning.

När vi nu kan gå, stanna och svänga och dessutom kan öva med lilla snurren och öppna, kan vi börja roa oss med att kombinera dessa övningar. Vi får komma ihåg att största anledningen till att träna vår häst är att vi skall ha roligt tillsammans med den, men jag upplever att allt för många inte vågar leka med de övningar de kan. Vi tror lätt att vi måste vara väldigt duktiga och behöver göra svåra saker, för att vi skall våga sätta ihop små program eller liknande.

Men undvik nu i ditt arbete för hand, att alltid göra likadant och alltid vara så korrekt. Våga sätta ihop rörelserna till små roliga turer och ”program”.

Jag beskrev ovan hur vi från lilla snurren kan få en öppna, och vi kan ju då även avsluta öppnan med lilla snurren, och på det viset kanske få en liten fyrkant med öppna på de raka spåren och lilla snurren i hörnen.

Vi kan gå på en liten fyrkant med öppna på de raka sträckorna och rakt fram på en båge (alltså en liten kvartsvolt alltså utan tvärning) i ”hörnen”.

Och vi kan öva festliga sätt att byta varv och byta sida.

Våga ha roligt!

Som med så mycket annat, finns det, när man arbetar för hand, olika sätt att få en häst till sluta. Om man har ett staket eller en ridhusvägg, brukar man kunna få sluta om man trycker hästens hals mot staketet. Eftersom magen tar plats, måste ju hästen flytta in baken för att få halsen mot väggen. Då blir det sluta. Jag är ingen större vän av den metoden, eftersom man själv hamnar framför hästens kropp och har svårt att driva hästen framåt. Den enda hjälp vi egentligen kan ge är i stort sett att förhålla och trycka halsen mot väggen . Det fungerar på hästar där vi har bjudning, och där vi har en vägg att använda. Jag föredrar en annan metod som ger oss fler möjligheter att påverka hästen, och den skall jag beskriva här.

Först vill jag dock säga att en del klarar ovanstående bogen mot väggen-metod även utan vägg och kan få hästen att flytta in bakdelen bakom föraren. Hur det går till, vet jag ärligen inte.

När jag vill få en sluta, böjer jag hästen bort från mig (alltså åt höger om jag går på vänster sida) och ber den sedan att flytta bort bakdelen från mig. Då blir det en sluta.

Jag har ovan beskrivit hur jag redan stillastående vänjer hästen vid att på kommando böja sig bort från mig. Första gångerna jag går i en sluta, börjar jag från stillastående, böjer hästen ”utåt” och ber den sedan gå dit dess näsa pekar.

När detta fungerar brukar jag oftast få slutan genom att först sätta hästen i öppna och sedan böja om den. Här märker vi tydligt ett av slutans bekymmer som även finns när vi rider: Den böjande tygeln hamnar mitt framför hästen, i färdriktningen, varför ryttarna gärna upplever den som en förhållning. Vi måste därför vara måttliga i vår böjande tygel och oftast driva hästen.

För övrigt är hjälpgivningen densamma som i öppnan. Armbågen påverkar bakdelen och våra händer påverkar framdelen. Behöver vi driva mycket, kan vi behöva ett spö på antingen framdel eller bakdel. Lika viktigt som alltid är att vi hittar hästens bjudning, d.v.s ser till att hästen i slutan går mot den punkt vi själva valt.

Öva från båda hållen, alltså åt både höger och vänster. Tyvärr hittade jag bara bilder på höger sluta.

Vi kan naturligtvis arbeta i alla hästens gångarter, när vi arbetar den för hand. Förvisso brukar jag inte arbete i galopp, men det går att göra och jag har gjort det ibland, med Diamanten.

Vill vi få hästen att trava, kan vi ju använda samma kommando som när vi ber den trava vid longering. Jag brukar glatt säga ”travtrav”, så travar mina hästar, ibland med lite assistans av spöt.

Själv springer jag inte. Jag går med stora stadiga steg bredvid hästen. Springer jag upplever jag att jag inte har samma känsla och precision i hjälperna längre. Och så blir jag andfådd. Hästen behöver inte trava fortare än att jag kan gå, men jag får såklart länga och raska på stegen.

Den första tiden arbetar jag bara hästen i trav på volten och ser till att själv gå innanför hästen så jag får den kortare vägen. Travar hästen iväg för fort sträcker den ju automatiskt tygeln och upplever en förhållning.

Det är inte svårare att få hästen i en öppna i trav än i skritt, och slutan går lika bra den också. Öva först på volten och när ni blivit samspelta kan man prova på rakt spår också.

Vill jag byta varv, gör jag som i skritten: Jag stannar hästen och går runt framför den (eller låter den vända framför mig).

Trava inte för länge åt gången. Ta det i korta etapper så du orkar med och inte förlorar kontrollen.

Öva sedan, just som vid ridning, på olika roliga sätt att börja trava, till exempel mitt i en öppna eller direkt efter bakdelsvändningen.

Bakdelsvändningen handlar om att få hästen att flytta framdelen åt sidan. Har hästen bjudning väljer den själv att titta vart den skall och böjer sig alltså åt samma håll som den vänder. Gör jag bakdelsvändning för hand, böjer jag hästen bort från mig och trycker sedan bogen åt sidan. Det låter då som om man bör gå i höjd med bogen, men jag har märkt att ju mer skolad (alltså van vid övningen) hästen är, desto längre bak går jag när jag gör en bakdelsvändning. Många gånger går jag bredvid flanken. Då får jag använda yttertygeln, alltså den som är närmast mig, till att vända.

Det är inte särdeles svårt att få framdelen åt sidan. Det svåra är att få den lagom mycket framåt, lagom mycket åt sidan och att behålla bjudningen. När vi går på marken kan vi enkelt studera vad hästens fötter gör i rörelsen, och kan därför trycka åt rätt håll för att få det vi vill. Sitter man i sadeln får man, åtminstone de första åren, gissa vad hästen gör med sina fötter.

De vanligaste felen är de samma som vid ridning. Det är vanligt att hästen slänger ut med baken, vilket vi tydligt märker när vi går bredvid, för helt plötsligt får vi bakdelen mot oss. Men från marken har vi ju också möjligheten att enkelt parera detta genom att helt enkelt stå/gå i vägen för bakdelen, så hästen inte kan skicka ut den. Bästa sättet att hindra detta är att smacka fram hästen och vända på större yta.

Men här kommer också en anledning till att jag gärna går lite längre bak, för då kan jag fösa hästens bakdel åt rätt håll med kroppen. Arbetet blir enklare då.

Vi kan även se de andra två vanliga felen: Att hästen står still (eller backar) med bakbenen, eller att hästen går i sluta och alltså flyttar hela sig i sidled istället för att vända. (Det sista är ett mycket vanligt fel även vid ridning, då ofta beroende på att ryttaren för mycket lyssnat på dem som säger att man skall vända för ytterskänkeln.)

Allt detta kan vi nu tydligt studera när vi arbetar för hand. Svårare kan vara att fundera vilken hjälp som skall till för att rätta till det aktuella felet. Där kan jag tyvärr bara överlämna er åt er egen fantasi, och be er minnas hur jag ovan beskrev hjälperna. Använd den hjälp som bäst talar om för hästen vilken fot den skall flytta vart, och kom även ihåg att så länge hästen vänder villigt behöver vi ingen hjälp alls.

Kom nu ihåg att en bakdelsvändning inte nödvändigtvis behöver vara centrerad, och inte nödvändigtvis behöver vara 180 grader, och en liknande massa tvång. Rätt är det när du och hästen är överens om vad som skall göras, och gör det vackra tillsammans. Men roa dig gärna med att variera centrering och antal steg/grader, så ni inte växer fast i förbestämda mallar