Ridhandboken Del 15:1 - Hjälptyglar

Hjälptyglar är ett samlingsbegrepp på olika remmar och anordningar, som på något sätt används för att reglera hästens huvudställning eller bettets inverkan. En del hjälptyglar går via ryttarens hand, medan andra är fästa direkt i hästen.

Alla skaffar sig väldigt tidigt åsikter om hjälptyglar, ofta långt innan de själva har provat att använda dem. Tyvärr är det här som så ofta i andra sammanhang, att dessa åsikter mer grundar sig på tyckande än på erfarenhet. Jag anser här som alltid annars i sådana här debatter, att vi skall lära oss hur dessa hjälpmedel fungerar, så att vi kan använda dem på rätt sätt när det är motiverat

På engelska heter hjälptyglar "tie downs", vilket betyder "knyta ned". Detta beskriver vad det handlar om. Man har dem för att hindra hästen att få upp huvudet och protestera mot eller motarbeta ryttarens hand. Vad man måste vara medveten om är att alla "tie downs" ändrar bettets funktion i hästens mun. Tygeltagen arbetar mera mot lanerna och mindre mot mungiporna än vad ett rent tränsbett gör. Detta medför inte enbart fördelar utan också en rad problem. Till exempel så stoppas "skenande hästar" bäst med tygeltag som går mot mungipan istället för lanen. Detta blir svårare med hjälptygel på. Jag har suttit på hästar som, förvisso med  vackert krökt hals, sprungit av ridbanan med mig när jag haft dem på graman, därför att min möjlighet att snabbt och effektivt stanna dem har försvunnit. Utan graman såg de inte lika vackra ut, men jag kunde mycket enklare styra dem dit jag ville.

Martingal är den mest använda hjälptygeln. Det finns tillfällen när den är bra, men de flesta gånger den används, är den onödig och kan till och med försvåra ridningen.

Martingalen förhindrar oss från att ta tygeltag uppåt, vilket försvårar på hästar som bockar, eller går med huvudet för lågt. Inom travsporten sätter man på martingal på hästar som är alltför känsliga i munnen, just för att de inte skall få så mycket mot mungipan.

Eftersom man med martingal inte kan lyfta hästen huvud och det knappt går att leda, blir verkan rätt likt ett stångbetts

Martingalen ser till att tygeln fortfarande verkar mot lanen när hästen höjer huvudet, t ex på väg mot ett hinder. Således verkar tygeln likadant oberoende av var hästen har huvudet. Martingalen gör också att det alltid är lika långt mellan ryttarens hand och hästens mun, även när hästen höjer huvudet. När hästen höjer huvudet kommer munnen  närmre ryttaren så att man utan martingal får händerna i magen. Detta kan vara dumt inne på en hoppbana.

Gramanen är nog den mest omdiskuterade och hatade hjälptygeln av dem alla, och just för att det är så prestigeladdat att använda den eller inte används den många gånger vid fel tillfälle.

Gramanen är den mest mångsidiga av alla hjälptyglar, väldigt mycket beroende på att ryttaren kan reglera längden på den under ridturens gång. Hur den verkar, beror på hur man fäster den på hästen.

Fästs gramanen lågt, dvs. mellan frambenen, får man en tydlig riktning bakåt-nedåt på tygeltagen. Det kan vara bra ett kort tag på hästar som går med huvudet för högt, men gramanen är så klumpig i sin funktion att de flesta andra sätt är bättre.

Fäster man gramanen högt, dvs. vid ryttarens fot eller kanske till och med i sadeln, får man en lite annan effekt. Med gramanen fäst så, kan man få tydligare effekt i ett böjande tygeltag. Denna typ av gramananvändning är ofta avbildad och citerad under historien.

Eftersom man kan länga och korta gramanen kan man fortfarande använda alla tygeltag, vilket man inte kan med martingal. Många upplever att det blir svårare med ledande tygeltag med martingal, men det blir det inte med graman. Man kan också fortfarande lyfta hästens huvud med gramanen på. Om gramanen är sträckt just då är det naturligtvis svårt, men behöver man lyfta skall inte gramanen vara sträckt.

Eftersom gramanen löper genom bettringen är det omöjligt att rycka hästen i munnen med den. Dock har jag under alla mina år aldrig sett god ridning med graman. Jag har tidvis varit flitig användare av den men kan i backspegeln se att den nog gjorde mer skada än nytta på min ridning.

Om man vill ha gramanens effekt, men inte vill hålla i två tyglar, finns det ett alternativ som heter thiedemantygel. Enkelt uttryckt så har man klippt av gramantygeln ett par dm efter att den, underifrån kommande, har passerat bettet, och där sätter man fast den i den vanliga tygeln med en karbinhake. Som allt annat har även thiedemantygeln för- och nackdelar, men är nog en av de prylar där jag tycker att nackdelarna överväger.

När Thiedemantygeln är i arbete, gör den ett lika gott jobb som en graman. Problemen uppstår när man inte längre vill använda den. Till exempel så uppstår det vanliga problemet att det är svårt att styra, eftersom en sträckt thiedeman hämmar de ledande tygeltagen. Likadant har vi nog alla sett hästar på lång tygel, där thiedemantygeln hindrar dem från att föra nosen framåt och uppåt. Hästar går runt med halsen i båge och nosen strax framför framknäna trots att tygeln hänger. Det ser mycket obekvämt ut, och är det säkert också.

Att den inte går att snabbt koppla loss gör ju att thiedemantygeln påminner om martingalen. På en martingal kan hästen i alla fall röra huvudet normalt på lång tygel.

Som generell inspänning på lektionshästar och liknande vill jag inte rekommendera thiedemantygeln därför att den minskar ryttarens möjlighet att styra och bromsa och att den är obekväm för hästen på lång tygel. Som sådan inspänning rekommenderar jag den föga använda gouge-tygeln (en släkting till chambongen).