Ridhandboken Del 13:2 - Öppna

Öppna påminner om skänkelvikning och trots ett helt liv inom hästeriet har jag inte hittat en entydig förklaring om var gränsen går mellan skäkelvikning och öppna.

I öppna skall det inre bakbenet sätts ned mitt under hästens tyngdpunkt, vilket även är mitt under ryttarens rumpa. I öppnad är hästen mer böjd än i skänkelvikningen. Oftast kommer böjningen av sig självt, som ett resultat av att hästen vill hitta ett enkelt sätt att få inner bakben in under magen. Enklast är att föra fram inner höft, varvid böjningen kommer (eftersom hästen då måste föra bak ytter höft och för att klara av det måste hästen slappna av i yttermuskulaturen varvid yttersidan längs ut).

I öppnan får hästen en underbar gymnastik i ryggmuskulaturer och bogar. Böjningen ger ett stretchande arbete i ryggmusklerna på utsidan samtidigt som frambenen kliver i sidled och stretchar musklerna i hästens bogar.

Öppna kan ridas i alla gångarter. Den är ett underbart sätt att få hästen att balansera sig i galoppen. Öppna i galopp kan man börja träna samtidigt som man tränar öppna i trav, men man kan aldrig rida med stor tvärning i galoppen.

Det finns tre sätt att starta en öppna, och dessa blir tydliga om vi rider på en kritad linje på väg mot en spegel:

Det vanligaste är att man flyttar framdelen inåt och behåller bakdelen på den linje man utgår från.

Det andra sättet är att på den böjda hästen flytta bakdelen utåt med framdelen kvar på linjen. Det gör man för inner skänkel och genom att vrida sig i sadeln. Detta är det enklaste sättet.

Det tredje sättet är att flytta in framdelen och ut bakdelen, medan hästen vrider sig med ryttaren och sin egen tyngdpunkt som nav. Då hamnar framdelen innanför linjen och bakdelen utanför linjen.

Man kan rida öppnan med olika tvärningar. Med lite tvärning blir rörelsen enkelt för hästen. Då är det lätt att få benet in under magen och in under tyngden. Rider vi med mer tvärning, på fyra spår, måste hästen ha benen längre fram och in inder kroppen för att kunna hålla balansen, varför man kan se den tvära öppnas som mera samlande.

Öppna på volt är en lämplig övning på ogymnastiserade hästar, på olydiga hästar och oroliga, "stirriga" hästar.

Det är en flytande gräns mellan en stor framdelsvändning och en öppna på volt. Båda övningarna handlar om att få hästen att går framåt för innerskänkeln, vilket gör att det blir en volt av det hela.

Volten behöver inte vara så stor, det räcker gott om den är 6-10 meter. Ju större volten blir desto mer lik en rak linje blir den. Om man ställer något i mitten av volten blir det tydligt hur hästen förhåller sig till rörelsen

En av voltens klara fördelar är att den aldrig tar slut. Man kan öva på en stund, vilket kan vara viktigt på olydiga hästar. Man behöver inte avbryta övningen förrän man är nöjd. 

Den lilla volten underlättar för de flesta hästar att koncentrera sig. Ju större yta man rider på, desto fler intryck att "checka av". Därför är volten bra för oroliga hästar.

Den lilla volten är bra för ryttaren då det är enkelt att kontrollera att man är på väg dit man vill, och alltså har lydighet och kontroll på hästen. Därför är den lilla volten bra för den olydige, "stöddige" hästen.

Om vi ser hur öppnan på volten skiljer sig från öppnan rakt fram, kan vi konstatera att på volten rör sig framdelen inte lika mycket i sidled varför stretchingen för bogmuskulaturen inte blir lika stor. Därför är det en bra övning för den ännu inte helt vige hästen.

På bilden kan ni konstatera att hästens huvud är bredvid mitt-ringen. Hästen skall alltså inte ha voltens centrum framför sig, utan bredvid eller snett framför sig. Genom att kontrollera hur hästen "förhåller sig" till mitten kan vi konstatera hur hästen reagerar på övningen.

Om volten blir för stor beror det oftast på att vi inte har någon bjudning. Bogarna rör sig inte framåt. Då är det inga bromsande ytterhjälper som behövs, utan framåtdrivande hjälper som skapar bjudning.

Blir volten för liten kan vi vara rätt glada. Då har vi en häst som kliver fint in under magen med bakbenen, men som trots allt tar för små steg med frambenen, Då kan vi fösa ut bogen med innertygeln eller spöt på inner bog.

Om tvärningen blir för stor (att hästen tittar mot mitten av volten, inte runt volten), beror även det på för dålig bjudning. Även här beror det på att bogarna inte rör sig framåt. Oftast behöver vi då sätta fart på bogarna, vilket återigen handlar om framåtdrivande hjälper, kanske en innertygel som trycker ut bogen.

Om hästen hamnar med mittkonen snett bakom sig skjuter hästen oftast mot handen. Vi kan konstatera att vi samtidigt får en dragig mun. Då kan vi antingen använda innerskänkeln till att kommendera ut baken och få hästen att svänga igen, eller så bromsar vi. Det är dumt i detta läge att börja styra med innertygeln. Vi får då ingen tvärning, vilket var meningen, och hästen "slipper" rörelsen.

Vi skall koma ihåg, att målet med övningen är att få hästen att bjuda framåt och sätta inner bak under magen. Detta gör vi främst med innerskänkeln, och får vi något av ovanstående felresultat kan vi således konstatera att hästen av någon anledning inte lyder innerskänkeln. Ingen häst har ännu blivit lydigare för innerskänkeln genom att vi använder andra hjälper än innerskänkeln, varför vi sällan vinner något på att "korrigera" med en massa andra hjälper. Därför skall all användande av andra hjälper betraktas som nödlösningar som vi får ta till för att rätta till de grövsta missarna. Utbildande blir övningen egentligen endast om vi är envisa med innerskänkeln.

Hur länge skall vi då hålla på? Bara för att vi kan, är det sällan motiverat att snurra 17 varv. Jag brukar vara nöjd, när hästen gör övningen avslappnat, med en självvald böjning och med bjudning. Då avbryter jag övningen. Ett bra sätt att avsluta är att vända igenom volten och öva samma sak åt andra hållet.

Har vi en ovillig häst, kan det ibland hända att vi får snurra på en stund. Får vi inte resultat, fortsätter vi tills vi får det. Övningen är så gymnastiskt enkel att de flesta hästar klarar den. Det är emellertid inte ovanligt att stöddiga hästar "vägrar" att göra övningen. Att slappna av och finna sig, är inte ett bra sätt att ta över kontrollen, varför den kaxiga hästen kan ha åsikter om detta.

Vi kan öva detta i skritt och trav. Öppna i galopp är en rätt omständlig sak, varför jag sällan rider det.

Neanstående bild är hämtad från Müselers ridlära. Den består av en farlig massa linjer och streck. En del av dem visar på saker som jag inte är övertygade om att de stämmer, och en del visar bra saker.

En del linjer känner ni igen. Det är de streckade linjerna som visar att ryttarens underkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens höfter. Andra linjer visar att ryttarens överkropp skall ha samma vinkel/riktning som hästens bogar. Vad dessa linjer även verkar vilja visa är att hästens bakdel skall vara vinkelrät mot färdriktningen, dvs. att bakdelen skall gå rakt fram i öppnan. Detta är ett påstående som man stöter på då och då. Jag vet inte om det alls är möjligt att rida så, eller om detta bara är en hyperkorrekt önskan.

Vi ser an annan linje som delar in hästen kropp i två delar: en streckad och en osträckad. Vad jag tror att författaren vill säga med denna linje (jag har inte boken tillgänglig just nu) är att hästen skall vara så böjd att inner bog ligger på en linje mellan nacke och svansrot. Även detta tror jag är resultatet av hyperkorrekt tänkande.

Hur det förhåller sig med dessa saker, skall jag försöka att reda ut.

Vi ser även hur ryttaren på bilden sitter tydligt på insidan av hästen. Krysset på ryttarens huvud visar nog den approximerade placeringen av tyngdpunkten. All fysisk logik säger att tyngdpunkten hamnar på insidan av en böjd kropp, och vi vet att vi bör sitta ovanför denna tyngdpunkt. Här är jag helt överens med författaren.

Den intressantaste linjen på bilden är emellertid den med pilen på. Här visas tydligt att inner bak och ytter fram går på samma linje, och även att tyngdpunkten hamnar på denna linje. Detta visar ju att bakfoten kliver i riktning mot tyndpunkten. Tittar vi noga på linjen kan vi se vad min elev Mia Bohman nyligen konstaterade och som jag aldrig tänkt på: Denna linje med pilen på fortsätter ut genom ytter bogspets!

Detta sista är en intressant upptäckt, för det ger oss en tydlig möjlighet till styrande och letande efter lagom tvärning i öppnan. På samma linje, den med pilen, har ju ryttaren sitt huvud. detta betyder att om vi ser till att ha ytter bogspets mitt framför oss i öppnan, hamnar nog inner bak mitt under ryttaren och vi rider en bra öppna.

Äntligen har vi därmed fått ett bra sätt att kontrollera tvärningen i öppna; vi siktar över ytter bog!

Att rida den böjda hästen undan innerskänkeln – alltså utåt – definierar vi som öppna. I en del litteratur, bland annat Arméns ridinstruktion, nämns mycket om användande av ytterhjälperna i öppna, vilket känns underligt med tanke på hur man oftast rider öppnan. Med ytterhjälperna kan vi emellertid använda öppnan till att samla hästen, vilket ju ofta ses som syftet med rörelsen. Dock är jag inte säker på att detta är det enda syftet med öppnan. Enligt Craig Stevens kan man rida öppna på 16 olika sätt. Jag har inte kontrollerat den siffran, men de flesta av våra rörelser får ses som ett spektrum av möjligheter snarare än en solitär.

I den akademiska världen möter vi tidigt på uttalanden om att det är yttertygeln som skapar öppnan, genom att vi med tyglar och vikt flyttar in framdelen från spåret och på det viset skapar sidvärtsrörelsen. Det är emellertid bara ett av flera sätt att påbörja öppnan. Det jag här skall beskriva är mera hur vi kan använda ytterhjälperna i själva rörelsen för att förbättra samlingen.

Enkelt uttryckt använder vi ytterhjälperna till att minska tempot i öppnan. I öppnan är ju hästen på väg sidvärts mot våra ytterhjälper, så om vi då läger till dem blir dessa som en broms som håller emot i rörelsen, och den lydige hästen minskar tempot. Det kräver lite övning och finlir att få till det. Risken är att ytterskänkeln får hästen att svänga runt bakdelen och hamna i en sluta, så vi får vara lyhörda för hästens reaktion och anpassa hjälperna efter vad som händer.

Jag lärde mig tidigt att göra halt med ytterhjälperna i skänkelvikning, och detta är ungefär samma sak. Vi har innerhjälper som kan öka tempot i sidvärtsrörelsen, och ytterhjälper som kan minska. Vi kan då sitta och ”bolla” hästen mellan våra inner- och ytterhjälper och göra små tempovariationer. På en skolad häst kan man på detta sätt minska tempot hela vägen ned till piaff i öppnaposition, och även från piaffen öka tempot till ”vanlig” öppna igen.

Även kan vi använda vår ytterskänkel till att driva fram ytter bakben, och på det sättet samla hästen. Eftersom vi är i en öppna, kan vi få fram ytter bak utan att hästen flyttar bakdelen bort från hjälpen, vilket ju är fallet när vi använder ytterskänkeln i en sluta. Vi har många hjälper att behålla öppnan med, medan vi försöker få även ytter bakben längre in under kroppen. Inner bakben är ju redan där; annars är det ju ingen öppna.

Lyckas vi med detta märker vi hur hästen reser upp sig framför oss och får en stoltare gång. Vi har använt öppnan för att samla hästen.

Jag irriterade mig för 30 år sedan på en liten text jag läste, där det beskrevs hur en bra öppna skulle vara. Sist i artikeln stod det den irriterande raden: På den unga hästen skall man inte ställa dessa krav.

Nähä. Vilka krav skall man ställa på den unga hästens öppna, då? Det formulerades inte. Med tiden har jag förstått, att det bara är på tävlingsbanan det finns en "perfekt" öppna. I vår vardag skall vi laborera med alla typer av sidvärtsrörelser. Beroende på hur vi kombinerar tvärning och böjning får vi olika funktionen i rörelsen.

Med lillöppna menar jag en sidvärtsrörelse där vi inte bryr oss om böjningen, utan rider med så lite tvärning som bara möjligt är. Framifrån ser vi hur inner bakfot syns mitt emellan hästens framben. Det är inte enklare att rida lillöppnan än en öppna med mer tvärning. Lillöppnan har andra fördelar än stor öppna.

Gymnastiskt sett, så är lillöppnan inte mycket mer gymnastiserande än att rida rakt fram, men vi får med den lilla tvärningen en oliksidighet i hösten, som gör att vi kan bestämma vilken sida av hästen vi skall gymnastisera, och hur. Med ena bakbenet lite mer under kroppen än det andra, får hästen lite mer vikt på ena bakbenet än på det andra, och blir tvungen att leta sätt att klara ut denna uppgift.

Vad hästen strax väljer, är ofta att öka tvärningen och böjningen något för att gå i en större öppna eftersom det faktiskt är enklare.

När är det då motiverat att rida lillöppnan? Det är sällan motiverat på den helt unga hästen eftersom rörelsen blir för otydlig. Hästen skall förstå den sidförande skänkeln innan man ger sig på lillöppnan.

Lillöppnan är bra på hästar som har problem med sidvärtsrörelser. Det har ofta travare, islänningar och hästar med "för långa" ben. Då kan man be om denna lilla tvärning där gymnastiken inte blir omöjligt svår. Efter hand som hästen lär sig att balansera och koordinera denna lilla tvärning, kan man låta hästen gå i en större öppna.

Även är lillöppnan bra på hästar som inte behåller bjudningen i sidvärtsrörelser. Sådana hästar brukar gå bredbent bak i sidvärtsrörelserna för att slippa gymnastisera. Det tricket fungerar inte i lillöppnan. I lillöppnan märker ryttaren den bristande bjudningen och kan smacka fram hästen så den börjar röra sig igen. Strax får vi då återigen en häst som väljer en bra sidvärtsrörelse.

Om hästen fungerar bra i sidvärtsrörelserna, finns det ingen större anledning att kämpa med lillöppnan. Den är för hästar som av olika anledningar har problem med sidvärtsrörelserna. Vi skall inte heller leta millimetrar i lillöppnan. Det är ingen vits med att försöka åstadkomma den perfekta lilla tvärningen. Hittar vi en tvärning där hästen alls tvärar och samtidigt verkare trivas och bjuder framåt, är det bra nog.

I den akademiska världen har det nästan blivit ett adelsmärke att rida med så lita tvärning som möjligt. Det är lika galet som att alltid rida med stor tvärning. Olika tvärningar har olika gymnastiska funktioner värde och den duktige ryttaren kan välja den tvärning han själv för tillfället finner bäst.

Lillöppna är mitt namn på denna rörelse. Andra kallar den för annat.