Tävling : Min tävlingskarriär

- Nästa»
Markus 28 februari 2013

Redan i tonåren började jag tycka tävlande var underligt. Första gången var nog på en hopptävling med lektionshästarna på ridskolan. Jag hade varit med i en hoppgrupp ett tag då och tyckte mig ha lärt mig grunderna i hopning, som konsten att rida an på rätt linje; som konsten att balansera hästen i svängarna, och liknande saker. Jag skötte målflaggan en del av dagen och kommer fortfarande ihåg en ryttare, en av de få andra grabbarna, som kommer in på en av ridskolans hästar. Han lutade sig hela tiden för mycket framåt. Han smackade hela tiden. Han drog i innertygeln och smackade ännu mera i svängarna. Gruset sprutade lång väg runt den stressade obalanserade hästen. – Och han vann. Men det var inte nog, för efteråt kom folk fram och gratulerade honom till segern! I kulisserna stod jag, mycket frustrerad och undrade om folk verkligen inte hade sett hur illa han red. Jag undrade hur de kunde gratulera honom till en så dålig ritt, bara för att han vann. Jag var mycket frustrerad över att en dålig ritt kunde skapa status, om än status på den ytterst låga nivå som en seger i LC för lektionshästar vid Partille ridskola 1976 kunde ge. Och jag ifrågasatte om tävling verkligen var ett bra sätt att utse vem som rider bäst.

Efter den dagen märkte jag ofta att tur var en lika stor ingrediens till en seger som kunnandet var, varför jag fick allt svårare att förstå hur folk automatisk satte likhetstecken mellan framgång på tävlingsbanan och ridkunnande.

1982, 22 år gammal, kom jag till Strömsholm för att gå första delen av min ridlärarutbildning. Jag minns hur lycklig jag var för att komma till denna ridkunnandets högborg. Jag minns hur skönt det skulle bli att vara på en plats där det var ridpedagogiken som stod i centrum, och där fokus skulle vara att vi skulle bli bättre på att förklara saker för varandra, och inspirera varandra istället för att buga åt tveksamma resultat på tävlingsbanorna. Tji fick jag rätt omgående.

Ridlärarutbildningen på Strömsholm var en ridutbildning där vi förväntades bli bättre instruktörer genom att bli bättre ryttare. Kunskapen om hur man bäst lärde ut saker, förväntade tydligen sippra ned på oss medan vi lärde oss rida. Och så förväntades vi ju tävla. Om vi inte tävlade, kunde det tydligen inte sättas betyg på oss. Ändå var vi där i syfte att bli ridskoleinstruktörer, inte tävlingsryttare. Jag är mycket nöjd med att Strömsholm gjorde mig till en bättre ryttare, men är besviken på att Strömsholm just inte gjorde mig till en bättre instruktör. Den färdigheten fick vi tillägna oss själva bäst det gick under kurstiden, det skedde inte genom lärarledda insatser.

Och vi skulle hoppa höga hinder på Strömsholm. Jag försökte förtvivlat förstå hur jag blev bättre på att förklara något för barnen på de lurviga ponnyerna på ridskolan i Avesta, där jag då jobbade, för att vi på Strömsholm höjde hindren 15cm. När jag ifrågasatte detta fick jag veta att om jag inte hoppade högt kunde de inte se hur duktig jag var varför jag i så fall inte kunde få ett betyg. Så jag hoppade de höga hindren och eftersom jag tvangs till det utan logisk förklaring tappade jag lusten till hoppning så kraftigt att jag fortfarande känner en vämjelse inför att hoppa. Det undersöktes aldrig hur duktig jag var på att lära ut hoppning, vilket ju var halva orsaken till att jag sökte mig till Strömsholm. Den andra halvan var ju att bli bättre på att förstå och lära ut dressyren.

På den tiden fanns ju inte dagens ridsportsförbund. Strömsholm och ridlärarutbildningen drevs av en organisation som hette Ridfrämjandet, som de flesta ridskolor på den tiden var anslutna till. Ridfrämjandet ordnade inga tävlingar, det gjorde Svenska Ridsportens Centralförbund, SRC, det andra nationella förbundet på den tiden, som bara ett fåtal större klubbar var anslutna till. Strömsholm drevs av Ridfrämjandet varför jag faktiskt trodde att vi där skulle diskutera och lära oss hur vi skulle bli bättre på att sprida ut ridningen som en folksport och slippa tävlingspratet. Men, som sagt, så var det inte.

Den sista veckan på kurserna var värst. Då var det tävlingar och programridning mest varje dag. Vi förväntades rida upp för de ryttarmärken som då fanns och jag försökte förtvivlat förstå varför kurstiden skulle tas upp av sådant som inte var utbildande. Jag försökte förstå på vad sätt jag blev en bättre instruktör för att jag red upp för silvermärket. Ingen kunde förklara det för mig men ändå var jag tvungen att göra det.

På Strömholm fanns ju på den tiden en del svårklassryttare. Bland annat var jag kurskamrat med Sylve Söderstrand. Jag minns att Sylve och jag hade en diskussion om varför man som instruktör i Ridfrämjandet skulle tävla, men jag kommer inte ihåg att hans argument gjorde intryck på mig. Det är synd. Jag hade gärna haft den diskussionen i färskt minne så jag kunnat analysera den idag. Jag blev bundis även med en del andra svårklassryttare och blev rätt tidigt förvånad över hur lite häst de kunde. De var inte särdeles mera pålästa än vad jag var på den tiden, vilket gjorde mig besviken. De verkade mera rida svår dressyr genom att de fått tag på bra hästar och övade flitigt, än på att de hade ett större kunnande än vad jag hade.

Nåväl, Strömsholmstiden tog ju slut. Jag slutade efter några år att arbeta på ridskola när jag blev mer och mer medveten om att de flesta eleverna på en ridskola inte kommer dit för att lära sig rida utan för att rida. En lektion var lyckad för att barnen fick galoppera, inte för att jag hade haft en intressant utläggning om något. Istället började jag, bredvid mitt ”civila” arbete, ta emot utbildningshästar.

Jag var då gift med Lena, som menade att om jag skulle få utbildningshästar måste jag bli känd och för att bli känd måste jag tävla. Så jag tävlade. Lena använda även flitigt argumentet jag då redan hade hört i tio års tid: Du lär dig ju på att tävla. Det kändes på något sätt som ett fullgott skäl att tävla, så jag tävlade och läste de noter som dressyrdomarna skrev, där det står ”kortare tyglar” och ”lite för fort” och liknande saker, och tyckte på något sätt att det var lite klen utdelning av kunskaper till all den tid som mitt tävlande tog. Dock var inte Lena riktigt mottaglig för argument där, utan fortsatte att hävda hur viktigt tävlandet var, så jag tävlade vidare med min Kalle. Kalle var lika tveksam till tävlandet som jag var och trivdes aldrig med att vara ute och borta på det sättet, så det blev ju aldrig några resultat. Men tydligen lärde jag mig saker på att tävla…

Till slut tog jag upp saken till ordentlig debatt. Det var långt senare när jag inte längre var gift med Lena och inte längre tog emot utbildningshästar och just inte tävlade längre. Och knappt red heller, för den delen. Jag tro det var på något tidigt webb-forum i slutet av 90-talet. Efter rätt lång diskussion började det gå upp för mig att det folk menade att jag lärde mig av att tävla var – att tävla!

Ni anar nog inte med vilka konstiga känslor jag tog emot den uppenbarelsen. Jag fick så starka minnen av alla dessa tävlingsdagar med tidiga mornar, där jag flätat manar och betett mig till sent inpå kvällen innan, allt i syfte med att bli en bättre ryttare. Men allt vad dessa tröttande aktiviteter hade gett mig var alltså att jag blev bättre på att tävla. Usch, vilken besvikelse. Jag undrade ofta, fortfarande, varför jag inte förstått detta tidigare, och varför jag ändå hade gått med på att tävla så mycket under alla dessa år.

Om man ser tävling som målet med ridning, är det ju inte så underligt att man ser tävlandet som en viktig del av ridandet. Men jag har aldrig kunnat se tävling som ridningens mål. Det är nog där som andra ryttare och jag pratade förbi varandra. Jag har ofta ofta hört argumentet ”vad finns det för anledning att rida dressyr om du inte tävlar?”. Jag brukade kontra, för oförstående öron med ”Varför finns det anledning att rida dressyr för att du tävlar? Vad skapar tävling för meningsfullhet?” Det tror jag fortfarande inte jag fått något svar på, ens av de mest inbitna tävlingsryttarna.