Vi har de sista åren fått en språkförbistring runt ordet kandar. I svenskan har detta begrepp en längre tid betydd att vi rider med två bett: Stång och bridong. I äldre tider hade man lite andra uttryck för det hela. På tyska och danska betyder "kandar" det samma som vi på svenska kallar stångbett. Tyvärr har denna betydelse börjat tränga in i svenskan och "kandar" har börjat användas liktydigt med stångbett inom akademiska kretsar. Detta tycker jag inte om eftersom det är helt onödigt, och när jag nedan eller annorstädes i boken använder ordet kandar menar jag det svenska begreppet kandar, alltså stång plus bridong.
Kandaret är ett huvudlag som har två bett: Bridongbettet som ser ut som ett tunt tränsbett och ett stångbettet. Varje bett har sin egen tygel. Kandar anses som den skarpaste betslingen som idag används, men med sina två bett är det samtidigt det mest allsidiga.
Bridongen ser ut som och är ett tunt tränsbett, och var gränsen går mellan tränsbett och bridong är inte klart angivet. Med bridongen kan vi ta alla tygeltag precis som med tränsbettet. Stångbettet är mer begränsat. I stort sett kan man förhålla, ställa, och tränga med stången, inget mer.
Stångbettets fördelar är att det ligger stadigt i hästens mun och att det verkar på hela munnen. Samtidigt är det ett skarpt bett eftersom hävstångsmekanismen gör att det verkar i hästens mun starkare än vi tar i tygeln. Stången använder vi alltså i stort sett enbart när vi vill förhålla eller ställa/böja.
Stångbettets skänkel gör att stångtygeln sträcks mer än bridongen om hästen kör fram/upp huvudet. Om hästen tar ned huvudet eller viker in det, blir stångtygeln lösare. Detta är en tillfällighet som ser ut som en tanke. Eftersom stångbettet med sin hävstångsmekanism verkar på lanen oberoende i vilken riktning tygeln kommer från, har vi en verkan mot lanen även när hästen kör upp huvudet. I det läget verkar ju bridongen mest mot mungipan. Stången har på det viset en riktigare och mildare inverkan på det höga huvudet än vad bridongen har och vi kan fortfarande rida vår häst.
Om vi är noga med att låta stångtygeln ge efter när hästen sänker huvudet har vi en underbar hjälp av stångtygeln på hästar som gärna går med huvudet för högt.
Samtidigt har vi automatiskt den omvända effekten. På hästar som kör huvudet nedåt eller inåt har vi bäst nytta av bridongen, och när hästen gör så med huvudet slaknar stångtygeln ju automatiskt. På hästar som gärna knäcker av och går bakom hand kan det därför vara motiverat att rida med längre stångtygel. Bäst är naturligtvis att använda träns på den hästen, men om vi måste tävla kan ju kandaret vara påtvingat.
Stångbett uppkom när man började behöva rida med bara en hand och ändå snabbt kunna styra och bromsa sin häst. Kulturer som huvudsakligen sköt med pilbåge från hästryggen red med tränsbett eftersom de red med ingen eller två händer. Spjutkastare, lansiärer, sabelfäktare och liknande red på en hand och med stångbett. Det är när man rider på en hand som man bäst åtnjuter stångbettets fördelar.
När man passar till kandaret skall man först se till att bridongen ligger på rätt plats. Den skall ligga på samma ställe som ett vanligt tränsbett. Stången skall ligga strax under bridongen. Öppnar man munnen på hästen, brukar den ha bridongen liggande ovanför stången. Detta kan se obekvämt ut, men det rättar till sig när man tar i tygeln. Kindkedjan skall spännas så hårt att när man "drar i stångtygeln" skall stångbettets skänklar röra sig bakåt men får inte komma mer bakåt än i 30-45 graders vinkel mot hästens mun. Vrider sig bettet mer, kortar man kedjan. Ju lösare man spänner kindkedjan, desto mer lyfts stångbettet när man använder det. Spänner man kedjan för mycket verkar bettet enbart mot lanen och ligger väldigt stumt i hästens mun. Detta brukar hästen tycka illa om. Är kindkedjan för lös, blir stångbettet obekvämt för hästen, och han brukar protestera mot det.
Även pelham kan man ha två tyglar på. Rider man med de delta som finns, inskränker man sig till att enbart använda bettet som en stång med korta skänklar. Då har man inte längre tränsbettets fördelar. Man kan inte längre varken leda eller lyfta, och har dessutom ingen bra "panikbroms", eftersom ju de mest effektiva bromsande tygeltagen går mot mungipan.
Tänk så här första gången du skall ta delade tyglar med ett kandar:
- Fatta bridongtygeln som den vanliga tränstygeln, mellan lill- och ringfinger. Sedan tar du stångtygeln, och lägger den ett finger högre upp, dvs. mellan ring- och långfinger. Har du gjort rätt, korsar tyglarna varandra framför din hand. Skall det vara riktigt elegant, skall stångtygeln ligga närmast hästhalsen i korset.
(Förr, och kanske fortfarande på en del håll, lärde man sig att stångtygeln skulle ligga på den vanliga tygelplatsen i handen, och att bridongen skulle ligga utanför lillfingret. Jag tycker att det är bättre att ha dem ett finger högre upp som jag beskrev ovan, för då får man bridongen där man är van att ha en tygel, och det blir naturligt att använda den mest. Under senare tid har jag valt att rida med tyglarna på var sin sida av lillfingret, men har tidigare under 20 år ridit med tyglarna på var sin sida om ringfingret.)
- Tyglarna ligger ovanpå varandra över pekfingret, och tummen ligger platt ovanpå dem, på samma sätt som med en vanlig tygel.
- Sedan reglerar du längden på dem så att bridongtygeln är sträckt, och stångtygeln hänger i en liten båge på ca 1-2 cm. På det viset blir det automatiskt så att bridongbettet verkar först, och först när det har rört sig en bit i hästens mun verkar stångbettet. Om hästen höjer huvudet och protesterar sträcker den stångtygeln och betslingen blir skarpare. Om ryttaren höjer handen blir stångtygeln kortare än bridongen, och betslingen starkare.
- Träna att länga och korta tyglarna. Jag har sett många ryttare som tycker att detta är så krångligt att de hellre låter bli.
Om jag öppnar lill- och ringfinger lättar jag på bridongen men inte på stången. Om jag öppnar pek- och långfinger lättar jag på stången men inte på bridongen.
När man rider på blank stång (kallas ibland blankt kandar) har man bara ett stångbett. Detta är vanligt i westernkretsar, men har helt försvunnit i den moderna dressyren. Antingen kan man ha bridongen kvar i munnen på hästen och låter den tygeln löpa fritt genom handen, eller också har man bara stångbettet i hästens mun. Man håller båda tyglarna i vänster hand, åtskilda av ett finger, vanligast lill- eller ringfinger. (Westernryttarna har en del andra tygelfattningar, men dem lämnar vi därhän) Vill jag hålla hästen rak, har jag lika långa tyglar. Vill jag ställa vänster, kortar jag in vänster tygel några centimeter. Vill jag ställa höger, kortar jag in höger tygel några centimeter. Mer än så behöver inte göras, och man har enkel och god kontroll på ställning och böjning.
Med denna tygelfattning, och med stångbett, är jag rätt begränsad i antalet tygeltag. Jag kan inte leda, jag kan inte understödja, jag kan inte lyfta. Ridning på blank stång kräver därför en häst som är så pass lydig och utbildad att man inte behöver använda dessa tygeltag. Vill jag svänga, får jag göra det med vikt, skänkel och med trängande tygeltag, vilket i westernkretsar kallas för neck reining.
Ett annat sätt att använda kandaret är med tygelfattningen 3+1. I vänster hand håller man vänster bridong och båda stångtyglarna. Jag tycker mest att detta är ett krångligt sätt att hålla tyglarna och har aldrig sett någon ryttare göra ett bra arbete med det, men en del tycker att det fungerar.
Det tar tid att lära sig att rida med två tyglar, och i början måste man ofta kolla att de har rätt längd sinsemellan. Att lära sig att länga och korta önskad tygel tar tid. Ett tag hade jag ett gummiband som höll ihop tyglarna, ungefär där jag håller tummen. På det viset var det ingen risk att någon av tyglarna gled för mig. Jag till och med tävlade på det viset. Enda nackdelen är att man inte kan länga tyglarna var för sig, så vid långa tyglar blev alltid stångtygeln kortare, men det är ett överkomligt problem. Detta fungerar bara om man rider med "tävlingsfattning".
Det är aldrig fel att sätta kandar i en normalt lydig hästs mun, men det som förvånar mig är att man inom dressyrsporten envisas med att det skall vara obligatoriskt med kandar i de högre klasserna. Detta ser jag ingen anledning till, lika lite som det finns anledning till att man måste rida med sporrar. (Eller alla dessa klädselbestämmelser vi dras med).
En del hästar trivs med kandaret, andra trivs bättre med andra bett.
Jag skall nämna en del andra sätt att hålla tyglarna som man ser ibland.
- Tysk fattning (OBS min beteckning) Stången mellan lill- och ringfinger och bridongen ett finger högre upp, dvs. tvärt om mot det normala. Denna fattning är vanlig framför allt bland tyska ryttare. Jag upplever att man får lättare att reglera längden på stångtygeln med denna tygelfattning. Man kan länga eller korta den 1-2 cm genom att föra den fram eller tillbaka med tummen. Ibland rider jag så här och ibland med vanlig tygelfattning.
- Fillis tygelfattning, som numera ofta kallas rysk tygelfattning efter den ryska dressyrryttarinnan Nina Menkova. Stången mellan lill- och ringfinger och bridongen mellan tumme och pekfinger. Bridongen löper alltså så att säga åt fel håll i handen. Denna fattning ger stor möjlighet att aktivt variera mellan de olika betten. Det är en ovanlig känsla att rida med denna tygelfattning, och man får träna ett tag för att göra ett bra jobb med den. Det är inget för den oerfarne.
- Vid kür-tävling blir det vanligare att ryttarna vill briljera med att rida på en hand. Då hålls tyglarna av tradition i vänster hand (för i höger höll krigaren sitt vapen). Man lägger då, om man gör det på "klassiskt vis", vänster bridong utanför lillfingret, och sedan följer med ett finger mellan varje tygel: vänster stång, höger stång och höger bridong. Det blir en tjock lunta med tyglar att klämma fast under tummen. Vad dock de flesta gör när de byter till enhandsfattning under ett program (vilket vi alla gör när vi skall hälsa) är att helt enkelt lägga högertyglarna "omvänt" i vänsterhanden, dvs. med bridongtygeln under tummen och stångtygeln under pekfingret, och tygeländan ut under lillfingret. Naturligtvis, om man rider med "tysk tygelfattning" så hamnar tyglarna tvärt om. Med alla fyra tyglarna i samma hand, och alla fyra tyglarna sträckta, red soldaterna kavallerichocker. Detta var, utanför tävlingsbanan, den rådande tygelfattningen vid kandar i Sverige ända tills armén avhästades.
