Ridrädsla : Tävling och rädsla

«Föregående - Nästa»
2 februari 2018

Jag har ju börjat planera för att rida en liten LC dressyrtävling i höst. Det är ju en bra bit utanför min komfortzon. Jag kan inte säga att jag är nervös för tävlingen och programmet, sådan nervositet försvinner med åren, men jag är nervös för om jag alls kommer att våga rida min häst där.

Trygghetsmässigt känner jag mig rätt bra nu. Jag kan rida alla mina tre hästar här hemma på ridbanan, vilket känns bra. Men där är det ju också stopp. Utanför ridbanan går betydligt sämre. Då kommer ångesten på ett helt annat sätt.

Som träning inför tävlingen har vi har åkt iväg med våra hästar för att rida på andra ställen. Då minskar mitt mod rejält. Tre gånger har vi varit iväg, men bara en gång har jag vågat mig upp på honom. Det är lite patetiskt att erkänna, men den gången jag vågade rida var Ingela och jag ensamma i ridhuset. När det var andra ryttare med svek modet. Jag kan se anledningar till det: Tillsammans med andra ryttare förlorar jag kontrollen över situationen. Mycket mer kan hända, och det triggar ju hjärnspökena.

Det är alltså en lång väg kvar innan jag kommer att kunna rida min häst på en framridning tillsammans med andra. Bugatti är ju hur trygg som helst, men vad hjälper det när inte jag är det.

Jag måste hitta en strategi för att våga detta. Att igen och igen åka till ridhuset och andra ställen och försöka rida där är en sak jag skall göra. Risken är att jag inte vågar och att det blir för stor press att försöka och misslyckas för mycket. I så fall får jag ändra strategi.

Men:

  • Öva på att rida på andra platser. Det finns gott om platser här hemma på gården att rida på, så det kan jag öva på här med.
  • Öva på att rida tillsammans med andra ryttare. Det är svårare att öva här hemma, men jag har goda vänner runt omkring som jag kan åka till och öva det.

Att kunna göra detta utan att ångesten och rädslan kommer känns som årets stora utmaning.

Hälsningar,
Markus Holst

3 februari 2018

Du vet var jag finns om du behöver bolla tankar,

Eva W

[ Svara ]

3 februari 2018

Rädslan är som en sjukdom. Man kan tillfriskna men det kan gå sakta.

Jag har varit så orädd, började med beridet bågskytte i juni, slängdes av och bröt flera revben. Mitt mod bara växte, tänkte att klarar jag detta så klarar jag allt. Skulle börja hoppa igen fast jag fyllt 70. Men i augusti skulle jag idiot upp på en häst jag aldrig träffat tidigare ensam på en mörk ridbana där hästen aldrig har varit tidigare. Så klart blev jag avbockad och skadade axeln. Luften och modet försvann helt och hållet. Jag fick börja bygga upp allt från början. Säkerhesväst hela tiden i ridhuset. Kände efter om hästen gjorde en oväntad rörelse. Det tog en termin och nu börjar jag sakta tillfriskna.

Det senaste gångerna har jag ridit utan väst eftersom jag kände att västen gjorde mig bara ängslig. Nu ljusnar det vid horisonten och rädslan minskar. Med det kommer glädjen tillbaka. Har gjort fyra tävlinga i år och det känns bättre och bättre.

Så ta ett steg i taget!

Magdalena 

[ Svara ]