5 september 2009

Det är inte ofta jag ser hästar inom klassisk ridning eller Akademisk ridkonst som verkar motvilliga på stångbett, men däremot ser jag ganska ofta hästar som går emot vanliga tränsbett (inom alla discipliner förstås). Inom Akademisk ridkonst är det enligt mig förvånansvärt många som rider på stångbett (med eller utan kapson) tidigt i hästens utbildning, då jag har fått uppfattningen att stångbettet enbart ska förfina ryttarens hjälper och därför användas först när hästen är i princip färdigutbildad (piaff?). Visserligen har tränsbett och stångbett inte samma effekt och bör användas olika på olika typer av hästar, men jag är ändå fundersam på om så många typer av hästar som jag ser verkligen går ärligt på ett stångbett. Jag utgår nu från att stångbettet används på ett försiktigt och mjukt sätt.

Några punkter för att försöka formulera frågan:

Om en häst stretar emot på tränsbett men blir medgörlig och mjuk på stångbett, har då hästen slappnat av och börjat arbeta rätt för att den får ett annat bett i munnen eller är det en falsk eftergivenhet för att hästen egentligen vill undvika inverkan av stångbettet? Om hästen vill undvika stångbettets inverkan; kan fortsatt ridning på detta sätt så småningom (månader till år) ändå ha lett hästen på rätt väg?

Om en häst är på väg mot mera styrka och bärighet på ett tränsbett, kan stångbettet då hjälpa hästen att arbeta intensivare och därmed muskla sig snabbare?

Kan en häst som muskulärt inte är redo för att arbeta längre tid i korrekt form på tränsbett ändå gå i korrekt form på stångbett för att stångbettet fungerar tydligare för hästen? Kan hästen i sådant fall muskla sig snabbare i den korrekta formen och därmed snabbare ta sig framåt i utbildningstrappan?

Tacksam för svar och funderingar!