Ridhandboken Del 3 - Om ridningens historia

Det fanns på 1500-talet en kung i Neapel. Han älskade den tidens dressyr, vilket väl motsvarar ungefär vad de gör på spanska ridskolan idag. Han älskade det så mycket att han hade ett stor stall med utbildade fina skolhästar. Han delade gärna med sig av sitt intresse och skickade då och då en skolhingst till någon annan furste, som gåva. I gåvan ingick en “stallbetjänt” som tog hand om och, säkerligen, även red den fina hingsten på uppvisningar och liknande.

En gång bet sig kungen i tummen. Han skickade en fin skolhingst till en furste längre österut, var vet jag inte. Den fick han tillbaka med en sur lapp att fursten inte behövde en häst som började krumbukta och göra konster när man satte sporren i honom; han behövde en häst som satte full fart framåt.

Här ser vi en genom historien mycket tydlig skiljevägg inom ridkonsten: Vad skall vi ha våra hästar till? I ena änden står skolryttaren som använder hästen just till att krumbukta och göra fina konster. I andra ändan står till exempel jaktryttaren som använder hästen till att ta sig fram i all möjlig terräng.

Det är bara skolryttaren som bryr sig om att samla hästen. De övriga hästarna, där rörelse framåt är prioritet, klarar sig lika bra utan samling.

“... att med sparad kraft vinna så mycket terräng som möjligt har med rätta uppställts såsom det moderna rytteriets uppgift.” Så skriver C. G. Wrangel i standardverket “Hanbok för Hästvänner” vars andra upplaga kom ut 1911. Han sympoliserar på ett fint sätt 1800-talsmänniskan.

Under 1800-talet ansågs det inte längre hippt att vara adelsman varför intresset för adelns manegeridning minskade. Istället kände sig 1800-talsmänniskan modern och rationell. Industrialiseringen var på gång. Den ansedde människan var inte adelsmannen utan den driftige ingenjören och fabriksägaren. Ångmaskinen uppfanns så hästen fick tävla mot både tidiga traktorer och mot tåget.

Allt detta ledde till ett nytt förhållande till ridningen. Man premierade det rationella ridandet, där man lätt och snabbt kan förflytta sig. I den tidens hästllitteratur kan man läsa många liknande tankar runt detta.

Under denna tid pågick även jordreformer runt om i Europa, likt laga skifte i Sverige. Åkrarna blev större och bönder började hägna in sina fält istället för att hela byn var inhägnad med ett gemensamt staket. Detta förändrade också ridningen. Fram tills dess kunde man jaga räv och annat utan att behöva hoppa. Nu var det häckar, kulvertar och staket överallt så hoppning blev både ett tvång och ett mode. Man lärde sig långsamt förbättrade tekniker att hoppa tills Frederico Caprillis elever på spelen i Paris 1906 visade den moderna lätta sitsen – och vann stort.

Intresset för hoppning växte kraftigt under denna tid medan intresset för dressyren (manege-ridningen) minskade. Detta ledde till något som aldrig hänt förr: Hästar började utbildas systematiskt för den nya sporten – utan att samlas.

Det går att räkna upp många fler anledningar till att ridningen förändrades under 1800-talet. En är att vägarna blev mycket bättre.istället för att nöja sig med stigar började man allt mer bygga vägar varför man trava längre sträckor och ta sig fortare fram. Detta gällde ju även armén. Samtidigt levde den klassiska manegeridningen kvar på en del institutioner, bland annat Spanska ridskolan i Wien.

För att se hur långt bort från skolridningens och dressyrens ideal man var kan man kika på det första olympiska dressyrprogrammet från OS i Stockholm 1912. Det hette inte ens dressyr utan Prisridning. Det handlade mest om att visa upp hästens gångarter och därefter visa lydighetsövningar som att kunna stå still, att kunna hoppa över en rullande "tunna" och att rida över en kohud.

Det man skulle visa för att vinna var hästens användbarhet som fälthäst, där rätt tempo, lydighet och oräddhet var viktiga parametrar.

Nedan ser ni Ingrid Klimke rida programmet från 1912.

För att förstå vår moderna tävlingsdressyr måste vi förstå OS 1912 och den paradigm som rådde då, åtminstone norr om Alperna: Ridning handlade om att kunna ta sig fram på väg och i terräng. Det var tidens ledord. Det som dressyruppvisningen skulle visa var att hästen var lydig nog för att klara detta. Därför visade man att man kunde rida de olika gångarterna i angivna tempi, även på snirkliga vägar och med galoppombyte. Men samlade hästen gjorde man inte, man red i normalbalans, det som i min ungdom hette “i form”.

Det fanns förvisso kvar en del av adelns gamla manegeridning, bland annat på spanska ridskolan, men denna verkar inte ha haft någon större kontakt med eller inflytande över tävlingsdressyren.

Nu händer emellertid det som händer i alla ridkulturer: man ville inte bara ta sig framåt utan även se lite cool ut framför kompisarna. Där passar ju bäst att göra lite dressyrkonster – och så var den samlade ridningen igång igen. Det tog tid innan den fick grepp på tävlingsbanan, under 20-talet är det fortfarande gångarter framåt som visas upp på OS, om det än börjar smyga sig in lite enklare skolor som öppna och sluta. Om jag minns rätt infördes inte piaff och passage i OS-programmen förrän på 30-talet. Rätta mig den som vet mer!

Denna påkomna vilja att samla hästen ledde till en konflikt för ryttarna. Att ta sig framåt i terräng var fortfarande högsta prioritet, speciellt för armén, och det ar ju från armén merparten av dressyrryttarna kom. Därför införde man en “regel” som nämndes i mången av de ridhandböcker jag läste som barn: Rid gärna dressyr, men se till att dressyren inte förtar hästens brukbarhet! Brukbarhet handlade alltså om att ta sig framåt i landskapet.

Detta ledde till en kompromiss som skapade dagens dressyr. Det visas gott om samlade övningar – och långsamt allt fler - men samtidigt bedöms hästen gångarter utifrån ett landsvägsperspektiv. Man vill se ökade gångarter, mellangångarter (som under arméns tid hette manövergångarter, alltså de tempi man färdades i), vägvinnande steg och så blandar man detta med den fascinerande samlingen.

Hade vi inte haft den rådande trenden för 100 år sedan och hade inte dressyren fötts fram ur den tidens moderna ryttare hade det kanske inte varit så mycket prat om hästarnas gångarter utan bara om fascinationen över den samlade hästens grace i de samlade övningarna.