Ridhandboken Del 19 - Om pilararbete

Det är nog inte särdeles många som arbetar sina hästar i pilarer idag. Förr var det vanligare. Bland annat beskriver arméns ridinstruktion pilararbete och det hade de ju inte gjort om ingen höll på med det. Sista utgåvan kom ut på 1940-talet. I vita ridhuset på Strömsholm fanns det i början pilarer, men de är sedan länge borttagna. Idag förknippas nog pilarer mest med spanska ridskolan, men de har alltså varit mer spridda.

När jag kom in i den akademiska svängen och sett Bent Branderup arbeta sina hästar i pilarer ville jag ju hem och prova, och har provat lite med såväl Kalle som Blixten. Det blev väl inte så bra, men nu arbetar jag Robusen i pilarer, och han gillar det.

Det går alltid att fråga sig varför man skall arbeta i pilarer. Det brukar beskrivas som ett bra komplement till ridning och liknande, men sådana förklaringar gillar jag inte. I min barndoms hästböcker på 70-talet stod det att körning var ett bra komplement till ridning, ifall hästen hade ont i ryggen så man inte kunde rida den. På den tiden var körning så ovanligt att ingen liksom tänkte på att man kunde köra för att det var kul att köra. Men det vet vi alla idag att man kan. På samma sätt brukar arbete för hand nämnas som ett bra komplement till ridning, men jag tycker gott man kan arbeta för hand bara för att det är roligt.

Av samma anledning använder jag pilarer: Det är kul! Det är ännu ett sätt att umgås med din häst, jämställt med ridning och allt annat vi gör.

Jag är ingen mästare på pilarer. Jag har pillat lite med det själv, med mina hästar. Men bara det att jag alls arbetar i pilarer gör ju att jag har mer erfarenhet av det än vad de flesta andra har, så jag tänker skriva hur jag gör med mina hästar och mina pilarer, så kanske fler vill prova.

Därmed avslutar jag detta första avsnitt och återkommer snart med fler

Pilarerna skall stå på en plats där hästen är van att vara, och där hästen trivs. Det vanligaste är att ställa dem i mitten av ena volten, så hästen kan bindas upp där med näsan hemåt. Mina första pilarer var två träd som stod i skogen där det nu är ridbana. Där började jag mitt experimenterande med min gamle Kalle. Svårare behöver man inte göra det. Mina nuvarande pilarer står efter ena långsidan på ridbanan, så att hästen liksom är på väg hem från ridbanan när jag arbetar där. Jag använder pilarerna som ”port” till och från ridbanan. Jag tyckte de var mindre i vägen där än mitt i volten.

Vi skall ställa två krav på pilarerna: De skall stå så stadigt att hästarna inte kan flytta på dem, och de skall vara så höga att hästen inte kan få några ben över dem. Jag byggde en gång ett bindräck och det byggde jag för klent varpå Kalle sprang iväg med överliggarstocken efter sig, hängande i grimskaftet. När han kom hem igen fick veterinären sy ihop benet på honom. Det vill jag ni skall slippa, så bygg stadiga pilarer!

Mina pilarer är två tre meter långa och impregnerade ”byggtimmer”. Dem ämnade jag gräva ned en meter men jag tröttnade gräva efter 90cm (grävde ju med spade), så de står alltså 90cm ner i jorden. Fyll gärna hålet med makadam eller annan ”taggig” sten som håller ihop.

Lämpligt avstånd mellan pilarerna är 180cm (6 fot). Blir det för brett mellan dem kan hästarna kliva runt onödigt mycket, Blir det riktigt långt mellan dem kan ju hela hästen kliva runt under grimskaften och hamna åt fel håll. Det känner alla igen som har försökt binda shettisar i stallgången.

Och när vi ändå är inne på stallgång, tycker jag mycket väl man kan använda den vanliga uppbindningsplatsen i stallgången för sitt pilar-övande. Det skall inte vara för brett, det skall vara trampvänligt underlag, man skall helst kunna stå bredvid pilarerna och man skall kunna flytta grimskaften i höjdled. Hur det för övrigt ser ut är inget viktigt, så länge det är tryggt och säkert.

På huvudet har hästen en vanlig stallgrimma. "Förr" gjorde man extra starka pilargrimmor som inte skulle gå sönder om något hände. Jag gillar inte den tanken. Om det blir för stora tryck är det bra om grejerna går sönder, så hästen blir fri. Annars kan det bli farligt.

Grimskaften skall av samma anledning inte vara för starka. Får hästen panik och börjar dra, skall de gå sönder. I början hade jag dubbla höbalsnören. Nu har jag flagglinor, som även de snällt går av om belastningen blir för stor. Det har hänt. Linorna sätter jag med en dragögla runt pilaren, så man enkalt kan justera höjden på dem. Hur högt de skall sitta beror dels på hästens storlek och dels på vilket arbete man gör. I andra ändan har jag en karbinhake som jag enkelt hakar fast i sidan grimman, på samma sätt som när man binder hästen i stallgången.

Förutom grimma och linor behöver du ett eller två spön, som inte skall vara för korta. Ibland använder jag ett vanligt dressyrspö och ibland en piska som tappat sin släng och därmed blivit som ett extra långt spö.

Det är allt du normal behöver.

När det så är dags att skriva om själva arbetet i pilarer, vill jag först ge en varning: Använd pilarer endast på hästar som är helt komfortabla med att vara bundna! I arbetetet kommer vi ju att påverka och i viss mån fresta hästen. Om hästen då har svårt att vara bunden, blir situationen strax omöjligt. I all litteratur skrivs om hur viktigt det är att ta loss hästen om den visar panik eller eljest inte trivs i pilarerna. Än hellre ser jag att en sådan häst aldrig ställs dit.

De allra flesta hästar har emellertid inga problem med att vara bundna så de allra flesta kan arbetas i pilarerna, men till exempel min Diamant kommer aldrig att vara där.

Så. Nu till första dagens övning:

Led hästen till pilarerna. Bind fast den där. Kela en stund. Ta loss hästen och led hem den igen.

Mer än så gör vi inte de första gångerna. Hästen skall trivas i pilarerna och lära sig i lugn och ro vad man gör där. Det gäller pilarer likväl som allt annat arbete.

Nästa dag kan vi gå ett varv runt hästen när den är bunden i pilarerna, och så vidare. Först när den är komfortabel med platsen och miljön skall arbetet börja.

När hästen är trygg med att stå bunden i pilarerna, ställer du dig bakom den och smackar. Tanken är då att hästen skall gå framåt och sträcka linorna. De första gångerna kan det bli en rejäl "duns" i linorna, och vi kan då för första gången konstatera om linorna är lagom långa och sitter lagom högt upp.

Om linorna är lagom långa, hamnar frambenen ungefär en halvmeter framför pilarerna.

Höjden på linorna får vi en uppfattning om genom att se vad som händer med hästens huvud när han sträcker linorna. Åker huvudet nedåt och näsan in, sitter linorna för lågt. Åker huvudet upp med nosen främst, sitter linorna för högt. Är det rätt blir huvudet i lod, ungefär.

När hästen villigt har sträckt linorna en eller två gånger, är övningen färdig. Gör inget svårare förrän hästen är trygg med att sträcka linorna. Den behöver inte stå kvar med sträckta linor. Det räcker att den villigt går fram och sträcker den, för att sedan backa och titta på dig. Då är det dags att kela en stund. Efter det tar du in hästen.

Som ni märker, är pilararbetet inget sätt att rasta en häst. Man ägnar högst några minuter åt det. Inte heller är det särskilt gymnastiserande. Främst använder man pilarerna för att lära hästen svårare rörelser, och åt att njuta av hästen medan den utför rörelserna.

När hästen lärt sig att stå pilarerna och lärt sig linornas begränsningar, kan vi börja röra på hästen. Första övningen blir att du ställer dig snett bakom hästen, smackar fram den ”i linorna” och föser den åt sidan med spöt. Det brukar bli fem steg åt sidan, varefter pilaren tar emot och hästen tittar förvånat på dig. Då kan du fösa den åt andra hållet.

Till en början gör vi inte mer än just så; ser till att hästen villigt flyttar sig i sidled för spöt. Principen är densamma som för lilla snurren, som jag beskrivit i kapitlet om arbete för hand. Be hästen flytta sig några gånger åt sidan, och ta sedan in den.

När flyttandet fungerar problemfritt kan vi bli mer noga, och be hästen flytta sig ”på rätt sätt”. Vad vi då vill är att hästen skall lyfta det bakben vi petar på, sätta det framåt/inåt under magen, och sedan fortsätta åt sidan med de övriga fötterna. Hur de andra stegen ser ut bryr vi oss inte om. Vi koncentrerar oss på det första. Vi lär hästen det genom att ta bort spöt först när hästen tar ett steg på rätt sätt. Det betyder att spöt kan behöva ligga på i kanske tre steg. Snart lär sig hästen hur den slipper spöt, och gör rätt från start, och snart lär även vi oss hur vi med just denna häst skall få honom att göra rätt. Våga experimentera.

Var som alltid restriktiv med din hjälpgivning: Inga hastiga rörelser med spöt, inga starka smackningar. Börja alltid med att artigt bara peka, för att vid behov förstärka.

När hästen villigt flyttar sig i sidled, kan vi börja leka i pilarerna. En liten lek vi kan öva, är dans-steg, där hästen rör sig fram och tillbaka i sidled, mest med bakdelen, och växelvis sätter bakbenen under magen.

Vi föser hästen åt sidan, och när den tagit tre steg föser vi den åt andra hållet. Om vi tänker att vi först föser åt vänster, alltså med sidförande hjälpen på höger sida, är idealet är att hästen flyttar fötterna enligt följande:

1) Hästen lyfter höger bakben och sätter den framåt och in under magen.
2) Hästen lyftet vänster bakben och flyttar den åt sidan.
3) Hästen lyfter åter höger bakben och ställer den (bakåt) bredvid vänster.

Därmed är vi i utgångsläget och kan upprepa åt andra hållet,

Om vi inte ger hästen en ny hjälp efter steg tre, fortsätter den några steg till åt sidan, tills pilaren tar emot. Vi måste alltså vara rytmiska i vår hjälpgivning, för att få en vacker dans av det hela.

Öva inte för länge. När hästen gjort det bra ett par gånger åt varje håll avbryter vi och gosar lite en stund. Därefter kan vi antingen ta in hästen, göra det en gång till eller leka något annat.

Första gången du vill få din häst att piaffera i pilarerna, smackar du fram den så den sträcker linorna, vilket beskrivits ovan, och smackar sedan direkt en gång till, varvid hästan förhoppnignsvis gör en ansats att röa sig trots de sträckta linorna.

Det räcker för första gången. Du får diverse små steg, och troligen en häst som flyttar sig i sidled. Det har ingen betydelse. Det viktiga är att du fått en häst som försöker röra sig på stället.

Gör inte mer än så första gången.

När hästen väl visar prov på en vilja att röra sig kan man efter hand få rörelsen att mer och mer likna en piaff genom att heja på hästen och peta på den på vettiga ställen. Hur vi använder spöt, och var vi skall stå, varierar så mycket beroende på hur hästen reagerar att det är lite svårt att sammanfatta.

I grunden skiljer sig inte piaffträning i pilarerna sig från annan piaffträning. Skillnaden är mest de annorlunda förutsättningar som bjuds.

Nedanstående film visar min Robust, i ett av hans första försök med piaff i pilarer. Det är inte första försöket, då gjorde vi inte så mycket.

Det kan inte nog betonas, hur viktigt det är att vi även övar på att kravlöst stå still i pilarerna. Man hamnar lätt i en situation där man bara belönar arbete och begär för mycket av hästen vid varje tillfälle, så det är omöjligt att få hästen att avslappnat stå still i pilarerna. Gör det till en vana att öva korta snuttar, och noggrannt se till att hästen törs stå still och bara vara.

Jag avslutar varje liten övning med att gå fram till Robusten och gosa lite. Robusten gillar att gosa. På det viset får han en bra belöning för sitt arbete, och känner sig lugn i pilarerna.

De två hästar jag tidigare övat i pilarer, Kalle och Blixten, missade jag vikten av detta moment. Jag fick därför hästar som förvisso kunde utföra något piaffliknande i pilarerna, men som piafferade stressat och som jag framför allt inte kunde få att sluta piaffera. Så vill vi inte ha det.

Låt gärna arbetspassen vara 15 sekunder långa och gå sedan fram till hästen för en stunds avkoppling. Därefter kan man öva 15 sekunder igen, med ny avkoppling som mål.