Ridhandboken Del 6:2 - Klättring

Att rida uppför och nedför branta backar kallas för att klättra. Var gränsen går mellan en klätterbacke och en "vanlig" backe kan nog inte enkelt sägas. Kanske att man kan lägga gränsen någonstans där ryttaren bekvämt kan sitta kvar i sadeln. Blir det obekvämt, är det klättring.

När vi klättrar använder vi fältsitsen. Jag har hört sägas att vi skall göra det för att vi skall göra oss lättare och för att hästen skall få plats att höja ryggen mm. Jag har svårt att tro att sådana kommentarer är genomtänkta. Oberoende av om vi står eller sitter, så väger vi lika mycket. Att vi klättrar i fältsits är dels för att vi skall kunna behålla vår egen balans och inte halka av hästen, men lika mycket för att vi i fältsits kan röra oss framåt eller bakåt och därmed behålla vår tyngdpunkt ovanför hästens. Om vi själva kan hålla balansen, underlättar vi för hästen att behålla balansen i backarna.

Skall man träna klättring behöver man inte alls leta upp den brantaste backen. De klätterbackar som bjuds i min närhet är tämligen obranta och korta, men ger ändå en bra träning för hästen.

När vi nu skall uppför backen, reser jag mig i fältsits och sänker händerna så de hamnar där hals och bog möts. Där finns en liten kant som jag kan klämma om. När det går uppför är det min uppgift att stå på mina fötter. Jag kan behöva gå långt fram med överlivet för att klara det. Ibland känner man sig nästan liggande på hästhalsen. Förlorar jag balansen tar jag tag om hästhalsen med en eller båda händer. Jag tar alltså inte mantag, för då hamnar handen för högt upp och jag får svårt att följa hästen framåt. Istället omfamnar jag min häst. Då blir samtidigt tygeln längre, och hästen får full rörelsefrihet för sitt huvud.

Svårt vid klättring uppför är att reglera tempot. Emellertid försöker jag att här, precis som alltid annars, att vara noga med att hästen lyder mig. Åtminstone så skall jag bestämma gångarten. Oftast vill hästen ta sig uppför i ett raskt tempo, vilket även vi vill när vi måste upp för en brant. Det är lättare att göra det småspringandes. Som ryttare har vi då två möjligheter beroende på vårt syfte. Antingen låter vi hästen skynda uppför slänten. Då spar han på krafter och har god balans. Eller så säger vi till honom att ta det långsamt. Då får han anstränga sina muskler och leta efter sin balans på ett annat sätt. Här har vi alltså en träning av hans kropp liknande den vi ger honom under dressyrpassen.

Går det brant uppför kan skänkeln hamna högt upp och bak på hästen sidor. Har man otur lossnar stiglädret från sadeln. Någon bra lösning på detta har jag aldrig hört talas om, mer än att fälla upp stigläderkrampan ordentligt och kanske till och med snöra ihop den. Istället får man då ett stigläder som inte kan lossna alls, varför man får väga de olika säkerhetsaspekterna mot varandra.

Att klättra nedför frestar inte på frambenen. Man behöver inte vara rädd för att klättra brant nedför. De flesta ryttare har en spärr som säger stopp långt innan hästens förmåga gör det. Viktigt när man klättrar nedför, som alltid annars, är att ryttaren är i balans över hästen, så hästen inte behöver ägna kraft och energi åt att "inte tappa ryttaren". Vad man som ryttare skall göra, är att skjuta fram fötterna, flytta knän och rumpa bakåt, och resa sig upp. Överlivet vinklar vi så att vi står balanserat. Ju brantare det är, desto mera måste vi räta upp oss. Det är fel att luta sig bakåt, och det är fel att luta sig för mycket framåt. Det viktiga är att man hela tiden står på fötterna. Ofta tycker man att fötterna åker bakåt inunder en, och då får man helt enkelt flytta fram dem, och ha knäna längre bak i sadeln. En lätt kontakt i sadeln med rumpan är naturligtvis ok. I och med att ryttaren flyttar sig bakåt och hästen behöver sänka huvudet för att se sig för, så får man länga ut tygeln.

Sedan rider vi nedför, och det skall vi göra sakta. Hästen kan bromsas med tygeln när så behövs, men däremellan ha full möjlighet att röra huvudet. Rösten är dock att föredra då den ju inte påverkar hästens balans. Om man bromsar och går långsamt, så lär man hästen att balansera sig nedför backen, och att bromsa. Det gör han med bakbenen om han har chansen. Om ryttaren är och stör i tygeln, så måste han bromsa med frambenen istället, eftersom han då inte kan välva ryggen. Hästens sätt att bromsa med bakbenen är att sätta dem längre fram under magen, sänka baken och bromsa, så som en dragkampare gör ungefär. I denna position får hästen mycket muskelträning i ryggen, och vi har nytta av klättringen. Att sätta bakbenen under kroppen för att bära upp densamma, är ju det vi kallar för samling. När vi klättrar nedför, tränar vi alltså hästens bärförmåga, samling.

Om man själv tappar balansen och faller framåt, så tar man stöd med händerna i manen eller manken. Jag brukar hålla ena tygeln genom båda händerna, så att jag får en bro att stödja mig på. Den häst som lär sig att ta det lugnt nedför och vara i balans hela tiden, kan man snart göra roliga saker med. Min gamle Kalle och jag brukade imponera på medryttare genom att långsamt galoppera upp och ner för våra klätterbackar. Det kan man och törs man om man hela tiden har full kontroll på hästen, och han har lärt sig tekniken i lugnt tempo.