Ridhandboken Del 22 - Övningar

Efter 37 år som ryttare har jag äntligen kommit på hur man böjer hästen med innertygeln, och vad som egentligen händer när man använder innertygeln. Jag skriver här om en mycket enkel, första böj-övning.

Rid på en volt, cirka 15 meter, med en lätt hängande, overksam yttertygel och använder innertygeln till att styra hästen; med ledande tygeltag om vi skall inåt och trängande om vi skall utåt. Skall vi reglera tempot (bromsa) kan vi göra även det med enbart innertygeln. Var mycket noggrann med styrningen. Sikta på nya tuvor eller märken i marken hela tiden, så du är noggrann med var hästen går och tydligt märker om den inte följer det tänka spåret.

Om hästen låter sig styras på detta sättet, kan du vara rätt säker på att den inte är lösgjord i sin muskulatur. Det kan antingen bero på en ovilja till samarbete och att hästen "spänner emot", eller på en stel muskulatur. Orsaken är inte så viktig, vi får samma effekt av rörelsen ändå.

Snart tycker hästen att innertygeln är lite besvärande och väljer att "dra sig undan den", det vill säga slappna av och böja sig. Genom att använda innertygeln till pragmatisk ridning, får vi den alltså att böja hästen. Tricket är att lämna så mycket plats på yttertygeln att denna är helt overksam och kontaktlös.

När hästen väljer att böja sig, "släpper den taget" om innertygeln och vi kan inte längre använda denna innertygelridning. På den lösgjorda hästen behöver vi två tyglar för att styra och stanna. Men det är egentligen först då, när hästen slappnar av och böjer sig, som vi har nytta av yttertygeln. Innan dess finns det i princip ingen yttertygel. Yttertygeln är den tygel som den böjda hästen väljer att söka kontakt på. Den stela hästen söker inte kontakt på någon tygel, varför vi inte har någon nytta av vår yttertygel. Det är först på den lösgjorda hästen som det finns en böjning att reglera, och ett stöd på yttertygeln.

Det böjande tygeltaget med innertygeln handlar alltså om att reglera hästen med innertygeln. Oberoende av åt vilket håll vi tar tygeltag med innertygeln, är de böjande. De är dock aldrig enbart böjande. beroende på vilken riktning vi för handen, får vi antingen en styrande, uppresande eller bromsande effekt. Det är dessa effekter vi använder oss av, för att förmå hästen att böja sig för innertygeln.

Vill vi använda tygeln i böjande syfte, gör vi det enklast med en direktverkande tygel, alltså en "tränstygel" som sitter i ett tränsbett, en bridong eller överst på ett pelham eller stångbett. Förvisso är även en stångtygel i viss mån böjande, men eftersom det är svårare att styra med en stångtygel blir effekten inte lika tydlig för hästen.

Så vad hände då med det böjande tygeltaget, som jag envist lärt ut att det skall gå rakt bakåt, mot naveln? Det finns så klart kvar. Det är det neutrala böjande tygeltaget som inte samtidigt påverkar styrningen och låter sig användas den stund hästen är på våg åt rätt håll. Vad som nog egentligen händer, är att innerhanden bromsar hästens inre framben vilket leder till böjning.

Detta kan ses som en variant på ovanstående övning. Den rids i samma syfte: att lära hästen att slappna av för inner tygel. En del hästen är för oförstående för tygelns inverkan för att Första böjande övningen skall fungera, och då får vi bete oss annorlunda.

Vi tänker oss nu en häst som är ganska vanligt förekommande: En häst som svänger inåt när vi sträcker inner tygel. Om vi vänjer hästen vid det, försitter vi de flesta möjligheter till finstämd ridning. Det är viktigt att hästen förstår skillnaden i böjande tygeltag och "styrande tygeltag". Går handen bakåt, skall hästen förstå att den skall böja sig. Går handen i sidled skall hästen förstå att den skall följa handen i sidled, alltså svänga.

Nåväl: Vi sträcker innertygeln och hästen svänger inåt samtidigt som den belastar innertygeln (går mot handen). Om metoden i Första böjande övningen inte fungerar, får vi istället sitta stilla med vår innerhand, som ju hästen drar i, och samtidigt styra hästen utåt med ledande tag på ytter tygel.

Risken är att vi då vill lätta på innerhanden, men gör vi det går ju övningen förlorad. Jag brukar trycka fast innerhanden mot hästens manke. Då blir den stilla och stadig utan att dra.

Om vi lyckas styra hästen på volten med vår yttertygel, trots att den trycker inåt som (felaktigt) svar på den böjande innertygeln, brukar hästen strax böja sig inåt och slappna av i munnen. Det är behagligare att slappna av än att spänna sig. Det vet hästen - egentligen. Vi skal bara ge den en övning där den vill - och törs - böja sig.

När hästen väl böjer sig upplever vi samma effekt som i Första böjande övningen: Vi får styra hästen med två avslappnade händer.

Att rida motställt är bra koordinationsövningar för såväl ryttare som häst. Här följer några tips på övningar man kan roa sig med:

• Dela in volten i fyra delar och böj om vid varje ”delpunkt”
• Böj om efter bestämt antal steg
• Rid bågar eller serpentiner utan att böja om hästen
• Rid igenom hörnen med motställd häst
• Vänd igenom volten utan att böja om, så nya varvet blir motställt
• Rid motställt och vänd igenom volten, så nya varvet blir rättställt
• Rid förvänd öppna och förvänd sluta på volten
• Vänd rätt upp, och böj om några gånger på medellinjen, utan att hästen vinglar

En del av övningarna ovan lämpar sig även att öva i galopp. Man kan böja om hästen även i galopp, även om det länge kan diskuteras ifall hästen blir helt rätt böjd då. Det blir den måhända inte, men att titta åt höger och svänga åt vänster klarar en normal häst i galopp, oberoende av vilken galopp den går i. Om inte annat är det bra övningar för ryttaren att inför galoppombyten kunna förändra hästens böjning även i galopp.

En del av övningarna ovan kan man öva i förvänd galopp. Och andra som övergång från rättvänd till förvänd galopp eller omvänt.

På den unga hästen övar jag alltid framdelsvändning från stillastående, och inte för många steg åt gången. Jag stannar, ser till att hästen andas ut och liksom stannar mentalt, och vänder sedan 90 grader. Så skrittar jag fram igen.

Ofta tränar jag framdelsvändning på en liten fyrkant med 10-15 meter långa sidor. I varje hörn gör jag en liten framdelsvändning och ser till att hästen går framåt på den linje jag tänkt mot efter vändningen. Att kunna avsluta vändningen i tid och få hästen dit man vill är lika vitkigt som att kunna vända.

Ibland lägger jag ut tre bommar bredvid varandra på marken med sådär 1½ meter avstånd. Jag rider in mellan två av bommarna, ut på andra sidan, vänder och ser till att komma in genom de andra två bommarna. Här märker man om vändningen blir för stor, eller om hästen backar runt. I båda fallen blir det svårt att komma in genom den tänkta porten.

Med den erfarne hästen är min favoritövning att rida framdelsvändningen runt en tunna. Hästen skall ha tunnan bredvid bogen och gå runt tunnan med små steg med frambenen och bakdelen på en större volt. Vi märker då snart att tunnan är olydig och ömsom hamnar framför näsan, ömsom hamnar bakom skänkeln och ömsom hamnar för långt bort från hästen. Allt detta är tecken på att hästen gör konstigheter med sina framben.

• Hamnar tunnan framför näsan har hästen stannat med frambenen (skruvar) eller backar sig runt
• Hamnar tunnan för långt bort har hästen gått åt sidan med sina framben
• Hamnar tunnan bakom skänkeln har hästen gått mot handen och tryckt sig framåt.
• Men om tunnan är kvar bredvid bogen har hästen gjort helt rätt.

Öva inte för länge! Ett varv åt varje håll räcker åt gången, oberoende om du övar på en liten fyrkant eller runt tunnan. Tröttnar hästen tappar den bjudningen, och det blir alltid besvärligt

I kapitlet ovan ger jag övningar på själva vändningen men när du och hästen förstått och stadigt kan utföra framdelsvändningen kan det vara roligt och nyttigt att öva den i svårare kombinationer. På den tiden man red framdelsvändning på tävlingsbanan visades vändningen ibland upp från skritt, och ibland från trav, ibland från stillastående och ibland utan föreliggande halt. Redan där har vi flera olika kombinationer.

Först övar vi på att ta oss från vändningen. Bestäm alltid innan du rider vilken linje du skall rida på, och rid bort från vändningen

• I skritt rakt fram
• I trav rakt fram
• Eller varför inte i galopp?
• I skänkelvikning i skritt eller trav
• På rak häst
• Eller böjd häst
• Eller böj om och trava därifrån på kontraböjd häst

Det finns, som synes, många modeller. Jag är säker på att du kan hitta på fler än de jag nämnt

Samma sak kan vi såklart göra före vändningen

• Gör halt och vänd sedan, den första övningen vi gör i framdelsvändning
• Trava in i halten och vänd sedan
• Trava,skritta tre steg (eller sex, välj själv) och vänd sedan
• Rid skänkelvikning och ändra den till en framdelsvändning för samma skänkel
• Eller andra skänkeln

Det som för mig skiljer den välridna hästen från den otränade, är just vilka övergångar den kan göra mellan olika rörelser och övningar. Om man alltid måste förbereda sin vändning på samma sätt har man inte kommit i mål med träningen av den.

Övningen handlar om att kunna skicka hästen i en ny riktning. Vi skall tala om för hästen vart den skall, och uppleva hur hästen själv tar sig ditåt.  När jag ber mina elever göra detta försöker de ofta att först vända åt det håll de skall, och sedan skicka iväg hästen. Jag vill att vi skickar iväg hästen först, i början av vändningen så vändningen blir ett resultat av hästens nya bjudning och inte ett resultat av tekniska hjälper.

Titta på bilden här intill. Redan i det nedersta läget vill jag att hästen förstår att vi vill skicka den mot trädet, och mer eller mindre själv ”tar fart” ditåt. Det är viktigt att vi själva har bestämt vart vi skall innan vi försöker få hästen att ta sig dit. Det låter som en självklarhet och jag önskar att det vore det, men ryttare intresserar sig ofta så mycket för själva svängandet att de glömmer att tala om för hästen vart den skall. Och när hästen på det viset inte får information om vart svängen syftar, är det ju omöjligt att vända med bjudning

Vi behöver inte vara så omsorgsfulla att vi väljer en stor ek att sikta mot. Det räcker med en staketstolpe eller ett hovavtryck. Det viktiga är att vi själva säkert vet vart vi vill och ser till att komma dit.

Har hästen rätt bjudning och inte hindras, vänder den genom att flytta framdelen dit den skall. Bakdelen följer strax med. På samma sätt fungerar det när vi svänger med en bil eller cykel. Framdelen, där det vridbara hjulet sitter, är det som först tar fart åt det nya hållet, och bakhjulen följer strax med, utan att vi behöver inverka. Vi får då en sväng där framdelen rör sig lite utanför bakdelens spår, vilket alla som tittat på hjulspår i snön vet om.

Vår hjälpgivning handlar alltså huvudsakligen om att påverka framdelen. Det gör vi bäst med tyglar och vikt. Vikten skall tydligt vara i den riktning som vi vill, alltså framåt/inåt. Med innertygeln leder vi tydligt, och yttertygeln får hjärna följa med och trycka mot halsen. Eftersom övningen handlar om att skapa bjudning i den nya riktningen, kan det vara användbart att smacka.

I idealläget förstår hästen då vad, i detta fall ett träd, som vi skickar den mot och tar sig direkt ditåt. Men eftersom vi nu inte rider i något idealt tillstånd utan i verkligheten, kan det såklart hända en del oväntade saker.

Ett vanligt fel är att hästen skjuter iväg, drar emot bettet och svänger på en allt för stor båge. Då får vi bromsa, kanske till och med stanna, och på nytt försöka få hästen att gå åt det håll vi tänkt oss.

Lika vanligt är att hästen minskar farten med frambenen och skjuter ut baken i en framdelsvändningsliknande övning. Detta är ett tecken på att vi inte har bjudning åt det håll vi ville, eftersom hästen ju i framdelsvändningen inte kommer närmre målet utan blir kvar på samma plats. Och det är nu vi behöver en ytterskänkel! Vi behöver den inte för att vända utan för att hålla kvar bakdelen bakom oss och driva hela hästen framåt, åt det nya hållet. Kom nu ihåg att det alltså är först om hästen tappar ut bakdelen, som vi behöver vår skänkel. Den skall inte vara med av bara farten.

Våra hjälper skall hela tiden styra hästen mot målet. I början av vändningen behöver vi vända rätt skarpt, och i slutet rider vi mest rakt fram. Jag över ofta vändningen med ganska liten vinkel, kanske bara 45 grader, istället för de 90 grader som bilden visar.

Rid övningen på en liten fyrkant, ruter ess eller olika sicksack-linjer.

När övningen fungerar i skritt, kan man prova i trav. Fungerar det i trav, kan vi försöka att använda vändningen till att skapa traven. Där är det många som vänder först och sedan försöker få hästen att trava, men jag vill att de vändande hjälperna är de som skapar traven. Traven skall alltså initieras i det nedersta läget på bilden här bredvid. Lyckas vi med det får vi en trevlig och samlad trav eftersom igångsättningen i sväng på detta sätt omöjliggör en igångsättning med för mycket påskjut.

Fungerar det i trav kan vi även öva i galopp och även roa oss med att fatta galopp i vändningen. Vi får då fatta för ytterhjälperna och får en behaglig balanserad galopp.

En sidvärtsrörelse är en rätt komplicerad övning, som består av många delar som måste fungera tillsammans. Bäst är att öva dem var för sig, och sedan lägga ihop dem. Lyckas vi bygga de olika delarna på ett sådant sätt att vi kan rida dem med endast en hjälp, brukar vi kunna få ett bra resultat.

I en sidvärtsrörelse skall bakbenen gå i sidled, frambenen gå i sidled, framdelen gå på en linje och bakbenen på en annan, och dessutom skall hästen oftast inte gå dit näsan pekar, utan just sidvärts. Ovanpå detta skall vi se till att komma dit vi vill.

Det sista, att styra, har jag beskrivit flera övningar för.

Att få bakdelen att gå i sidled, övar vi i framdelsvändningen.

Att få framdelen att knata i sidled, finns det inte lika bra övningar för, och inte heller att få hästen att gå åt ett annat håll än den tittar. Det sista har jag mer och mer förstått, att det är den största utmaningen.

Detta kan vi initialt öva efter staketet.

Så: Rid efter staketet, gärna något innanför. Be därefter hästen att titta diagonalt in över ridbanan medan den följer staketet, eller vilken linje du nu valt. Hur mycket snett hästen tittar är inte så viktigt, till en början kan man nöja sig med det lilla. Även om detta låter enkelt, vet jag att de ovana får kämpa en hel del med det. Vi vrider in hästens huvud med tyglarna, och skall samtidigt styra genom att flytta händerna höger eller vänster (utåt eller inåt), beroende på vilket håll hästen försöker ta vägen. Den ovana hästen tror gärna att snedtittandet betyder att den skall styra snett inåt, men det är lika ofta att hästen försöker att kliva utåt med bogen. Därför måste vi veta vilken linje vi tänkt rida på och se var hästens bogar är i förhållande till den, så vi kan styra på lämpligast sätt, antingen inåt eller utåt.

Den första tiden låter vi hästen se ut helt hur den vill i kroppen. Bry dig inte om ifall den böjer på fel ställe, eller inte alls, eller skjuter ut baken och går sidvärts, eller så. Det enda som är viktigt är att hästen tittar dit vi vill, och håller framdelen på den linje vi vill. Om frambenen går rakt fram eller i sidled, kan vi strunta i. Det är svårt att strunta i allt detta, för vi är så vana att vi skall knåda med skänklarna, och en massa annat. Tänk på att skänklarna snart, i mer avancerade övningar, kommer behövas till att kontrollera bakbenen.

Ni har lyckats med övningen när ni inte längre behöver styra aktivt utan märker att hästen av sig själv går dit vi hade tänkt oss. Då lättar vi på tyglarna, och undersöker om hästen förstått fullt ut. Fortsätter hästen med huvudet åt sidan och på den linje vi tänkt, har vi lyckats och vi behöver inte öva mer idag.

När övningen sitter bra efter staketet, flyttar vi in till platser utan staket, förslagsvis med framdelen 1-2 steg innanför spåret, och övar samma sak. Fortfarande låter vi bakdelen göra vad den vill.

Lyckas vi även innanför spåret, kan vi så smått börja begära en svårare rörelse genom att bättre kontrollera bakbenen med skänklarna och böjningen med sits och tyglar. Då kan vi, beroende på hur vi väljer att göra, döpa övningen till öppna eller skänklevikning.

Idag tänkte jag ge er lite kött på benen när det gäller att leka och öva med skolorna. Jag tänker  här inte diskutera de olika skolorna. Vill ni lära er mer om dem föreslår jag att ni läser de aktuella kapitlen i min bok. Vad jag idag vill råda bot på är den ständiga idé-torka som jag upplever att mina elever lider av. Jag har ju tidigare här på bloggen beskrivit hur man skrittandes på volterna kan rida 63.252 övergångar. Det som följer här är lite mer av samma mynt.

Låt oss börja med öppna

I öppnan kan vi rida så snyggt som på ovanstående bild och göra det hela rätt ointressant, eller så kan vi, medan vi rider öppna:

• Variera tempot
• Växla mellan olika gångarter
• Växla mellan olika tvärning och/eller böjning

Samma sak kan vi naturligtvis göra i sluta.

Och även i diagonal sluta

Pratar man om diagonal sluta blir strax mången nervös. Diagonal sluta är inget konstigare än "vanlig" längsgående sluta. Skillnaden är bara att man rider den åt ett annat håll. Jämför nedanstående bilder så ser nu hur enkelt det faktiskt är.

Nåväl, låt oss tala om olika sätt att växla mellan skolorna. Där kan vi leka med tre parametrar

• Vi kan byta skola genom att ändra tvärningen, där tvärning betyder åt vilket håll hästens kropp "pekar"
• Vi kan byta skola genom att ändra böjningen
• Vi kan byta skola genom att ändra riktningen

Enkla övningar - vi ändrar en parameter

Den första övergången vi brukar leka med, är att efter staketet ändra hästens tvärning och på det viset byta skola
Då kan vi byta från öppna till sluta
 
Men också från sluta till öppna

Det finns även en överkurs på dessa övergångar, där vi istället för att luta oss mot staketet kan göra övergången genom att hålla kvar framdelen på samma linje och flytta bakdelen i sidled

Eller så håller vi bakdelen på samma linje och åstadkommer övergången genom att flytta framdelen i sidled

Båda dessa övergångar skall vi kunna göra såväl från öppna till sluta, enligt bilderna, eller omvänt; från sluta till öppna. Det är en bra kontroll av fram- respektive bakdel.

An annan rolig övergång är att med bibehållen tvärning byta från vänster till höger böjning (eller tvärtom) och på det viset byta från öppna till förvänd sluta.

Man kan även göra tvärtom, att man börjar med den förvända slutan och böjer om till öppna

Nästa roliga övning blir att med bibehållen tvärning och böjning byta riktning. Vi får då till exempel en trevlig övergång från öppna till diagonalsluta

Vi kan också från diagonalsluta ta oss till en längsgående öppna. På det viset kan vi bygga upp en "trappa"

 

Denna trappa leker jag mycket med. Man hinner ganska många "trappsteg" på ridbanan om man har en lyhörd häst. På min gamle Kalle klarade jag ibland att "dansa vals", dvs. tre steg i varje skola.

Kom ihåg att i början ge hästen tid att utföra övergångarna. Det behöver inte ske i ett steg. Träna övningarna i alla gångarter och gärna även med byte av gångart i samband med bytet av skola.

Svårare övningar - vi ändrar två parametrar

Den första av dessa svårare övningar är att vi på rakt spår byter från sluta till sluta genom at flytta bakdelen i sidled medan framdelen går kvar på samma linje.

Detta ägnar jag mig åt endast med unga hästar, eftersom den lätt leder till att hästen lär sig att sladda runt med bakdelen. Den är bra lydighetsträning, men inte mer

Bättre är då att rida denna övning, där vi växlar från sluta till sluta genom att flytta framdelen i sidled

Båda ovanstående övningar tränar att samtidigt förändra tvärning och böjning och är bra hjälpmedel för galoppombyten.

Den vackraste av alla övningar jag tänker ge er ikväll, är när vi behåller tvärningen men byter böjning och riktning

Det blir övergångar mellan diagonalsluta och sluta. I svår dressyr rider man denna rörelse i galopp. Det blir ju då ett galoppombyte när hästen böjer om till den nya slutan. Istället för att rida den diagonalt, som mina bilder, rider man den fram och tillbaka efter medellinjen:

I de lägre klasserna motsvarande medelsvår A och svår B (Prix St. Georg, Intermediere I) rider man "saxen" med 8 språng åt varje håll. I de allra svåraste klasserna rider man 6 språng åt varje håll. Mina bilder ger således inte en exakt bild av övningarna. Att det görs i de svåraste klasserna kan man ju antingen se som att det är skitsvårt och inte värt att prova, eller så konstaterar man att eftersom det alls rids på tävling, så går det att göra. Jag har sett Kyra Kyrklund på Kürtävling rida övningen enhändigt med endast 4 språng åt varje håll. Även det går tydligen att göra.

Jag tänkte jag skulle ge er lite inspiration om roliga sätt att öva galoppfattningar. Det är så lätt hänt att man alltid gör fattning på samma sätt, istället för att leta fram många olika sätt. Det sista gör ridningen mycket roligare.

Min idé, eller en av mina idéer med ridutbildningen är att man när som helst skall kunna göra vad som helst. Därför skall hästen hela tiden vara beredd att förändra sig och ett sätt att åstadkomma detta är att se till att det händer något. Här kommer en del galoppfattningslekar:

• Vi kan göra de så enkelt som dressyrprogrammen gör. Vi fattar galopp vid en bestämd punkt efter väggen, från skritt eller trav.

• Vi vänder snett igenom och fattar galopp vid passerandet av medellinjen.

• Vi rider en öppna efter väggen, och galopperar vidare i samma öppna.

• Vi rider sluta efter väggen, och galopperar vidare i samma sluta.

 • Vi rider sluta efter diagonalen och galopperar vidare i samma sluta.

• Vi rider en 10-metersvolt på långsidan och fattar galopp när volten börjar, efter halva volten eller när volten tar slut.

• Vi rider serpentiner över medellinjen med varannan båge i galopp och varannan i trav eller skritt.

• Vi rider samma serpentin med varannan båge i galopp, men fattar förvänd galopp istället

• Vi rider öppna efter långsidan och galopperar iväg i en diagonal sluta.

• Vi kan fatta stor galopp ur stor trav, liten galopp ur liten trav, stor galopp ur liten trav eller liten galopp ur stor trav.

• Vi kan byta ut ordet trav till ordet skritt i övningen ovan.

• Vi kan räkna steg och till exempel från halten skritta fem steg och låta det sjätte vara galopp.

• Vi kan träna på att från skritt galoppera fem språng för att sedan skritta igen.

• Med mera.

• Vi tränar alla ovanstående övningar från skritt och trav.

• Vi kan konstatera att dessa övningar även låter sig lekas utan galopp, med övergångar mellan skritt och trav

• Vi kan även konstatera att alla ovanstående övningar även kan tränas som avbrott från galopp, om man läser dem baklänges.

Att byta galopp kan beskrivas så enkelt som att fatta höger galopp ur vänster galopp, men alla som försökt vet att det inte är så enkelt. När man börjar öva galoppombyten blir det sällan bra eller vackert och få av oss har möjligheten att först lära oss det på en häst som redan känner till övningen.

Det är inte svårt för hästen att byta galopp. Det svåra är att förstå att det är det som ryttaren vill. När väl den barriären är bruten, kommer bytena mycket enklare.

Galoppombytet kompliceras också av att vi måste göra ganska många förändringar i hästen. Vi måste sitta om från högersits till vänstersits, eller tvärtom, och måste böja om. Ovanpå detta måste vi rida vår häst framåt, mot den punkt vi tänkt oss. Det fungerar dåligt att bara stirra på inner bog för att se om det blir ett byte.

Tänk er, där ni nu sitter, in i känslan av att galoppera i höger galopp. Tänk nu istället hur det känns att galoppera i vänster galopp. Den förändringen behöver kunna göras på er galopperande häst, för att klara bytet. Du måste kunna sätta om dig och helst forma om hästen i den gamla galoppen så allt detta är kalrt när det är dags att göra bytet. Jags er för många som försöker att få plats med allt detta i samma språng som bytet skall ske. Få av oss hinner detta, speciellt inte om vi är ovana vid att byta, så låt bytet ta tid. Gör alla förberedelser först.

1) Kunna fatta galopp

Det finns en hel del för-övningar som vi bör träna på och behärska, innan vi kan räkna med att få kontrollerade och rena byten.

I kapitlet Galoppfattningslekar beskriver jag en rad övningar. Om man behärskar dessa, åtminstone dem utan sidvärtsrörelser, är man ett steg närmre rena byten. Se till att övningarna blir utan en massa mellanliggande steg i trav, utan att hästen hänger i handen och utan att det blir en fartökning när hästen fattar galoppen.

2) Förvänd galopp

Även är det bra att vara trygg i förvänd galopp. I ju mer konstiga situationer man kan fatta galopp och galloppera, desto enklare är det att nå bytet. Är hästen bekväm med förvänd galopp får man många fler ställen att byta galopp på, och man behlver inte ha bråttom att byta innan diagonalen tar slut, eller vilken väg man nu valt. Så öva förvänd galopp!

3) Variera galoppen

Innan du kan byta galopp måste du behärska galoppen lika bra som du behärskar skritt och trav, och kunna variera hästen och övningen i galopp.

4) Enkla byten

Redan i LB-dressyr möter man den första förberedande övningen: Man skall ur galopp skritta några steg (4-6), och sedan fatta den andra galoppen. Se till att ni har bjudning i dessa steg, så hästen är beredd när fattningen kommer.

Där har vi även en annan viktig förberedelse för bytet: Att kunna bryta av med bibehållen bjudning, och helt förbereda (= forma om) hästen för den nya galoppen redan före avbrottet. Man hinner inte så mycket på de fyra skritt-stegen.

Jag tror att man gott även kan prova att man kan bryta av till trav några steg och fatta nya galoppen. Det brukar heta att hästen då i framtiden då väljer att trava med bakbenen i bytet, men jag tror inte det sambandet finns. Att det heter så är nog för att det i båda fallen är trav varför ”folktron” säger att det ena beror på det andra.

Behärskar man dessa övningar på ett sådant sätt att hästen i ”mellangångarten” laddar för den nya galoppen, kan man snart prova att fatta galoppen direkt ur galopp istället för att först bryta av. Dock är det bra om man har sådan balans i hästen att man känner att man kan bryta av. Först då är det tillåtet att prova att byta.

Ofta byter man varv vid galoppombyte, vilket gör det hela än mer komplicerat för ryttaren. Bra är då att redan innan öva att fatta galopp åt ett nytt håll. En lämplig övning beskriver jag i kapitlet Galoppfattningslekar: Man rider serpentiner med varannan båge i trav och varannan båge i galopp. Vinnlägg er då om att fatta galoppen senast när ni passerar medellinjen. Klarar ni det är hästen väl förberedd för att fatta den nya galoppen. Den förberedelse det behövs i trav för att förbereda ”fel” galopp, är samma förberedelse som behöver göras för bytet, men då i galopp.

Öva även att vända igenom volten i en snygg S-båge, och fatta den nya galoppen senast på mitten, alltså senast när det är dags att styra åt nytt håll. Då måste hästen vara omformad för den nya galoppen i god tid.

Öva att fatta förvänd galopp i de mest konstiga situationer. Att fatta förvänd galopp efter långsidan är en lämplig första övning, men prova även att fatta galopp på volten, eller direkt ur hörnet, eller på någon annan omotiverad plats. Ju bättre ni blir på att klura till galoppfattningar i omöjliga situationer, desto närmre kommer ni bytet.

Kom ihåg att de första gångerna ni provar ett byta vara glad om det alls blir något som liknar ett byte. Att hästen byter bara fram, är bättre än ett den inte byter alls. Om det tar 20 meter innan byter är klart saknar också betydelse, Tänk hur vi gör de första fattningarna på unghästen. Alla tycker den lille unghästen är SÅ SÖÖÖÖT när den tycker det är svårt att fatta galopp och travar iväg med stora steg och förvånad min i 20 meter. Låt hästen vara lika söt när ni kämpar med era byten.

Här visar Pirre och jag vårt första försök med förvänd galopp. Vi rider bågar efter långsidan på en 60-metersbana.

Om vi har en häst som okomplicerat låter sig ridas och vi har gått några år på ridskola så att vi kan följa hästen i de olika gångarterna, har vi ett läge där vi alla varit någon gång. Det första vi då kan ägna oss åt för att bli en bättre ryttare är enkla lydighetsövningar. Sådana övningar gör dels att hästen blir bättre på att lyda oss, men också att vi blir bättre på att kontrollera vad hästen gör.

De lägsta dressyrprogrammen, LC, kan betraktas som renodlade sådana lydighetsövningar. Dessa övningar behöver vi inte någon ridbana till; de kan tränas lika bra på grusvägen eller i skogen. Enkelt är att träna övergångar, där övergång betyder att vi förändrar något och således tydligt kan märka om hästen har lytt oss eller inte.

Typiska övergångar är att växla mellan halt och skritt. Vi kan då till en början hitta olika ställen att göra halt vid. På ridbanan har vi bokstäver, staketstolpar eller gamla hovspår att stanna vid. På grusvägen har vi lyktstolpar eller snöpinnar och i skogen har vi stubbar och träd. Övningar blir alltså att få hästen att stanna där vi hade tänkt oss, i den riktning vi hade tänkt oss och att stå still så länge vi hade tänkt oss. Oftast brukar vi prata om att ryttaren skall vara vid den punkten vi skall stanna vid, inte hästens näsa eller bak. Vi kan naturligtvis även bestämma att hästens näsa eller bak skall vara vid bokstaven, men det blir svårare att bedöma.

Vi kan till en början ge oss godkänt om vi hamnar inom en halv meter från den punkt vi bestämde oss för. Tänk då inte bara på längdriktningen utan även att vi i sidled är så långt från punkten vi hade tänkt oss. Om man kan ta på trädet man tänkte stanna vid, är det OK.

Vill vi utöka svårigheten i denna övning kan vi bestämma oss för hur länge vi vill stå still vid punkten. 5 eller 10 sekunder blir bra. Man skall akta sig för att vara noga med detta med oroliga hästar, men med hästar som tycker det är OK att stå still kan man vara noggrann även här.

Därefter kan vi leka vidare med halten, och istället trava fram till halten. Vi kan vi ju tillåta hästen att skritta 2-3 steg före och efter halten. Fortfarande skall vi sakteligen öka precisionen så att halten blir där vi tänkt oss.

Går detta bra kan vi ju istället leka med enbart övergångar mellan skritt och trav . Hästen skall börja trava exakt vid den gamla stubben, inte två meter bakom den.

En annan halt-övning, som alla mina elever råkar ut för, är att vi räknar antalet steg mellan halterna. Min vanligaste övning är att kunna skritta fem steg mellan halterna,. Jag brukar då nöja mig med att räkna frambenen.

Alla de ovan nämnda övningarna blir bra först när vi lär oss hur vi skall planera vår ridning. Vi måste lära oss hur långt före halten vi måste börja bromsa för att halten skall bli på rätt ställe.

Var noga med att hitta olika punkter att öva vid. Gör vi alltid halt vid samma lyktstolpe blir det en vana för hästen att stanna där, inte en lydighet för ryttarens signaler.

Nu kan vi gå vidare och leka med antalet steg i skritt, trav och halt

• Halt. skritta fem steg (bara fem skrittsteg, inte 6 eller 7) och därefter trav
• Från trav: skritta fem steg och gör sedan halt.
• Trava- skritta fem steg - trava
• Skritta - trava 10 steg - skritta

Är man duktig leker man även in galoppen i övningarna.

Är man flitig med dessa enkla övningar blir hästen rätt snart medveten om att ryttaren strax vill något och blir då mer lyssnande efter våra signaler. Ett som det är upptäcker vi att hästen visste vad vi ville, vilket endast är ett tecken på att vi har använt så små signaler att vi själva inte visste om dem.

Jag är säker att ni alla med lite uppfinningsrikedom kan hitta många fler varianter kring dessa teman.

Det är nog allom bekannt att jag inte är någon vän av tävlingar, och därför har jag ju inte ridit så många dressyrprogram de senaste 20 åren. Inte heller de åren jag tävlade tränade jag program särdeles ofta, men kontrollerade naturligtvis att det som ingick i programmen fungerade. Och så red jag ju programmen på tävling och märkte vad som fungerade och inte.

Det kändes lite tråkigt när jag för ett tag sedan upptäckte att ingen av mina hästar skulle klara LC-programmet. Två av dem har dispens. Blixten klarar ju inte att galopera, och Diamanten har inte nerver nog att galoppera lugnt på en diagonal.

Nå, varför klarar de inte LC-programmet då? Jo, för att jag som alla andra rider de övningar jag gör, och glömmer allsidigheten. En av de saker jag glömt med mina hästar är dels att rida volter på bestämda platser, och dels att fatta galopp på raka linjer. Den sista tiden har jag börjat gilla dressyrprogrammen igen. Vi skall bortse från tävlingsmentalitet och uppvisningsmentalitet och använda programmen som de nivåkontroller de är. I LC skall vi utan krav på formgivning rida i stadiga tempon, på raka linjer. Det är ett vettigt krav på en oerfaren häst, och också vettiga saker att öva på. I LB blir det lite snävare vägar och även galoppfattning från skritt. I LA skall du rida sidvärts i trav.. I LA och uppåt finns det olika svårighetsprogram i samma nivå. På min tid red man LA:2 utomhus och även LA:3. I det senare har man kopplat bort ridningen från väggen och även satt ihop programmet lite klurigare. Man rider volt från medelinjen och ut, varför man inte har väggen att landa efter för att få en snygg volt. Man rider förvänd galopp på stora mittvolten istället för efter fyrkanten, o.s.v.

Använder man dressyrprogrammen på rätt sätt är de ett vettigt stöd i utbildandet av hästen. Men strunta i de fåniga uppvisningsunderligheterna som finns. Man behöver inte rida jättefort bara för man rider LA, och liknande saker.

Grunden till all framgångsrik ridning, är att skapa framåtbjudning, dvs. få hästen att ta över ansvaret för den övning vi har bett den att utföra. Enda sättet att skapa bjudning är således att ge hästen en tydlig uppgift. Att trava oplanerat på en volt, vilket allt för många ägnar sig åt, är ingen tydlig uppgift. Allt för ofta ser jag ryttare som inte märker när hästen vinglar en meter åt sidan på volten, eller eljest ändrar riktning lite grand, eller för den delen ändrar tempot. Sådant gör hästen eftersom vi ofta inte ger den en tydlig uppgift om vart den skall och hur den skall ta sig dit.

Medveten om detta har jag skapat en övning som jag ibland kallar "point to point", helt medveten om att detta är namnet på en helt annan ryttarlek i England.

När vi väl lärt oss att känna när hästen är på väg åt rätt håll i Andra styrövningen, kan vi ta bort alla bommar, vedträn och koner och istället sikta mot mera subtila saker som hovavtryck, grästuvor, löv och liknande. Vi skall vara så noga att de saker vi siktar mot hamnar mellan hästens öron.

Mitt koncept är mycket enkelt: Var alltid på väg mot en bestämd punkt!

- Hitta en punkt fem meter framför hästens näsa.
- Ta dig dit och se till att hästen passerar mitt över punkten.
- Hitta då nästa punkt fem meter längre fram
- Gör om tricket

Du behöver inte stanna över punkten. Du behöver inte leta efter en extra fin punkt. Det räcker med ett hovavtryck eller visset blad. Du behöver inte ändra riktning och svänga jättemycket höger eller vänster vid letandet efter punkter. Låt dem ligga på ett enkelt och tydligt spår, så du efter ett antal punkter har ridit en volt.

Nu kan vi börja ägna oss åt en svårare styrövning: Volten. Volter är svårt för det är svårt för hästen att förstå att den skall gå runt runt runt. En volt kan vi heller aldrig rida utan att styra hästen ”hela tiden”. Man kan enkelt sätta ut sina koner i en fyrkant, ”ruter ess”, och rida en rund volt antingen alldeles utanför dem eller också alldeles innanför dem.

Detta ingick i programträningen när jag gick på ridskola. Vi fick lära oss att dela in volten i minst 4 delar, ta ögonmärke där näste del av volten börjar (oftast 1/4 volt längre fram), rida dit och där ta nytt ögonmärke. Metoden ger inte bara snygga runda volter, utan ger också hästen en tydlig bild av vart vi är på väg.

Även om man rider rakt fram, eller serpentiner eller någon annan väg på ridbanan, bör man på detta sått dela upp den i kortare sträckor och ta hästen till en punkt i taget.

Mina elever brukar tidigt märka hur mycket mera samarbetande och samarbetsvilliga deras hästar blir av detta. Och det är klart: Ger man hästen en uppgift, kan den lyda! med denna enkla femmetersövning får hästen cred var femte meter, vilket såklart är tilltalande och inspirerande. Att rida runt på volten och använda staketen som studsplank, vilket många gör utan att veta om det, ger inte hästen uppfattningen att vi är nöjda med vad den gör.

Denna övning lär oss också att känna när hästen går dit vi vill, och när den vinglar åt ett annat håll. Känner vi att hästen gör det vi vill och går dit vi vill - har bjudning, kan vi lugna ner vårt punktletande, för att plocka fram det igen i samma stund som vi känner att hästen inte förstår vad vi vill.

Jag lärde mig en gång uttrycket "send your horse", och det är samma sak som jag tänker här. Vi ber hästen inte att gå i skänkelvikning, utan pekar ut vart den skall gå i skänkelvikning.

Att styra genom ett hörn skiljer sig egentligen inte från annan styrning, men allt blir så mycket tydligare i ett hörn. Allt för ofta svänger hästen själv när den tycker det är dags och går emot inner tygel. Lille tre-åriga Bugatti gjorde detta nästan övertydligt varför jag plockade fram en övning jag lärde mig av Kyra för 30 år sedan.

Istället för att försöka motverka den svängande hästen, rider vi lugnt rakt fram i hörnet och stannar när hästen börjar trycka inåt. När han accepterat att stå still där ger vi hjälper som svänger honom dit han skall. Då får vi hjälper som säger vad han skall göra (positiva hjälper) istället för hjälper som förhindrar honom att göra vad han tänkt (negativa hjälper).

Redan samma dag som vi började öva detta gick Bugatti villigt ut i hörnen istället för att dra i tygeln och svänga i förtid.

Detta gäller inta bara i hörn. På dragiga, svårstyrda hästar gör jag likadant överallt. Går hästen bredvid tänkt linje, så stanna, backa och styr in i rätt fil.

Ni vet ju hur man ofta gör. Man kämpar en halv volt, och får till slut några bra steg som man är nöjd med. På den orutinerade hästen är detta ett fullgott resultat. Så fungerar det alltid när vi lär in nya saker, när vi tränar för hästen svåra saker. Det är emellertid lätt hänt att vi betraktar detta inlärande av rörelser som normal ridning och alltid tillåter att hästen förbereder sig i lugn och ro på det vi vill. När vi gör sådant som hästen kan och förstå, skall vi istället såklart förvänta oss att hästen lyder direkt, inte "strax".

Exercis handlar om att träna soldater för krigs-tjänst. En viktig del i denna utbildning handlar om soldatens uppfattningsförmåga och snabbhet i utförandet av ordern. Begreppet användes även på ridskolan i Partille, när vi övade att få hästarna att lyda oss direkt.

Mycket av de bekymmer vi får när vi försöker göra svårare saker, beror på hästarnas ohörsamhet. Det är först när hästen lyder direkt, och för små hjälper, vi kan ha riktigt roligt och göra de riktigt roliga och svåra sakerna. Ett bra sätt att få lydighet är att träna lydighet, och det är där som exercisen kommer in.

Exercisen betyder att vi ofta förändrar övningarna. Jag ber ofta mina elever att byta övning var åttonde steg. Det behöver inte vara stora förändringar, man det skall vara en förändring. Med så täta förändringar får vi dels fördelen att vi ofta kan berömma hästen för att det gör rätt vilket leder till att hästen ökar sin lydighetsgrad, och dels till att vi enkelt märker om hästen inte lyder. Om vi bara har åtta steg på oss, märker vi om det inte blir trav, eller inte blir en öppna, eller inte blir galopp.

När vi exercerar, skall vi använda de övningar som hästen kan. Det är inte rätt sätt att lära in nya moment. Även om man bara kan styra, stanna och byta tempo eller gångart, kan man göra ganska många övningar.

Jag märker att inspirationen strax tryter hos ryttare, när de skall leka med sådana här saker. Om man övar det flitigt, hittar man snart på fler roliga, "omöjliga" kombinationer man kan göra. Inget är så nära känslan av att dansa, som dessa kvicka förändringar. Det är roligt at exercera sin häst. Jag har beskrivit många övningar av detta slag i del tolv av min Markus Ridhandbok.

För några år sedan skrev jag ned vilka övningar av detta slag jag red på mina hästar, och det såg ut så här:

Robust 4 år, riden 6 månader:

• Jag bytte linje var åttonde steg; svängde helt enkelt.
• Övergångar mellan skritt och trav
• Halt med eller utan ryggning
• Framdelsvändning med eller utan halt före och efter
• Tempoväxlingar
• Övergång från liten skritt till liten trav och omvänt
• Övergång från stor skritt till stor trav
• Övergång från stor skritt till liten trav och omvänt
• Övergång från liten skritt till stor trav och omvänt

Diamanten, 16 år. Diamantens nerver gör att man inte så lätt byter gångart på honom, så därför red jag alla nedanstående övningar i alla tre gångarterna, men "blandade inte ihop" gångarterna. Utöver ovanstående övningar red jag:

• Övergångar öppna/sluta och omvänt på rak linje
• Övergångar öppna/sluta och omvänt där jag samtidigt bytte linje
• Bakdelsvändning före och efter öppna och sluta
• Bakdelsvänding följt av öppna eller sluta i andra böjningen
• Små serpentingbågar med eller utan omböjning
• Tempoväxlingar i skolorna (små tempoväxlingar, ingen ökad trav alltså)
• Skritt-piaff-skritt
• Trav-piaff-trav
• Skritt-piaff trav
• Trav-piaff-skritt

Blixten, 8 år. Blixten är den av mina hästar man kan vrida och vända på mest. Utöver ovanstående övningar red jag:

• Gångartsbyte i skolorna
• Bakdelsvändning-framdelsvänding-bakdelsvändning
• Bakdelsvändning-piaff-bakdelsvändning
• Öppna-piaff-öppna (i skritt och trav)
• Sluta-piaff-sluta (i skritt och trav)
• Öppna-piaff-diagonal sluta och omvänt (i skritt och trav)

Allt detta gjorde jag med 8 stegs mellanrum. Piaffen, vändningarna och ryggningarna halverade jag ibland till fyra steg. Halterna kan man istället räkna sekunder på, om man vill. Ingen av mina hästar är ju sådan att man enkelt leker till och från galopp, men på hästar som klarar det, vilket kommer att blir Robustens uppgift, kan man lägga in flitiga övningar med många fattningar och avbrott.

Andra exercismöjligheter, istället för att räkna steg, är att antingen räkna sekunder, eller att göra saker på bestämda punkter.

Om vi hittar på övningar där vi ofta byter rörelse, finns det en anledning för hästen att hålla sig alert. Ofta ber vi hästen att vara alert, och rider sedan enformigt vidare. Det blir ju svårare för hästen att förstå syftet med koncentrationen då. På slöa hästar, okoncentrerade hästar och ohörsamma hästar är övningar av detta slag mycket lämpliga. Nervösa hästar kan ibland bli än nervösare av häftigheten i övningen. På dem får vi hitta andra övnignar.

På bilden till vänster har jag markerat ut de vanligaste vägarna på ridbanan; dem vi alla lärt oss på ridskolan: Fyrkanten, medellinjen, diagonalerna, hörnlinjerna ("vänd halft igenom"), volterna vid bokstäverna och i hörnen, och serpentinerna med tre bågar.

Det känns onekligen som ridskola, dressyr-program och ganska långtråkigt att rida alla dessa, och det behöver vi inte heller. Ni behöver inte heller kunna dem alla, men jag vill visa hur många variationsmöjligheter det finns. Dessa standardvägar kan användas som stöd för inspirationen. Vi behöver inte rida hela volter och hela långsidor, men vi kan använda de olika linjerna och vägarna som stöd för fantasin. Vi kan rida delar av en långsida, delar av volter, en ensam serpentinbåge, och så vidare och får då enkelt sådana här omväxlande övningar som dels är ganska roliga att rida, och som enkelt gör hästarna mer uppmärksamma på oss. Till höger har jag ritat hur jag tänker mig det hela, till exempel och ungefär.

Sedan finns det ju mängder med vedertagna vägar som inte är med på min lilla teckning, som vändningar genom volten, som bågar efter långsidan, korta diagonaler, lilla medellinjen, ruter ess, "carré" med mera. Endast fantasin sätter gränser.

Oftast när jag ber mina elever att rida "freestyle" så tryter strax fantasin. Använd de vanliga vägarna, så får ni strax enklare att fantisera!

Enkelt blir det att öva styrning om vi ger oss tydliga saker att styra till och emellan. I Skåne hade jag på några hundra meters håll en ”dressyrskog” där jag ofta red unghästar. Det var en högstammig och lagom gles bokskog. Där red jag ofta slalom mellan träden. Där blev styrningen mycket tydlig för både häst och ryttare. Ryttaren märker tydligt om det blir fel och hästen förstår enkelt varför ryttaren alls styr. Jag red stundtals slalom i öppna och sluta också.

Bäst effekt får man om man rider lite fortare än vad som först känns bekvämt.

I avsaknad av bra skog kan man göra lite enklare hemmaövningar, som inte heller är lika aggresiva mot ryttarens knän. Vi använder koner eller liknande att styra till, mellan och runt. I brist på koner kan man använda vedträn. Har vi en ridbana kan vi till en början lägga ut våra vedträn med 1½ meters mellanrum på medellinjen. Sedan rider vi volter och liknande där vi i god tid bestämmer vilken ”port” vi skall rida genom.

Till en början kan vi öva i skritt, sedan i trav och galopp. Viktigt är att vi ”hela tiden” väljer olika portar att rida genom, och att vi är mycket noga med att verkligen komma genom den porten vi först hade tänkt oss. Det är så lätt att man tänker ”Äh, jag tar där istället”. Detta gör man oftast för att man känner att hästen är på väg två meter bredvid den väg vi tänkt oss. Jag har ibland varit så noga att jag då stannat, backat och ridit in genom rätt port. I avsaknad av ridbana kan man lägga sina vedträn på en äng eller en grusväg. Är man lite förslagen gör man två rader av vedträn på vägen så att man får tre ”korridorer” att rida i. sedan tar man fart och rider ömsom till höger, ömsom till vänster och ömsom mitt i. Ofta byta port, så att hästen inte i förväg kan ana utan måste lyssna på ryttarens hjälper. Ha 5-10 meter mellan portarna, det får inte bli för svängigt. Då blir det svårt för hästen. Man kan ibland gå på samma sida om två portar efter varandra.

Vid ett tillfälle slängde jag ut en massa långa ”pinnar” på ridbanan, de var väl drygt två meter och skulle senare sågas upp till ved. Dessa fick ligga huller om buller, och jag red ömsom till höger om dem och ömsom till vänster. Ävenledes använde jag dem till ”kavaletti” och red vinkelrätt över dem. Min hund Mindi använde sin fritid till att flytta runt dessa bommar, så varje dag såg utmaningen annorlunda ut.

Som ni nog redan konstaterat är dessa slalomövningar mycket besläktade med det vi utsätts för vid banhoppning.

Oberoende av vad du vill göra med din häst är det viktigt att kunna förändra riktning och tempo och kunna göra detta för små och behagliga hjälper. Ett bra sätt att uppnå detta är ju att förändra riktning och tempo ofta, så hästen blir van att lugnt lyssna på vad som kommer härnäst.

Denna övning rider jag med alla hästar när jag får hand om dem. Ingen av mina elever slipper den och det är först när denna övning fungerar som vi går vidare och gör något annat. Övningen är skolande för hästar som har svårt att acceptera ryttarens hjälper och som gärna hetsar upp sig eller rusar. På hästar med oroliga huvuden och besvärliga munnar är den också bra. För flegmatiska, godmodiga hästar är det risk att den blir sövande. På sådana behagliga djur skall man endast använda den som kontrollövning.

Från halt skrittar du 5 steg och gör sedan ny halt. Då skall det vara 5 säger 5 skrittsteg, inte 4, 6 eller 7. Det är först när man får hästen att skritta 5 steg som den lyssnar noga, och som du förbereder din hjälpgivning på rätt sätt.

Du kommer att märka att man måste driva hästen väldigt försiktigt från halten. Annars är hästen inte beredd att stanna om 5 steg igen. Även är det viktigt att man planerar sin förhållning. Mången försöker bromsa på steg nummer fem, men då blir det såklart ett eller två steg till innan hästen förstår vad den skulle göra.

Upprepa nu övningen flera gånger. Halt – 5 steg skritt – halt. När hästen efter någon minut börjat förstå vad övningen går ut på kommer den att nästan smyga framåt när du sätter igång den och undra när det är dags att stanna igen. Då har du nått ditt första mål. Där gäller det att du är lyhörd och låter den smyga och lyssna, så du inte tycker att den inte bjuder och pushar fram den.

Nu kan du skritta lite längre, så länge hästen fortsätter att skritta på det här smygande, lyssnande sättet. Gör några halter igen och befäst övningen på det viset. Sedan börjar du att trava ur smygskritten, och om du då är balanserad själv och kan trava utan att pusha fram hästen kommer du att märka hur den travar lika lugnt och lyssnande. Gör den inte det går du tillbaka till övningens början. Viktigt när du börjar att trava är att du gör det för små lätta hjälper och inte drabbas av panik om hästen behöver fundera lite på vad du menar.

Från traven gör du ofta övergångar till skritt, och skrittar ett bestämt antal steg, någonstans mellan 5 och 20. Saktar du av med små mjuka hjälper, kommer hästen att skritta i sitt lugna, lyssnande tempo. Om du tar till stora okontrollerade hjälper blir hästen nervös och kommer att takta iväg och koppla bort dig. Hur ofta du skall bryta av, beror på hästens temperament. Det brukar bli för ofta och stressande för hästen att göra avbrotten efter bara femte travsteg, men gör du dem för sällan blir det ju inte så många tränignstillfällen. Någon stans mellan 10 och 20 kan vara lagom.

Du kan även lägga in galopp I övningen. När du börjar galoppera måste även detta komma med en lugn hjälp utan att du lutar dig framåt och börjar smacka, vilket är väldigt vanligt. Då tar hästen fart framåt istället för att galoppera lugnt. Hästen skall ha tid att fundera ut hur den på bästa sättet fattar galopp, och vilket ben som skall komma nu. Bryt av från galoppen ofta, kanske efter sju språng. Övningen handlar om att hålla hästen lugnt uppmärksam på att snart kommer en ny hjälp.

De vanligaste ryttarfelen vid denna övning är: 

• För stora hjälper. Ryttaren driver så starkt att hästen överreagerar och "kastar" sig fram. Man ser ofta att det liksom går en elektrisk stöt genom hästen, när en ryttare driver. Blir det så är hjälpen för stark. Hästen skall bara lugnt åtlyda hjälpen dvs. tryggt röra sig framåt.

• För stressad halt. Mången hinner knappt stanna, förrän de börjar att gå igen. Stå still så länge tt hästen förstår att den skall stanna, och förstår att stillaståendet är OK. Hästen måste stanna i själen, och förstå att det är OK att stå still.

• För dålig planering. För att kunna skritta rätt antal steg måste man ge hjälper för halten några steg tidigare. Många försöker bromsa på steg nummer fem när hästen skall skritta fem steg. Då hinner hästen inte uppfatta hjälpen i tid. Det tar 2-3 steg från det att hjälpen ges tills hästen kan stå still.

• För många hjälper. Drivning består av en, säger en hjälp åt gången, och samma sak med förhållningen. Det är vanligt att ryttare driver med skänkeln och smackar samtidigt, eller tar i tygeln samtidigt som de går bak med vikten.

• För dålig eftergift/feedback. Många glömmer att lätta på tygeln när hästen stannar. Den stillastående hästen skall inte ha en sträckt tygel, den skall vara befriad från hjälper så den förstår att den har gjort rätt. På samma sätt skall drivningen upphöra i samma stund som hästen beslutat sig för att gå framåt.

Min ridbana saknade länge staket. Många gånger svor jag över det när jag satt på någon vinglig unghäst. Det tog lång tid innan jag förstod fördelarna med det. Jag började förstå vitsen med att vara utan staket när andra ryttare red mina hästar, till exempel vid en försäljning.

Det som hände var att dessa väldigt ofta, flera gånger per ridpass faktiskt, hamnade utanför ridbanan. Jag tror att en del spekulanter tog detta som att mina hästar var outbildade eller olydiga eller något annat på o, men jag tolkade det på ett annat sätt. Jag såg att ryttaren inte svängde när de kom till slutet av långsidan. Hon var van att hästen svängde ändå, för att inte krocka med staketet. Hos mig fanns inget staket. Där var man tvungen att rida hela vägen runt.

Helt plötsligt var jag glad att jag inte hade något staket, för jag begrep snart att på det viset red jag min häst hela varvet runt, och hästen svängde när jag bad om det, inte enbart på grund av staketet. Efter denna insikt började jag fundera på hur jag som ung och nitisk instruktör för många år sedan lärde mina elever hur man skulle få ut hästen i hörnet. Lektionshästen gick ju på sin vanliga oval, och detta var hans världs centrum. Skulle man åt något annat håll, fick man styra. Därför fick vi alltså leda ut hästen i hörnet med en ledande yttertygel. Idag skulle jag göra helt annorlunda.

Hästen skall ju fortsätta rakt fram tills ryttaren ber den om något annat. Varje gång vi vill vända/svänga, så skall vi ge hästen ett kommando för det. Rider vi i vänster varv, så skall alltså vår hjälp i hörnet bestå av att styra hästen åt vänster, inte att hålla kvar den efter väggen. Samtidigt måste vi ju då få hästen att gå rakt fram, trots att väggen närmar sig, och trots att den säkerligen gissar att den snart skall svänga. Men eftersom den bara vet att det är snart, men inte exakt när, skall den inte ändra färdriktning förrän vi ber honom om det.

Jag gör alltid så numera, att jag håller mig borta från staketet så mycket det går. Då märker jag bäst om hästen lyder mig eller inte. Ta till exempel att jag rider på stora mittvolten. Om jag rider den över hela banans bredd, så märker jag dåligt om hästen har lytt min styrning. Även om hästen inte fullt ut lyder att gå på en så liten volt som jag vill, så snävar den ändå in volten när väggen eller staketet närmar sig. Det är näst intill omöjligt för mig att då veta om han egentligen gick på en volt som var en meter bredare än ridbanan. Om jag istället låter stora mittvolten vara en meter smalare än ridbanan, så märker jag ifall volten blir större än vad jag tänkt mig. Helt plötsligt finns det ju möjlighet för hästen att göra fel, och alltså inte lyda mina hjälper fullt ut. I och med det så kan jag styra hästen mera exakt.

Samma sak förhåller det sig med långsidan. Om jag rider en halv meter (ett steg) innanför, så måste jag styra hästen rakt fram. Han kan inte använda staketet som ledstång. Hörnpasseringarna hamnar då också en bit bort från väggen, varför jag som ryttare får styra hästen igenom hörnet.

Nå, vad vill jag nu vinna på detta? Jo, när hästen inte har något att luta sig mot, eller några självklara stödpunkter, så måste den på ett helt annat sätt lyssna på mina signaler istället för att gissa. Jag vänjer hästen vid att vara lydig, genom att jag vänjer den vid att jag alltid styr den. Samtidigt måste jag hela tiden vara aktiv som ryttare, och se till att ge min häst signaler om vad han skall göra.

När jag övar ”exakt styrning” med mina elever är det många som blir förvånade över hur dålig kontroll de har på sina hästar. Det är ofta svårt att orientera sig på ridbanan, varför mången inte märker att det på ridbanan inte är ryttaren som styr utan hästen som är ute på promenad.

Jag brukar berättar hur folk som skulle provrida mina hästar på min staketlösa ridbana en gång i tiden ofta fortsatte rakt ut på grannens åker i tron att hästar liksom automatiskt svängde när ridbanan tog slut. Mina hästar svängde när jag sade till dem, även på ridbanan. Därför tycker jag inte om staket, eftersom de ofta blir en ersättning för god ridning. Mina elever får sällan rida efter staketen. Om vi använder oss av staket, vilket det finns många anlednignar till, skall vi vara medvetna om att vi använder dem. De är till exempel bra på unghästar som ännu inte förstått alla hjälper, och de kan vara bra vid en del andra svårare övningar också. Bättre är att vänja sig att rida sin häst, och då behöver vi inga staket.

Dålig styrning hänger ofta ihop med dålig bjudning och det är självklart svårt för hästen att ”bjuda framåt” om vi inte genom styrning har kunnat tala om var ”framåt” är någonstans.

Att ställa och böja är en av de första sakerna vi lär ryttarna på ridskolan, och vi är så noga med det att de inte får rida någonstans om inte hästen är "ställd och böjd" först. Detta leder till att hästarna (och ryttarna) svänger för dragande innertygel. Om man svänger på det viset (vilket ju är det enda sättet som bjuds när vi kör) är det mycket lätt att ytterbogen flyter utåt. På det viset blir volten/bågen större än vi tänkt oss, och framför allt svänger inte hästen där vi vill utan några steg senare. En bakåt verkande tygel är inte en signal till hästen att svänga, det är en signal att böja sig.

Därför brukar mina stackars elever få rida runt hästarna på volter och andra spår med helt raka halsar, så att de lär sig att styra för vikt, ledande innertygel och trängande yttertygel. Tyvärr visar det sig alltför ofta, att ryttarna då inte får hästen att svänga. Hästarna är så vana att svänga för dragande innertygel, att de inte förstår ledande och trängande tygeltag. Många ryttare känner sig lite kränkta av dessa övningar, vilket jag tror beror på att de plötsligt upptäcker att dessa enkla övningar inte fungerar. Jag har haft jättelånga utläggningar för sura elever varför hästen inte alltid skall vara ställd inåt. Många elever har jag förlorat här.

När vi kan styra vart vi vill med rak hals, har vi en häst som hänger ihop. Vad vi gör är helt enkelt att styra genom att flytta framdelen åt sidan, vilket är en förövning till bakdelsvändning, öppna och piruett. Klarar vi inte att rida de krumelurer vi vill med rak hals, kan vi aldrig flytta bogen åt sidan, vilket krävs för ovannämnda övningar.

Sådär. Om nu hästen kan gå vart vi vill med rak hals, så ställer vi den lite åt höger, och gör om samma sak, dvs. styra vart vi vill utan att ändra på ställningen. Vi skall mycket väl kunna byta varv utan att hästen ändrar ställning/böjning. När detta fungerar provar vi även att göra samma sak med hästen vänsterställd. Vi skall prova detta i alla gångarter. När detta fungerar är det rätt enkelt att be hästen om en liten öppna, och man kan kanske till och med börja träna en bakdelsvändning.

Som nästa moment skall vi kunna rida hästen rakt fram, med bogen innanför eller med baken innanför, utan att ändra på ställning och böjning.

Vi har alla en strävan efter att kunna göra det perfekta, och ofta använder vi tävlingens kod för vad som är perfekt. Tidigt lär vi oss att på en volt skall hästen vara lika böjd som voltspåret. Vad som tyvärr inte sägs är att hästen föga känner till denna sanning. Tyvärr leder denna tro på den böjda hästen på volten även till att många tror att deras dragande tygel är en ”kombihjälp” som böjer hästen när den skall svänga.

Om vi endast strävar efter att rida den perfekta volten med den perfekt böjda hästem kommer vi dels att ha ganska tråkigt och dels att upptäcka att när vi väl lärt oss det har detta blivit omodernt. På samma sätt som konstnärer hela tiden försöker att bryta mot konventionen för att kunna skapa, kan även vi ägna oss åt samma sak. Låt oss en stund fundera på hur många sätt det finns att skritta på en volt.

• Vi kan skritta med samma böjning som volten, med lite mer böjning eller lite mindre böjning.
• Vi kan skritta i vårt vanliga tempo, lite fortare eller lite långsammare
• Vi kan skritta i öppna med stor tvärning, normaltvärning eller liten tvärning och i alla tvärningar kan vi välja normalböjning, stor böjning eller liten böjning och de tre olika tempona
• Vi kan skritta i sluta med stor tvärning, normaltvärning eller liten tvärning och i alla tvärningar kan vi välja normalböjning, stor böjning eller liten böjning och de tre olika tempona
• Vi kan skritta i motställning (dvs. vänster böjning i höger varv, kallas även förvänd böjning eller kontraböjning) i olika tempi och böjning
• Vi kan rida förvänd öppna med olika tvärning, böjning och tempo
• Vi kan rida förvänd sluta med olika tvärning, böjning och tempo 

OK. Nu har vi en färggrann palett att leka med. 3 böjningar, 3 tempon = 9 sätt att rida rakt fram på. Det ger oss 27 varianter av öppna, 27 varianter av sluta, 9 varianter av rätt fram i kontraböjning. 27 förvända öppna och 27 förvända slutor.

Nu kan vi ha kul! Det blir faktiskt 126 sätt att skritta på en volt. I ena varvet. Vi kan naturligtvis göra alla 126 sakerna i andra varvet. Det ger 252 sätt att skritta på volterna.

Och vad vi än gör, kan vi ju strax byta till att göra något annat. Om vi rider i någon av de 252 övningarna (vilket vi alltid gör), kan vi alltså när som helt byta till någon av de 251 andra övningarna.

Det ger 252x251 övergångar = 63.252 övergångar att leka med bara i skritt!!!!!

Detta måste vara roligare än att skritta i rätt böjning. Det är också bättre träning för både oss och hästen att leka med dessa olika saker och övergångarna däremellan, än att försöka göra det där perfekta som ändå just ingen klarar

Nu skall vi öva på att rida rakt fram. Då kan vi använda oss av vad som på segelspråk heter ”enslinje”. Vi siktar på två saker som står bakom varandra. Det kan vara träd i skogen, grästuvor, staketstolpar och liknande. Börjar man leta finns det mängder med saker. Sedan rider vi rakt fram så att den närmsta saken döljer den bakomvarande. Nu märken vi återigen hur vi vinglar, eftersom den bakre saken liksom flyttar sig i sidled. Kan vi rida rakt fram, håller sig sakerna bakom varandra. När vi märker att hästen har förstått vart den skall ta vägen, vrider vi på huvudet och letar efter en ny enslinje att styra efter.

Det svåra med att rida rakt fram, är att vi egentligen inte har någon hjälp som heter "rakt fram". Vi kan driva hästen, men drivningen har egentligen ingen riktning. Det är en konst att smacka på hästen på ett sådant sätt att den förstår vart den smackas. De första gångerna mina elever provar denna övning på enslinjen blir det en väldig massa styrande höger-vänster-höger. Det ser ut som när någon backar ett släp. Tricket med att få hästen rakt fram är inte att styra höger-vänster, det är att på något sätt förmedla vart vi vill, och få hästen att förstå vart vi vill. Då tar den sig gärna dit.

Dessa styrövningar håller vi på med hela livet. Till en början gör vi dem enkelt ”rakt fram”. Med tiden skall vi kunna byta gångart utan att vingla, göra halt utan att vingla, rida fram ur halten utan att vingla och även rida sidvärts utan att vingla. Vingla betyder här inte tvunget "exakt rakt" utan "exakt där jag tänkt mig".

Varje dressyrprogram börjar (i alla fall när jag fortfarande tävlade) med att rida rakt fram, att stanna på linjen och sedan fortsätta rakt fram. Denna första utmaning är svårare än den oinvigde tror.

Idag hade jag en hopplektion för första gången på många många år. Det var två av mina vanliga "dressyrelever" som idag ville hoppa, så det gjorde vi. För att effektivisera framridningen ställde jag upp fyra koner i mitten av ena volten, i form av en liten diagonal ruta med 1,5 meter långa sidor.

Det blev sedan elevernas uppgift att rida mellan konerna så ofta de kunde, på så olika sätt de kunde. Från varje håll in, finns det ju tre vägar ut. Övningen blev väldigt bra. Det var två elever samtidigt så i början blev det kö, men när de väl fick upp blicken och höll koll på kamraten och började rida taktiskt, kunde de båda leka rätt flitigt där.

Strax märkte båda vad denna lilla övning gjorde med hästarna. Eftersom man hade en tydlig uppgift som krävde exakthet och samarbete, blev det tydligt för båda två när hästen löd och inte löd, och eftersom de hela tiden skulle tillbaka till samma punkt blev det mycket vändande och styrande vilket gav bra gymnastik åt hästen. Egentligen kan man säga att den gymnastiska känslan kommer när hästen börjar samarbeta och själv hjälper till att ta sig igenom övningen.

Det var ingen tillfällighet att jag ställde upp denna övning just vid en hopplektion, eftersom hopning bygger på samma tema. I hoppning handlar det ju om att få hästen att förstå en tydlig uppgift som finns på ett bestämt ställe. Men måste se till att hästen  förstår uppgiften i god tid, och själv tar sig fram till hindret i syfte att lösa uppgiften.

Dock kan man se den lilla övningen även som en bra övning för den vanliga dressyrhästen.

Är man något mer ambitiös kan man göra en liknande övning med bommar.

Där finns det från varje port in fem vägar ut. Man kan rida ut mellan två bommar eller över en bom. Man kan även rida in över en bom. Då finns det två portar ut, eller tre bommar ut. Man kan mycket väl rida diagonalt över bomarna.

Även detta är en bra styr- och vrida och vända-övning.

När jag ett tag tappade motivationen med dressyren och letade något annat att göra med Kalle, skaffade jag mig en lång pinne att rida med; en garrocha, som spaniorerna väl kallar det. I Camargue lär det heta ungefär gardion och är samma sak.

Pinnen är säkerligen samma sak som krigarnas lans, men används mera till att putta omkull kossor med, så man kan fånga dem för att, ja, vad man nu gör med en infångad kossa.

Fast så kan man ju ha roligt med den också. Bara det att rida runt med en 4 meter lång pinne i ena handen, kräver lite övning. Strax övade Kalle och jag ringränning. Det var innan alla träd runt huset bev fällda och ridbanan byggd, så jag siktade på löv på en stor rönn som stod där ridbanan idag är.

Det var fantastiskt roligt!

Även roade jag mig med att vinkla ut pinnen i 90 grader och sätta ner spetsen i marken, sedan red jag då en volt runt pinnens spets. Ni anar inte hur vingligt och svårt det var! Ibland puttade pinnen mig utåt, ur sadeln, och ibland fick jag luta in mig för att inte tappa den. Kalle fattade nog inte riktigt vad vi gjorde, men samtidigt blev ju mitt vinglande i sadeln viktshjälper som hjälpte till att styra honom.

Vad jag önskar att jag hade kort på detta!

Pinnen ligger faktiskt kvar under snön, efter ridbanestaketet. Jag undrar hur rutten den är idag, fem år efter Kalles död. Kanske skall jag plocka fram den igen o ch leka riddare/kofösare på Blixten och Robusten.

Mitt lekande med Kalle gjorde att jag började leta efter ett "svärd" att leka med. Det slutade med att jag blev en fascinerad samlare av bajonetter, och av andra blankvapen. Upp på hästryggen har inget av mina blanka vapen ännu kommit, men kanske blir det en dag.

Jag skriver i ett annat kapitel om hur viktigt det är att kunna rida bra övergångar för att kunna lyckas med piaffen. Piaffen är inte unik där. Alla svåra rörelser kräver att vi skall kunna rida korrekta övergångar.

Vi slarvar ofta med våra övergångar, och låter även den erfarne hästen fundera på saken i 2-3 steg, innan den äntligen levererar. Och tänkt nu: Om det behövs 2-3 steg för att få en häst att fatta galopp, varför förväntar vi oss då ändå att kunna rida rena galopp-ombyten?

Vi är nog alla för dåliga på att träna ”kvicklydighet”, dvs. att hästen utför det den skall redan vid första signalen. Jag kallar det för Alfons Åberg- effekten. I något kapitel säger Alfons hela tiden ”a, jag skall bara … ” när hans pappa ber honom om något, och dagen blir nedrans seg. Detta låter vi ofta våra hästar säga. Hästen vet att det kommer en ny signal strax och bryr sig därför inte om att lyda den första signalen. Då fungerar det inte att få rena galoppombyten.

Om vi ofta behöver använda grova hjälper på vår häst, är det just för att den inte finner det mödan vårt att lyda den lilla, initiala hjälpen. Då får vi hitta på sätt att få den att göra det. Det betyder inte tvunget att vi skall slå hästen mer, men på något sätt måste vi få hästen att förstå att det inte är OK att strunta i första hjälpen. Uttryckt i positivare ordalag, så skall vi inspirera hästen till att lyda redan den lilla hjälpen.

Jag möter ofta hästar som är svåra att få till de svårare rörelserna trots att de annars gör det mesta man ber dem om. Om man granskar dessa hästar kan man se att de ofta dröjer lite med att verkställa, eller undersöker hur lite de kan leverera utan att ryttaren klagar. Vi skall uppmuntra vår häst att leverera så mycket som möjligt. Det är lydighet!

Då slipper vi ge den stora hjälpen.

Ett bra exempel på det är Diamanten, som en gång när jag skulle galoppera med honom, fattade galopp redan när jag satte mig tillrätta i sadeln, för att fatta galopp. Han märkte vart det barkade hän, och tog själv initiativet. Så skall det vara. Om vi tycker att hästen förekommer oss, får vi väl sitta still i sadeln, då, tills vi vill förmedla något.

Nu är ju inte Diamanten sådan alla dagar, men den dagen var han det.

Sedan finns det mängder med situationer där vi kan – och skall – ge hästen tid att lyda hjälpen. En sådan situation är på en behaglig skogspromenad. Om hästen då går i andra tankar, får vi acceptera att den behöver lite längre ”startsträcka” för att göra det vi vill. Där kan jag tillåta att det tar tre steg innan effekten kommer. Men på ridbanan, under ett koncentrerat arbetspass, skall hästen inte behöva väckas. Då skall den hålla sig vaken och det är vår uppgift att vara så intressanta så hästen gör det.

Vilka övningar skall vi då rida för att träna detta? Börja högst upp på min sida med övningar och rid dem alla en gång till, men med skärpta krav.

Oftast rider man ju diagonal skänkelvikning på just diagonalen, men det finns fler alternativ:

• Rid från mitten av långsidan och upp mot mitten av kortsidan, på hörnlinjen.
• Vänd rätt upp och rid skänkelvikning ut till spåret antingen från punkten 6 meter in från kortsidan och ut till mitten av långsidan
• Vänd rätt upp och rid skänkelvikning ut till spåret antingen från mitten av ridhuset och ut till hörnet

Detta är vad du kan göra på 20x40-bana. Har du större bana kan du hitta fler alternativ.

Träna gärna även skänkelvikning med mindre tvärning. På 40-metersbanan finns två alternativ:

• Rid skänkelvikning från hörnet och upp mot mitten av motsatta kortsida
• Vänd rätt upp och rid skänkelvikning från punkten 6 meter in från kortsidan och ut mot bortre hörnet.

Rider du skänkelvikning från medellinjen finns två svårigheter till att välja på. Tänk att du kommer i höger varv och vänder rätt upp. Oftast brukar men då välja att rida skänkelvikning för höger skänkel ut mot spåret. Du kan emellertid rida för vänsterskänkeln, åt andra hållet, ut till spåret. Öva båda dessa.

Ju fler linjer du övar skänkelvikningen på, ju roligare blir det för dig och hästen och ju bättre kontroll får du på rörelsen och hästen eftersom variation inte bygger samma fasta mönster.

Första gångerna jag försöker rida skänkelvikning brukar jag göra det ur en framdelsvändning. När hästen ”fått fart” på bakdelen, ger jag den plats att flytta framdelen på en större volt, och vi gör vår första framdelsvändning på en volt.

Därefter övar jag oftast skänkelvikning på diagonalen, eller annan rak linje där du enkelt ser vart du är på väg. Börja med att vända snett igenom, och efter några steg, eller kanske efter halva diagonalen, flyttar du bakdelen åt sidan och rider skänkelvikning. Fortsätt på samma linje. Hjälparna skall betyda ”baken åt sidan”, inte ”börja gå på snedden åt ett annat håll”.

Parallellt med detta börjar jag även rida sidvärts, kalla det öppna eller skänkelvikning – det är inte så noga vilket, efter långsidan. Då påverkar jag inte i första hand bakdelen, utan måste flytta framdelen innanför. Initialt blir det lite annan hjälpgivning, men när hästen väl är igång med rörelsen blir det ”som vanligt”.

Nu kan vi börja leka mera avancerade kombinationer:

• Rid skänkelvikning en bit på diagonalen, och känn att du kan öka längsmed medellinjen
• Rid skänkelvikning efter långsidan och känn att du kan öka längsmed hörnlinjen, alltså diagonalt in på banan, dit näsan pekar.

Båda dessa övningar vänjer hästen att behålla bjudningen i skänkelvikningen eftersom det snart händer något spännande.

• På Strömsholm lärde jag mig att rid skänkelvikning i skritt in på diagonalen, efter några steg gör man en framdelsvändning för samma skänkel och övergår sedan till att rida skänkelvikning tillbaka till spåret, allt för samma skänkel.
• Öva på att byta gångart i skänkelvikningen. Börja den i skritt och be hästen att börja trava i bibehållen skänkelvikning.
• Eller trava i skänkelvikning och be hästen att bryta av till skritt i bibehållen skänkelvikning.
• Man kan också göra halt i skänkelvikningen, Då får du bromsa upp hästen med ytterhjälperna
• Och man kan ur denna halt be om ny skänkelvikning, åt samma hålle eller varför inte undan andra skänkeln.
• I LB red man förr i skritt skänkelvikning längs diagonalen in till medellinjen, och red direkt skänkelvikning tillbaka till samma långsida, för andra skänkeln längs den andra diagonalen
• Rid skänkelvikning från medellinjen och ut till spåret, och fatta galopp vid spåret. Detta kan man variera med att galoppera rakt fram efter långsidan eller in på en volt.
• I LA:3 red man förr i trav skänkelvikning längs diagonalen in till medellinjen. Där gjorde man en 8-metersvolt åt det håll man kom från, och fortsatte sedan sin skänkelvikning efter samma diagonal.

Det finns många fler roliga övningar och kombinationer man kan göra med skänkelvikning. Våga vara kreativa och ge mig gärna fler tips jag kan ha med här.

Patrik och jag leker att de små björkarna efter ridbanan har stora grenar. Nu kommer han i vild galopp och måste ducka för dem så han inte blir hängande i en gren. Det senare har faktiskt hänt mig och var inget roligt. En viktig sak med ridning är att träna för oförutsedda saker, som detta. Att kunna röra sig i sadeln utan att tappa balansen är viktigt.

För att hålla balansen i denna övning behöver du stödja dig på dina händer. Bäst gör du det genom att hålla ena tygeln genom båda händerna, så du får en liten brygga att stödja dig på.