Min gamla ridrädsla har slagit till med full kraft igen. Ni som har varit med om det vet hur otäckt sådant är. Jag klarar att rida våra tre gamla hästar; Diamanten, Blixten och Escyro, men våra andra eller andras hästar går inte alls. Det beror inte på att de gamla är snällare än andra hästar. De flesta hästar är ungefär lika snälla, så det är något annat det beror på.
Denna gång tänker jag ... Läs mer
Jag började rida på ridskolan i partille 1972. I slutet av 70-talet berättade min ridlärare hur hon mindes hur hon skulle lyfta upp mig på hästen någon gång det första året, och kände hur hela jag darrade. Så rädd var jag alltså, så ridläraren mindes det.
Jag kan komma ihåg hur otäckt det var. Jag var ju 12 år och liten i växten. På ridskolan fanns bara stora hästar, även om väl de flesta var ... Läs mer
1980 fyllde jag 20 år. Lumpen var avklarad och jag skulle ut i arbetslivet. Det betydde att jag kom att arbeta fem år på ridskolor i Dalarna, och även att gå kurserna på Strömsholm. All ridning under tonåren hade gjort att min rädsla långsamt avtog, och nu följde nästan 15 år där jag red de flesta hästar tryggt. Under dessa år red jag in ungefär 25 hästar.
På ridskolan i Partille, där jag tillbringade ... Läs mer
Skall jag skriva om min ridrädsla måste jag skriva om Napoli, men det gör ont. Det gör ont i varje del av mig.
Napoli föddes 1998 hos en gammal uppfödare jag kände. Han hade en gång i tiden fött upp Kalle, och många av hans unghästar hade sedan passerat mig för inridning. Napoli var hans sista föl, och gubben hade hunnit bli för gammal för att kunna hantera en yster unghäst, så Napoli hamnade hos mig redan som ettåring. Det ... Läs mer
Jag red ut Napoli några gånger, ibland tillsammans med Ingela på kalle, och ibland själv. Ofta gick det faktiskt rätt bra. En gång sadlade vi på Kalle och Napoli och gav oss iväg på en tur. Kalle gick först och Napoli lommade bakefter, nöjd med livet. Att gå bakom Kalle var ju en rätt behaglig sysselsättning.
Vi red genom byn, vi travade i skogen och även på vägarna härikring. Det var en lugn och bra ridtur. Det skulle inte ... Läs mer
Efter Napoli red jag rätt tryggt i 10 års tid. Det kom och gick en del hästar här på Skogsryd, men jag red dem alla rätt okomplicerat och har även ridit elevers hästar på lektion utan större problem.
2014 kände jag ett behov av en påläggskalv. De unga hästar jag haft hade av olika anledningar lämnat Skogsryd igen. Jag köpte Jakarta, en snygg och mycket rar connemara från Danmark. Han var två år och skulle alltså ... Läs mer
Hur känns det då att vara rädd? Vad tänker jag på? Hur reagerar jag? Detta har jag funderat mycket på genom åren och det är inte helt enkelt att beskriva i några samlande ord. Det är liksom en process i flera steg. Det är svårt att skilja tankar från känslor, så detta kan nog bli lite rörigt, men jag skall göra ett försök att förklara
Ni får komma ihåg att det jag skriver nedan är det som händer ... Läs mer
Jag hade lagt armarna om hans hals och borrat in fingrarna i manen. Med pannan mot hans hals grät jag. Vi stod på ridbanan, sadlade och klara att sitta upp. Pirre hade varit hos mig i kanske två veckor och vi hade börjat trivas tillsammans. Men nu stod jag där och grät, alldeles darrig kroppen.
- Det går inte, sade jag till Ingela, det går inte, jag kan inte rida honom.
Nyss hade jag ridit mina andra hästar, helt som vanligt, men snälla Pirre kom jag inte ... Läs mer
Den hästkunniga psykolog jag hittade, www.wildasport.se, fanns i Ljungbyhed i Skåne. Vi mailade några gånger, och det kändes så vettigt att jag en dag fyllde termosen full med kaffe och tog bilen till Skåne. Det var strålande väder så jag beslöt att åka småvägar ned, förbi orter som få hört talas om, men var ändå framme i tid. Jag fick åka lite småvägar och krångla mig in mellan smågårdar ... Läs mer
Jag var tio år, och det var gymnastiklektion. Gymnastiken hade flyttat ut i skogen. Vi skulle springa, förmodligen en snitslad bana, i skogen. Alla sprang iväg och så gjorde även jag. Detaljerna runt det hela kommer jag inte ihåg, men jag kommer ihåg när jag närmade mig målet. Man sprang liksom på en höjd och ned för en liten backe, och där nere stod de andra i klassen och ropade och skrek att jag skulle springa fortare. Jag trodde att vi höll ... Läs mer
Min psykolog Ulrika sade en klok sak till. Jag berättade ju för henne om alla mina våndor inför ridning och hur jag i min fantasi såg allt hemskt hända. Det har jag beskrivit i ett tidigare avsnitt.
- Du är alltså rädd för saker som inte händer, sade Ulrika.
Där tänkte jag också till, och OJ så rätt hon hade! Jag vet ju att hon har rätt. Jag har i många år vetat att hon har rätt, och det är ju ... Läs mer
Jag har ofta fascinerats av idrottsmän. De står svettiga och andfådda med flaggan om halsen efter att ha vunnit den där stora segern och berättar att nu har allt slit det senaste året lönat sig.
Upplever det de verkligen så, eller är det bara tomma ord? Upplever de sin vardag som slitsam och, ja, tråkig, och känns det plötsligt motiverat att ha gjort allt det där då, bara för att de vunnit något?
Kanske är det verkligen ... Läs mer
Eftersom det började gå så bra att rida Artalo bestämde jag mig för att försöka med Pirre igen. Det primära syftet med min rädd-bearbetning är ju att kunna rida min nya snygga häst tryggt och fint. Det kom sig naturligt att jag började på med honom igen. Han var lite trulig en dag när Ingela skulle rida, ville inte stå still vid uppsittningen. Vi beslöt då att jag kunde ägna mig åt att öva det, istället för att ... Läs mer
Första söndagen i oktober 1982 satt jag i TV-rummet i Stora Åsvillan på Strömsholm. Dagen efter började min första ridinstruktörskurs, så mina kurskamrater och jag hade sammanstrålat där i TV-rummet. Vi var alla ridlärare på olika ridskolor runt om i landet och snart berättade alla om sina ridskolor. Men det som berättades, var om de olyckor de varit med om på ridskolorna. Jag vet inte om jag själv hade något hemskt att berätta, ... Läs mer
Så vi började om med Pirre. Ingela red honom, och jag satt upp honom en stund efteråt och bara satt. På vår lilla läktare satt Ingela och fnittrade; hon sade att jag såg så lycklig ut där jag satt. Och jag kände mig fånigt lycklig också, på min snälle häst som stod helt stilla med all uppmärksamhet på mig. Han verkade förstå stundens allvar och tog sitt ansvar.
I förrgår kändes det plötsligt ... Läs mer
Jag rider min Pirre rätt obesvärat på vår ridbana nu. Det var ju mitt primära mål med min rädslobearbetning. Idag red jag honom trots att det blåste rejält. Att våga det är ett härligt plus. På något sätt har jag nu börjat längta efter att det blir en situation, något som testar min rädsla och där jag kan intala mig att agera istället för att passivt klamra mig fast.
Den sista tiden har jag blivit varse hur ... Läs mer
Jag har fortsatt att rida Pirre. Mest rider jag ju på ridbanan, men jag har även ridit honom på fältet och faktiskt också ridit ut honom ett par gånger, i sällskap med en annan häst. Vi hoppar en hel del, flera gånger i veckan, bara små kryss men i alla fall hoppning. Det är en härlig positiv utveckling! Det bästa är att jag känner mig så glad när jag rider honom och så glad när jag sitter av, att jag bara därför ... Läs mer
Jag trodde väl aldrig att det skulle gå spikrakt framåt, och jag har på många sätt i tanken försökt att förbereda mig på ett bakslag, och jag är väl där nu.
När Pirre försökte kravla sig över det där mossiga diket i skogen, där jag trillade av honom, så blev han halt. Det upptäckte jag dagen efter, så förmodligen har han sträckt någon muskel, eller något. Idag, tre veckor senare, ... Läs mer
Pirres vila blev längre än jag trodde. Den hälta han hade och jag skrev om senast visade sig vara en senskada, eller möjligen gaffelbandet. Så efter de tre första veckornas vila fick han gå ytterligare en månad i sjukhage. När han släpptes ut i flocken igen blev han rätt omgående halt på nytt, och det tog en stund innan jag förstod att han fläkt upp hoven på den knöliga tjälen och skaffat sig en hålvägg som gjorde ont. Han ... Läs mer
I torsdags red jag min rara Pirre. Det blev ett bra pass. Som vanligt började han lite struttigt men avslutade med en fri lösgjord härlig trav. Passet kändes riktigt trevligt. Hela eftermiddagen låg jag på sängen, hyperventilerade och darrade. Ridpasset hade tagit slut på hela min mentala styrka. Dagen efter var jag fortfarande som i chock, utan möjlighet att göra något vettigt. Idag är det måndag och jag kan fortfarande inte umgås med tanken på att ... Läs mer
Jag går ut i hagen och kramar mina underbara hästar, och känner en lättnad att jag inte behöver rida dem. Det är en väldigt underlig känsla. Det är nu 14 dagar sedan jag red Pirre. Sedan dess har jag ridit Blixten två gånger. Det känns förvisso tryggt och bra men – ointressant.
Viljan till ridning har runnit av mig när jag insett hur nära rädslan ligger, och hur nära rädslan nog alltid kommer att ligga framöver. Jag ... Läs mer
Jag tittade på Mästarnas Mästare på TV i söndags. De gjorde som vanligt någon svår och lite läskig tävling. Min tanke var att jag skulle aldrig passa i Mästarnas Mästare för det där skulle jag aldrig ställa upp på. Strax blev jag som träffad av en slägga. Alla de saker som jag genom livet låtit bli att göra för att jag inte vågat, passerade förbi i mitt huvud. Jag har aldrig lärt mig simma, aldrig hoppat ... Läs mer
Skavlan intervjuade en äventyrare som berättade hur han hade hoppat fallskärm tillsammans med sin bror. När han landade hörde han en duns och förstod att det var brodern som kom ned utan fallskärm och dog. Efteråt förväntade sig omvärlden att han inte skulle hoppa mer, men han fortsatte att hoppa fallskärm. Han ville inte sluta på grund av rädsla. Skulle han sluta, skulle det vara för att hoppandet inte gav honom något längre. Han samlade mod ... Läs mer
Jag kom upp på Pirre igen, och jag red honom så härligt och tryggt på ridbanan – en hel månad. I maj blev han halt. Efter ett tag upptäckte jag att det var en hålvägg (igen) och han var halt till mitten av september. Då var såklart oron tillbaka när jag skulle upp, men det löstes enkelt när Ingela blev sugen på att rida honom. Jag stod bredvid ridbanan och kände hur lyckan bubblade upp när jag såg de två jag älskade mest ... Läs mer
Jag har ju börjat planera för att rida en liten LC dressyrtävling i höst. Det är ju en bra bit utanför min komfortzon. Jag kan inte säga att jag är nervös för tävlingen och programmet, sådan nervositet försvinner med åren, men jag är nervös för om jag alls kommer att våga rida min häst där.
Trygghetsmässigt känner jag mig rätt bra nu. Jag kan rida alla mina tre hästar här hemma på ridbanan, ... Läs mer
När min rädsla nu börjar anta hanterbara proportioner kan det vara läge att sammanfatta det jag kommit fram till det sista åren, sådant som har hjälpt mig. Vi kommer inte ifrån att mycket ridning är en bra sak för att bli fri från sin rädsla, men det är ju inte alltid så lätt att ordna. Jag bor ju där jag bor och har hästarna hemma på gården, så jag får utgå från det.
Först har vi de ... Läs mer
Mitt centrala mål med min rädslo-terapi är ju att ostört kunna rida mina hästar under vanliga omständigheter. Jag har ju inga planer på att rida svår fälttävlan eller att rida en massa ”knäppisar”. Jag vill rida mina lugna och trygga pojkar på sådant sätt som jag tycker är roligt. Länge har jag sagt att målet är att galoppera på fältet och ropa tjoho.
Blixten kan jag galoppera på fältet, om han ... Läs mer
Idag är jag glad!
Det känns som årets första vårdag. Ridbanan är plogad och är snöfri. Vi är rätt bra igång och rider våra hästar. Jag känner mig rätt trygg med både Pirre och Bugatti på banan nu, vilket känns väldigt skönt att kunna berätta!
Roligast är att Pirre verkar ohalt på alla sina ben, vilket han inte varit sedan i maj förra året och han verkar uppskatta att få vara med ... Läs mer
Ingemar Stenmark och Pelle Fosshaug stod vid en mur och pratade om hur Ingemar en gång i Mästarnas mästare gjorde det berömda stållastående hoppet upp på en mur. Ingemar försökte övertala Pelle att pröva, men Pelle tyckte det verkade för osäkert och farligt.
Jag lärde mig där vikten av att vara säker på att man kommer lyckas. Ingemar visste att han skulle klara hoppet och planerade därför hur han skulle göra fö ... Läs mer
Jag känner mig modigare och modigare. Fast egentligen är det fel att säga så. En bättre förklaring är att fler och fler saker känns självklara. Sådant som för ett par år sedan kändes oöverstigligt gör jag nu rutinmässigt. För varje dag kommer jag mer och mer tillbaka till den ryttare jag vill vara.
Ett mål för mig är ju att galoppera mina fuxar på fältet. Jag har nått ett mellansteg nu, där jag ... Läs mer
