Att närma mig tävlings-dressyren igen har väckt många fler känslor och minnen än vad jag trodde det skulle göra. Jag vill förstå såväl tävling som dressyr. Att förstå dressyr som tävlingsgren handlar ju främst om att förstå andras ryttares inställning till dressyr.
Inför VM 1990 fick Louise Nathorst en fråga från en journalist att beskriva dressyr med ett enda ord. Hon svarade ”vackert”. Jag studsade till i TV-soffan. Jag hade aldrig tänkt på dressyr som vackert och tyckte att Louise gav ett lite nedvärderande svar om dressyr till journalisten.
Elva år senare diskuterade vi ridning en kväll på en kurs för Bent Branderup. Av någon anledning fördes samtalet på engelska. I en diskussion säger Bent ”for me, riding as an art” och jag hör mig själv replikera ”for me, it is a science”.
Jo, för mig är ridning, främst dressyr, en vetenskap. Vi skall hitta enkla medel att på bästa sätt skapa en användbar ridhäst. Det var vetenskaps-känslan som gjorde att jag en gång i tiden valde dressyren: Att göra hästen starkare och mera användbar efter hand som vi övar svårare rörelser. Det kunde jag ta till mig som en bra sak. De andra grenarna förstod jag aldrig.
Den gången 1990 när jag var hälften så gammal tyckte jag att Louise Nathorst hade fel. Idag kan jag ge henne rätt, inte för att jag tycker annorlunda utan för att jag förstått att det är en syn på dressyr som många delar med henne. Jag har den sista tiden flera gånger stött på situationer där dressyrryttare diskuterar dressyr i termer av estetisk, konst och ”skönhet”.
Om det är en allmän uppfattning att dressyr i första hand är en estetisk upplevelse och i andra hand gymnastisk och lydighets-träning så får jag ju backa och acceptera att dressyrryttare upplever det så. Jag kommer nog aldrig själv kunna tänka på dressyr i estetiska termer. Jag får nöja mig att inse att andra gör det.
Emellertid tror jag att det finns många fler åsikter om vad dressyr har för syfte och vad den skall tillföra hästen, så när jag nu skriver detta kommer jag säkerligen få höra många fler orsaker till att det rids dressyr.
Jag undrar om det går att lära sig att tänka ”estetiskt”. Kan jag se en sluta och spontant tänka ”Å så vackert” istället för att utforska hur hästen gymnastiserar i rörelsen, hur den sätter sina fötter och varför. Jag tror inte det.
Jag funderar på vilka tillkortakommanden min ”vetenskapliga” syn på dressyren kan ha haft på mitt tävlande en gång i tiden. Kanske var en av många anledningar att poängen uteblev att det var något estetiskt jag aldrig begrep och därför inte fick till. Det kommer vi ju aldrig få veta eftersom jag red mina tävlingar innan man hade kamera med sig överallt.
Vad tyckte jag den gången att Louise skulle ha svarat? Utbildnings-systematik hade känts bra, tror jag.