Ridhandboken Del 7:3 - Att driva

Vi kan driva hästen med rösten, med vikten eller med skänkeln.

Rösten är oftast en smackning.

Med vikten skall vi dels gå framåt med kroppen, och dels bli mer energiska i vår rörelse, så vi höjer vår energinivå och förstärken hästens egna rörelser.

Vad man skall göra med skänklarna är att försiktigt lägga dem efter hästens sidor. Inte mera. Om hästen inte reagerar för denna hjälp skall vi förstärka den. Detta finns en del olika sätt för, och vilket vi använder beror på vilken häst vi sitter på. På en erfaren häst som förstår innebörden av skänkeln kan vi i detta läge lägga till skänkeln lite hårdare. Vi skall inte lägga den kloss intill och klämma, utan skänkeln skall hastigt tryckas mot hästen för att direkt lätta igen, ungefär som när man klappar händerna. Detta gör vi bäst genom att, med skänkeln intill, kvickt lyfta hälarna uppåt. Detta kan man göra två gånger snabbt efter varandra, och då menar jag snabbt, lika snabbt som man säger tadam, eller knackar på den dörr. På en unghäst som inte har lärt sig att förstå skänkeln, får vi inte förstärka den utan får driva med smackning, röst eller spö.

Vanligt är att ryttare flyttar bak skänkeln om hästen inte lyder den första hjälpen. Det finns det ingen anledning till. Hästen är ungefär lika känslig efter hela sidan. Om han inte lyder skänkeln beror det inte på att han inte känner den. Det kan bero på att han inte förstår den, eller inte har lust. Vilket det är får man försöka klura ut, men det är bättre att utgå från att hästen inte har förstått. Då är det i alla fall ingen risk att man förstör något för sig.

Återigen kommer jag tillbaka till hur lätt det är att missförstå ord. Vi använder gärna rid-termerna på det sättet vi en gång lärde oss som barn. Att driva hästen brukar därför betyda att få den att öka farten. Ofta skapar ordet drivning därför gärna en tanke på att tvinga hästen till något. Jag tror vi skall försöka se ordet ur en annan synvinkel.

Låt mig ta ett exempel. Ingelas arab Escyro är en herre som gärna tar det lugnt. Jag tror inte han har tyckt att dressyr-övningar varit speciellt roliga. Men så kom Ingela på att Escyro tyckte om att trava iväg i en ökad "arabtrav" med flaxande ben. Han blev strax gladare, om han fick göra lite ökningar på diagonalerna. Det räckte i stort sett, för att Escyro tyckte det var roligt att gå ner på ridbanan, Nu fick han ju vara vacker, och känna sig duktig, när han var där. Nu gick han och längtade efter att få tjusa iväg på diagonalen.

Därmed hade vi löst en stor knut. Nu kunde vi få en mer rörlig Escyro som inte vara like strakbent och lat. Därmed kunde vi också engagera honom i den vanliga traven. Vi gjorde helt enkelt som så, att vi talade om för honom att "var beredd, snart får du öka". Detta gjorde vi på kortsidan. Escyro förberedde sig fint för att vara beredd på ökningen. Därmed fick vi en mycket bättre trav. När Escyro väntade, längtade, efter ökningen, klev han fint in under kroppen med vinklade bakben. Detta sätt att röra sig, den samlade gången, är hästens "färdigställning" som den spontant intar om den vet att det strax händer något.

Denna uppmaning till rörelse, "snart får du - snart skall, vi", är det som vi skall kalla drivning. Ingela behövde inga stora skänklar, inget spö, inte ens en smackning. Jag vet inte hur Escyro fick klart för sig att "snart får jag öka", men han visste om det. Har man en häst som är lydig i handen, kan man leka mycket med detta.

Med tiden kan man sedan rida längre och längre i "vänteläge". Samling handlar om att förbereda hästen för rörelse, förbereda hästen för energi. Ju mer vi kan få hästen att längta framåt, desto mer kan vi samla den. Vi får inte glömma av att låta hästen göra det roliga, det han längtar efter. I Escyros fall handlar det alltså om att då och då, innan han slutar längta, låta honom trava iväg med hans stora vackra flaxande steg.

En bra kontroll på att hästen har "tagit drivningen" får vi om vi går fram med handen och ger hästen mer plats. Om hästen då spontant fyller upp tygeln och ger sig iväg med större steg, då har vi bjudning. Hästen har tagit drivningen. Det behöver inte blir några stora flotta tävlingsmässiga ökade gångarter, det räcker att hästen visar rörelseglädje.

Med Blixten lekar jag ibland en rolig lek. Jag står still med hängande tygel och smackar. Då skrittar Blixten iväg. Jag stannar igen,  har kontakt med tygeln och smackar. Då börjar Blixten piaffera. Smackningen, drivningen, skapar rörelse och storleken på ramen avgör hur fort det går.

Om vi kan använda ordet drivning som ett ord för att skapa vilja till rörelse, är det lättare att förstå det gamla uttrycket att hästen skall drivas in i piaffen.

Att driva med sätet är lätt att säga, och alla har hört att man skall göra det Men sedan brukar det bli väldigt tyst när man frågar nån hur man driver med sätet.

Vikt- och säteshjälper är de finaste hjälper vi har, och de som är bekvämast att använda. Problemet är bara att man aldrig kan förstärka en säteshjälp som man kan med t ex skänkel (ta i hårdare helt enkelt).

Hur gör man då? Jo, om jag skrittar och vill få min häst att trava, gungar jag till lite i sadeln. Jag så att säga börjar trava själv och hoppas att hästen också gör det då, och min gamle dressyrhäst gör det. Om hästen inte lyder direkt är det ingen ide att försöka gunga jättemycket eller nåt annat konstigt, utan då får jag istället lägga till skänkeln.

På samma sätt när jag t ex tränar samlad trav och piaff mm. Då är det viktigt att jag själv fortsätter att trava och håller takten med sitsen.

Vill jag bryta av från trav till skritt slutar jag trava med kroppen (sjunker ned och slappnar av = andas ut). Då slutar den erfarne hästen också att trava. Om jag vill från galopp till trav börjar jag trava med kroppen. Men kom ihåg: om detta inte funkar direkt, dvs i nästa steg, skall nästa hjälp (skänkel eller tygel) till.

Vill jag fatta galopp skall jag göra mig oliksidig. Står jag i fältsits ställer jag mig på inner stigbygel och smackar. Det kan jag göra även om jag sitter i sadeln. Mera finkänsligt så spänner jag inner lår. Oftast räcker det för att få en van häst att galoppera.

Om jag sätter mig stilla i sadeln och rätar upp mig, stannar hästen. På en häst som rör sig kan man ju inte sitta stilla, trots att alla säger det. För hur sitter man stilla på något som hela tiden rör sig upp och ned? Nä, man får allt se till att själv röra sig upp och ned. Har man balans och tro på sig själv så kan man istället för att följa med i hästens tempo se till att hästen rör sig i ens eget tempo. Det är det som är säteshjälper

Gör ett litet experiment nästa gång du rider: sätt dig ned lite långsammare i sadeln än du brukar när du rider lätt. Du kommer att märka att hästen blir hängande litet i steget och känns mycket stadigare. Detta är också en säteshjälp.

Vill jag öka farten får jag själv öka farten. det gör jag genom att rotera framåt med kroppen. Det skall ske ände nerifårn höften! Inte bli kutryggiga. Ju fortfare jag vill att det skall gå, ju mera framåt skall min kropp vara. I riktigt höga tempon blir det fältsists. På upplopet mer eller mindre ligger jockeyn på hästhalsen.

Vill jag minska tempot, till exempel samla hästen, roterar jag istället kroppen bakåt. Då sätter jag mig mera på sittbenen ochd en mjuka delen av rumpan och lättar framtill så det blir luft undertill. Inte luta bakåt genom att svanka, kom ihåg att vår tyngdpunkt sitter i bäckenet. Även i fältsits kan jag flytta mig bakåt genom att flytta bak knäna i sadeln därmed få balansen längre bak.

Hur man använder spöet beror till en del på hur spöet ser ut. Det finns ju "hoppspön" och "dressyrspön". Hoppspöt är max 75 cm långt och dressyrspöt 90-130 cm. Detta gör att hoppspöt är mera lättrörligt medan dressyrspöt når längre och kan användas utan att man behöver släppa tygeln.

Rider jag unghästar eller i terrängen (eller hoppar för den delen) använder jag alltid ett kort spö (hoppspö). Det spöt kan jag enkelt använda över hela hästen, och det är mycket lätt att byta hand på det. Med ett kort spö kan man enkelt peta till hästen på bogen, vilket oftast är en utmärkt hjälp för att liva upp en slö häst. Vill jag använda hoppspöt bakom skänkeln måste jag ta båda tyglarna i ena handen, och hålla spöt i den andra, medan jag använder det.

Rider jag med hoppspö, händer det rätt ofta att jag vinklar upp det. Uppvinklat spö betyder att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller en mattpiska. Det är förbjudet att hålla spöet så på tävling, men att detta skulle medföra nån större brutalitet än ett nedvinklat spö, vilket ofta framförs, kan jag inte hålla med om.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan om man sträcker armen framför sig och ned på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Dressyrspöet däremot, har ett helt annat användningsområde. Det fungerar dåligt att använda det på bogen. Min erfarenhet är att det bara känns klumpigt att göra det. Däremot kan man tack vare spöets längd använda det bakom skänkeln utan att släppa tygeln. För man bara handen lite åt sidan, når man utmärkt hästen. Sedan kan man variera hur långt bak man vill använda det.

Vrider man det rakt ned så når det hästen nära skänkeln, och lägger man det mera horisontellt så når det hästen längre bak. Man kan även använda det uppe på hästens bak, och då får man arbeta uppifrån och ned med det.

När skall man då använda spöt? Som grund kan man väl säga att det fungerar som en förstärkning av skänkeln. Spöt är en grov och klumpig hjälp och skall därför huvudsakligen användas i tydliga situationer. Finlir får man göra med sporren. Spöt kan även förstärka en sidförande skänkel, men eftersom samma spöhjälp även används som en förstärkning av en framåtdrivande skänkel kan hästen lätt missuppfatta signalen när man försöker sidföra med spöet, och istället ge sig av framåt.

När spöt inte används skall det hållas fast mellan tumme och pekfinger och peka bakåt i handen. Det hamnar då högt upp på låret och hindrar handens rörelser minimalt. När jag vill använda det tar jag bättre grepp om det för att sedan, när jag har använt det, lägga tillbaks det i viloläge.

Allt för många håller fast spöt med lill-och ringfinger när de inte använder det. Då pekar spöt rakt ned och ligger mot bogen på hästen. Inte nog med att det stör hästen, det är även farligt mycket i vägen för at kunna använda händerna på ett bra sätt. Ryttare som håller spöt så får öven svårt att ändra och hålla tygeln på ett bra sätt. Jag ser ofta ryttare som har tygeln mellan ring- och långfinger i spöhanden, alltså ett finger högre upp än normalt. Detta vet de oftast inte om själva. Så öva på att hålla spöt med tumme och pekfinger. Allt blir så mycket enklare då.

Vad jag tidigt försöker få mina elever att sluta med är att krångla på sig den lilla öglan vid handtaget. Den är säkert jättebra för små barn som lätt tappar spöet, eller om man skall rida fälttävlan med oväntade situationer. Skall man rida ett normalt pass på ridbanan är den emellertid mest ett hinder. För det första är det krångligt att byta hand på spöet, och dessutom kan man inte sträcka spöet nedåt, som man ofta vill.

Vilken hand man skall hålla spöt i finns det inga fasta regler för. Man lär sig på ridskolorna att alltid hålla det i innerhanden, men jag har aldrig förstått varför man skall göra det (och jag kan tala om att det för en instruktör ibland kan vara tålamodsprövande att se alla småttingar på en lektion mödosamt krångla spöt från ena handen till den andra när man tränar ridvägar). Spöet förvarar man i den hand där man trivs bäst med att ha det. Oftast stör der minst i ytterhanden. När man sedan skall använda det, har man det i den hand där man behöver det. Det är inte fel att träna på att byta spöhand snabbt och lätt.

Det  dyker ständigt  upp debatter om vilka hjälper och hjälpmedel som är dåliga eller "hästplågande". Det finns ingenting som det är omöjligt att misshandla en häst med. Det avgörande är aldrig vilka saker vi rider med, utan framför allt hur vi rider med dem.

Att man har ett spö i handen bevisar ingenting. Det visar inte att jag tänker använda det, eller att jag har använt det, eller att jag behöver använda det. Tyvärr bevisar det inte heller att jag som ryttare vet hur man använder det. Det enda som det visar är att jag är beredd att använda det. Jag är uppvuxen i en anda där det ansågs som farligt att rida ut i skogen utan spö. Det ansågs vara för stor risk för en ovan ryttare att inte få tillräckligt kommando över hästen i en svår situation, om inte spöet kunde tas till. Detta tycker jag är en mycket bra grundtanke.

Tyvärr är få hästar så lydiga att man alltid kan lita på att klara dem utan spö. Ta till exempel om det dyker upp något otäckt just när vi skall passera stora vägen. I det läget handlar det om att få hästen att gå vidare, trots att den har tappat en stor del av sin uppmärksamhet. Här kan vi prata hur länge som helst om vilket fint samspel det skall vara, men att göra något åt det när hästen har vuxit fast på riksvägen är en annan sak.

När jag rider dressyr, har jag en begränsad räckvidd på armar och ben. Jag når inte hela hästen. Med ett långt spö i handen har jag en mycket större möjlighet att lägga en hjälp där jag vill ha den, och på det viset vara tydlig i mitt språk till hästen. Ett spö används ju inte i mera tvingande syfte än andra hjälper. Spöt är en tydlig, och lättförståelig hjälp som är underbar att ha till hands när man utbildar hästar. Att aldrig rida med spö, ens när det är befogat, tyder på okunskap.

Spöt skall användas mjukt och försiktigt, på samma sätt som alla andra hjälper. Man behöver inte "klatscha" med spöet, som det så käckt hette när jag växte upp, eller använda det hårt, snärtigt eller hur man nu skall beteckna det. Man kan lägga spöt mot hästen, lika mjukt som man lägger skänkeln mot hästen. Det behöver inte smälla, inte svida, inte vara otäckt.

Spöt kan användas till att flytta hästens framdel i sidled, alltså att förstärka den trängande tygeln. Alla känner igen hur vi använder spöt på bogen. Min erfarenhet är att ju längre fram vi använder spöt, desto enklare blir det för hästen att förstå. Jag är inte rädd för att lägga spöt parallellt med tygeln.

Spöt används också till att kommendera hästens bakdel. Beroende av var på hästens bakkropp jag använder spöet, kan jag ge den olika signaler.

Uppvinklat spö är, att man håller spöt "upp och ned" i handen, dvs. som man håller det som en mattpiska eller metspö.

Man kan använda uppvinkat spö med stor kraft, men för att man vinklar upp det behöver man ju inte slå allt man orkar. Jag vinklar ofta upp spöet, därför att jag då har större möjlighet att använda det på olika delar av hästen. Man kan putta på hästen lite överallt, tom på andra sidan. Med ett uppvinklat spö kan man också vina i luften, vilket kan vara bra ibland. Det går inte med ett nedvinklat spö. Inom galoppen rider man i stort sett enbart med uppvinklat spö, och där använder man det så, att man först sträcker fram det för att visa det för hästen. Reagerar den inte då, så "slår" man. Detta klarar du inte heller med ett nedvinklat spö.

Ser man på bilder av ryttare från barocken och renässansen, rider de med spöt rakt upp. Jag tror att spöt här främst är en symbol för värjan, men rider man med tyglarna i en hand, så som dessa herrar gjorde, får man en helt annan rörlighet i sitt spö med den fattningen. Man kan använda det på valfri sida av halsen, eller visa det för hästens öga på vilken sida man vill. Man kan nå hela högersidan, och hela vänstersidan. Vill man nå bakkroppen på höger sida, ändrar man fattningen och vinklar ned det. Med nedvinklat spö kan man, om man tar armen bakom ryggen, även nå andra sidans bakkropp.

Lär dig att använda det uppvinklade spöt, och använd det sedan med omdöme när det är befogat.