Jag får ofta frågor om de konstiga namnen på fram- och bakdelsvändningar. Namner förvirrar eftersom vändningarna uppkallas efter den del av hästen som står mest still. Namnen är förkortningar på de ursprungliga namnen "Vändning kring framdelen" resp. "Vändning kring bakdelen". Det är alltså på samma sätt som när vi på julen sjunger "Så går vi runt kring en enebärebusk". Leken är döpt efter enebärebusken, men den står bara still i mitten.
Rörelsens ursprunliga namn är "vändning kring framdelen". Hästen vänder runt med baken ytterst och framdelen i mitten. Hästen skall då ta små steg framåt med frambenen och gå åt sidan med bakbenen.
Framdelsvändningen får ofta skäll och rids, vad jag vet, inte längre på tävling. Jag tycker det är en mycket lämplig övning för at lära den unga hästen vad den sidförande skänkeln betyder. Förvisso samlar framdelsvändningen inte hästen, men för att gymnastisera bakben och skapa böjning med eftergift är den utmärkt.
I vändningen skall hästen röra sig framåt. Det är vanligare än det först låter att hästar backar runt i vändningen. Gör hästen det, har den inte förstått vad hjälpen betyder.
De första gångerna man övar rörelsen, alltså medan hästen fortfarande försöker reda ut vad den ensidiga (sidförande) skänkeln betyder, är det vanligt att den flyttar frambenen åt en massa lustiga håll. Detta är inget att bry sig om. Med tiden lär sig hästen vad skänkeln betyder, och beter sig på rätt sätt. belöna när hästen gör rätt med bakbenen och undvik i möjligaste mån att ge en massa parerande hjälper med tyglar och annat. Skilj på att lära hästen den sidförande skänkeln och att få poäng på tävling!
På tävling är idealet att vändningen skall vara så centrerad (=liten) att det inre frambenet trampar upp och ned på samma ställe, medan yttre fram går något framåt i varje steg. Jag har aldrig sett någon lyckas göra en så centrerad vändning. Det finns ingen anledning att centrera vändningen så mycket. Det är bättre att hästen får gå lite framåt, för det viktiga är att den i lugn och ro lär sig att lyda den sidförande skänkeln utan att tappa bjudningen. Vid dressyrtävling är det acceptabelt och kan ge höga poäng även om framdelen rör sig på en upp till en meter stor volt.
Det som avgör hur centrerad en vändning blir är till stor del i vilket tempo vi rider i när vi börjar den. Skrittar vi för fort med långa steg kan hästen inte vända, eftersom framdelen i så fall skulle springa ifrån bakdelen som ju har den längsta vägen runt. Kan vi få hästen att ta korta steg med framdelen, får vi en fin och hyfsat centrerad vändning.
Att det heter vändning får en lätt att tro att det handlar om att vända hästen helt om. Enligt mitt sätt att se på ridning är framdelsvändning, på samma sätt som alla andra rörelser, ett sätt att träna hästen. Det är därför oviktigt hur många steg vi rider i framdelsvändningen, dvs. hur mycket vi "svänger". På en ung häst nöjer jag mig ofta med ett till två stegs vändning, för att sedan rida framåt igen några steg och vända på nytt. På det viset blir det inte för svårt. Det är effekten av rörelsen, i det här fallet lydighet för innerskänkeln, jag vill åt.
I den idealiska framdelsvändningen behöver vi bara en hjälp för att vända hästen, dvs. den sidförande innerskänkeln. Att lära hästen att lyda den sidförande skänkeln betyder ju samtidigt att den skall ändra endast det i sin rörelse som påverkas av denna hjälp. En sidförande skänkel skall inte få hästen att öka tempot, minska tempot eller flytta framdelen åt något håll, utan han ska bara gå åt sidan med bakfötterna. (Och skall man vara riktigt noga, bara med inre bakbenet, dvs sätta ned det mitt under magen. Att sedan det yttre bakbenet också kommer åt sidan, är en bieffekt). Under utbildningsfasen kan vi ibland behöva en del parerande hjälper. Dessa tänker jag inte gå närmare in på eftersom det varierar alltför mycket från fall till fall hur dessa ska användas. Har vi bara förstått rörelsen ger det sig oftast själv vad som behöver göras för att förbättra den.
Tänk så här i vändningen:
Om hästen börjar bromsa och inte vill gå fram i vändningen, har du nog försökt att centrera den för mycket, eller bromsar för mycket i tygeln.
På oerfarna hästar, eller hästar som har svårt att förstå vad jag vill, övar jag gärna framdelsvändningen ur stillastående. Det viktiga är inte att efterlikna den rörelse vi skall göra på tävling, utan att få hästen att förstå vad jag vill med min sidförande skänkel, dvs. att flytta baken åt sidan.
För att hästen skall kunna vända så som du vill, måste innertygeln vara stilla. Många ryttare drar bakåt i innertygeln i vändningen. Gör man det, vet man ju inte om hästen löd den sidförande skänkeln, eller vände för den dragande tygeln. Ofta ser man att ryttare drar i tygeln när de inte får någon effekt av sin sidförande skänkel. Hästen lär sig inte mer om sidförande skänkel för att man drar i tygeln. Dessutom blir det svårare för hästen att utföra det dan skall (kliva åt sidan med bak), utan att samtidigt göra en massa andra saker. En belastad tygel hindrar alltid hästen!
Sitt genom hela vändningen kvar mitt över hästen. Om du flyttar din vikt åt sidan eller framåt kan hästen inte längre röra sitt bogparti så som det är meningen och han kan inte längre göra vändningen som du vill ha den.
Framdelsvändning är en mycket enkel rörelse vars huvudsakliga syfte är att lära hästen förstå den sidförande skänkeln, och att lära ovana ryttare att använda den sidförande skänkeln. När detta mål är uppåt, finns ingen anledning att fortsätta träna rörelsen, såvida man inte behöver repitera lydigheten för hjälpen eller behöver en enkel lösgörande övning.
För att få tävlingsprecision i framdelsvändningen behöver man oftast bland in fler hjälper än bara sidförande skänkel, vilket inte på något sätt är utbildande för hästen. Bättre är att lägga denna energi och tid på mera gymnastiserande övningar.
Unge Bugatti har ännu inte full förståelse för den sidförande skänkeln. Därför vänder han lite tveksamt och jag får hjälpa till med spöt för att få honom att förstå vad jag vill. Jag använder då spöt längre bak än skänkel för att få honom att förstå vad skänkeln vill.
Som ni ser gör han stundtals helt rätt med sitt höger bakben. Att en så här oerfaren häst hittar på en massa annat med de andra benen, går åt sidan och bakåt, det bryr jag mig inte om. Övningen handlar ännu om att förstå sidförande skänkel, inta att få beröm på tävling.
Här har jag istället ritast en cirkel med en kratta, som stöd för frambenens rörelser.
På den unga hästen övar jag alltid framdelsvändning från stillastående, och inte för många steg åt gången. Jag stannar, ser till att hästen andas ut och liksom stannar mentalt, och vänder sedan 90 grader. Så skrittar jag fram igen.
Ofta tränar jag framdelsvändning på en liten fyrkant med 10-15 meter långa sidor. I varje hörn gör jag en liten framdelsvändning och ser till att hästen går framåt på den linje jag tänkt mot efter vändningen. Att kunna avsluta vändningen i tid och få hästen dit man vill är lika vitkigt som att kunna vända.
Ibland lägger jag ut tre bommar bredvid varandra på marken med sådär 1½ meter avstånd. Jag rider in mellan två av bommarna, ut på andra sidan, vänder och ser till att komma in genom de andra två bommarna. Här märker man om vändningen blir för stor, eller om hästen backar runt. I båda fallen blir det svårt att komma in genom den tänkta porten.
Med den erfarne hästen är min favoritövning att rida framdelsvändningen runt en tunna. Hästen skall ha tunnan bredvid bogen och gå runt tunnan med små steg med frambenen och bakdelen på en större volt. Vi märker då snart att tunnan är olydig och ömsom hamnar framför näsan, ömsom hamnar bakom skänkeln och ömsom hamnar för långt bort från hästen. Allt detta är tecken på att hästen gör konstigheter med sina framben.
Öva inte för länge! Ett varv åt varje håll räcker åt gången, oberoende om du övar på en liten fyrkant eller runt tunnan. Tröttnar hästen tappar den bjudningen, och det blir alltid besvärligt
I kapitlet ovan ger jag övningar på själva vändningen men när du och hästen förstått och stadigt kan utföra framdelsvändningen kan det vara roligt och nyttigt att öva den i svårare kombinationer. På den tiden man red framdelsvändning på tävlingsbanan visades vändningen ibland upp från skritt, och ibland från trav, ibland från stillastående och ibland utan föreliggande halt. Redan där har vi flera olika kombinationer.
Först övar vi på att ta oss från vändningen. Bestäm alltid innan du rider vilken linje du skall rida på, och rid bort från vändningen
Det finns, som synes, många modeller. Jag är säker på att du kan hitta på fler än de jag nämnt
Samma sak kan vi såklart göra före vändningen
Det som för mig skiljer den välridna hästen från den otränade, är just vilka övergångar den kan göra mellan olika rörelser och övningar. Om man alltid måste förbereda sin vändning på samma sätt har man inte kommit i mål med träningen av den.
Rörelsens ursprungliga namn är "vändning kring bakdelen". Hästens framdel vänder på en stor volt medan bakdelen går innanför, på en liten volt eller på stället. Vi vill att ytter bakfot skall kliva in under kroppen, men den viktigaste träningen är att ytter fram måste ta att stort steg framåt - inåt. Hästen skall sätta ner ytter fram under sin nos. Det blir stretching av musklerna i bogen. Hästen skall inte skjuta ifrån med ytter fram utan kliva före med den för att söka den nya balansen.
Den minsta bakdelsvändningen man kan göra, är den där inner bak trampar upp och ned på samma ställe. Det är sällan motiverat att träna en så liten vändning. Man får samma effekt om man låter inner bak gå framåt med små steg. Jag vill inte att bakdelen går sidvärts - varken utåt eller inåt - utan rör sig framåt. Det bevisar att vi har bra bjudning. Var gränsen går mellan bakdelsvändning och sluta på volt går inte att säga, rörelserna går i varandra.
Hjälperna i bakdelsvändning handlar mest om att flytta ytter framben framåt - inåt. Vi behöver alltså två tyglar som för hästen åt det nya hållet, och en ryttare som sitter inåt - bakåt. Tänk att du sitter ovanpå inner bakben, så hamnar du rätt.
Det finns två vanliga fel i bakdelsvändning. Det ena är att hästen går åt sidan inåt med bakbenen, och aldrig kommer runt i vändningen. Det andra vanliga felet är att hästen kör ut bakdelen. Resultatet blir mer likt en framdelsvändning än en bakdelsvändning. Båda felen kan härledas till dålig framåtbjudning och ovilja att flytta bogarna. Man får enträget träna vidare.
Det vanligaste felet hos ryttaren, är att jobba för mycket med ytterskänkeln. Bakbenen skall ingenstans och behöver därför inte så mycket hjälp. Det är frambenen som skall ut och vifta på sig, och som behöver instruktioner. Vänd dig själv åt det håll du skall, flytta din vikt bakåt inåt (så det känns som som du sitter ovanpå hästens inner bakben) och ta händerna med dig i sidled så tyglarna föser framdelen åt sidan. Skänklarna använder du för att parera eventuella fel som bakbenen gör, men i den ideala vändningen behöver du inga skänklar.
Bestäm helst i förväg hur mycket du skall vända. Bakdelsvändningar använder hästen när den snabbt vill ändra riktning (det märker du nästa gång du möter en älg i skogen) och kan vi få hästen att förstå att det handlar om att ha bråttom åt ett annat håll, får vi oftast bra vändningar. Här är skillnaden med westerridningens spin: Spin är en övning där man flott snurrar runt varv efter varv. Bakdelsvändningen är en förberedelse för att ta fart i en ny riktning och liknar mera westernridningens rollback.
När hästen behärskar bakdelsvändning i skritt, kan man prova att rida den i trav och galopp. Samlingsgraden är densamma som i skritt, men oftast ligger man efter med samlingen i de högre gångarterna och därför kan det stöta på patrull. Det är dock roligt när man kan utföra dessa rörelser, och de är en god hjälp i träningen av hästens samling. Om hästen kan trava lugnt i samlat tempo på rakt spår och i sluta finns det inget som hindrar att men försöker att göra bakdelsvändningar i trav. Dessa kan till en början få bli större än dem man gör i skritt.
Övningen handlar om att kunna skicka hästen i en ny riktning. Vi skall tala om för hästen vart den skall, och uppleva hur hästen själv tar sig ditåt. När jag ber mina elever göra detta försöker de ofta att först vända åt det håll de skall, och sedan skicka iväg hästen. Jag vill att vi skickar iväg hästen först, i början av vändningen så vändningen blir ett resultat av hästens nya bjudning och inte ett resultat av tekniska hjälper.
Titta på bilden här intill. Redan i det nedersta läget vill jag att hästen förstår att vi vill skicka den mot trädet, och mer eller mindre själv ”tar fart” ditåt. Det är viktigt att vi själva har bestämt vart vi skall innan vi försöker få hästen att ta sig dit. Det låter som en självklarhet och jag önskar att det vore det, men ryttare intresserar sig ofta så mycket för själva svängandet att de glömmer att tala om för hästen vart den skall. Och när hästen på det viset inte får information om vart svängen syftar, är det ju omöjligt att vända med bjudning
Vi behöver inte vara så omsorgsfulla att vi väljer en stor ek att sikta mot. Det räcker med en staketstolpe eller ett hovavtryck. Det viktiga är att vi själva säkert vet vart vi vill och ser till att komma dit.
Har hästen rätt bjudning och inte hindras, vänder den genom att flytta framdelen dit den skall. Bakdelen följer strax med. På samma sätt fungerar det när vi svänger med en bil eller cykel. Framdelen, där det vridbara hjulet sitter, är det som först tar fart åt det nya hållet, och bakhjulen följer strax med, utan att vi behöver inverka. Vi får då en sväng där framdelen rör sig lite utanför bakdelens spår, vilket alla som tittat på hjulspår i snön vet om.
Vår hjälpgivning handlar alltså huvudsakligen om att påverka framdelen. Det gör vi bäst med tyglar och vikt. Vikten skall tydligt vara i den riktning som vi vill, alltså framåt/inåt. Med innertygeln leder vi tydligt, och yttertygeln får hjärna följa med och trycka mot halsen. Eftersom övningen handlar om att skapa bjudning i den nya riktningen, kan det vara användbart att smacka.
I idealläget förstår hästen då vad, i detta fall ett träd, som vi skickar den mot och tar sig direkt ditåt. Men eftersom vi nu inte rider i något idealt tillstånd utan i verkligheten, kan det såklart hända en del oväntade saker.
Ett vanligt fel är att hästen skjuter iväg, drar emot bettet och svänger på en allt för stor båge. Då får vi bromsa, kanske till och med stanna, och på nytt försöka få hästen att gå åt det håll vi tänkt oss.
Lika vanligt är att hästen minskar farten med frambenen och skjuter ut baken i en framdelsvändningsliknande övning. Detta är ett tecken på att vi inte har bjudning åt det håll vi ville, eftersom hästen ju i framdelsvändningen inte kommer närmre målet utan blir kvar på samma plats. Och det är nu vi behöver en ytterskänkel! Vi behöver den inte för att vända utan för att hålla kvar bakdelen bakom oss och driva hela hästen framåt, åt det nya hållet. Kom nu ihåg att det alltså är först om hästen tappar ut bakdelen, som vi behöver vår skänkel. Den skall inte vara med av bara farten.
Våra hjälper skall hela tiden styra hästen mot målet. I början av vändningen behöver vi vända rätt skarpt, och i slutet rider vi mest rakt fram. Jag över ofta vändningen med ganska liten vinkel, kanske bara 45 grader, istället för de 90 grader som bilden visar.
Rid övningen på en liten fyrkant, ruter ess eller olika sicksack-linjer.
När övningen fungerar i skritt, kan man prova i trav. Fungerar det i trav, kan vi försöka att använda vändningen till att skapa traven. Där är det många som vänder först och sedan försöker få hästen att trava, men jag vill att de vändande hjälperna är de som skapar traven. Traven skall alltså initieras i det nedersta läget på bilden här bredvid. Lyckas vi med det får vi en trevlig och samlad trav eftersom igångsättningen i sväng på detta sätt omöjliggör en igångsättning med för mycket påskjut.
Fungerar det i trav kan vi även öva i galopp och även roa oss med att fatta galopp i vändningen. Vi får då fatta för ytterhjälperna och får en behaglig balanserad galopp.
Ryggning förekommer med några få undantag i alla dressyrprogram från LC tom Grand Prix. Att ryggningen förekommer även i de svåraste klasserna visar vilken svår rörelse det är.
Det finns många åsikter om hur ryggningen skall göras, och tyvärr så förvillar en hel del av dessa hästarna istället för att göra det enklare för dem. En sådan "villfarelse" är att man skall rida fram direkt ur ryggningen utan mellanliggande halt. Många hästar upplever den plötsliga och oftast starka drivningen i slutet av ryggningen som en korrigering, och blir naturligtvis då osäkra på om det verkligen är baklänges man skall gå, när man får kritik för det varenda gång.
Ryggning handlar om att föra vår hand bakåt och förvänta oss att hästen följer med bakåt. På det viset är ryggningen en underbar kontroll av hästens lydighet för handen. Om vi får bekymmer i ryggningen, kan vi behöva andra hjälper för att hålla riktning och liknande.
När ryggningen är färdig skall vi låta hästen "pusta" en stund innan vi rider framåt. Ju osäkrare hästen är på ryggning desto längre skall vi låta den stå still och få beröm. Detta lilla stillastående skall inte förväxlas med en halt. Vi kräver inte av hästen att den skall ställa upp sig eller nåt sånt, bara att den avslutar ryggningen och förstår att ryggningen är färdig.
Har man problem med ryggningen beror det ofta på att hästen inte är tillräckligt lydig för att kunna utföra den. Det är bättre att träna lydnad med andra metoder än att överdramatisera ryggningen. Ryggning är, tillsammans med galoppfattningar och galoppombyte, en rörelse som hästen har lätt att få fobi för.
När hästen förstår ryggningen och enkelt utför den, kan man använda ryggningen i det samlande arbetet med hästen.
