Markus Holst 04 mars 2013
Jag ser sällan på tävlingsdressyr, så jag är inte helt uppdaterad med hur det ser ut just nu, men känner ändå igen det du beskriver. Utifrån de klassiska beskrivningarna – och de återfinns i TR – är det svårt att veta vilken rörelse en del av dagens tävlingshästar ägnar sig åt. Det förefaller som om skillnaden mellan samlad och ökad trav är hur högt hästen lyfter frambenen. Bakbenens arbete är tämligen likartat. Och samma sak med passagen. Den är också svår att skilja från de andra trav-sakerna.
Men innan vi försöker hitta en förklaring på detta, måste vi försöka oss på att definiera passagen, och det låter sig inte riktigt göras. Hästar uttrycker sig så olika i passage, att det är svårt att hitta en gemensam definition på den. Om vi gör som jag brukar och tittar på hur hästarna rör sig i hagen när de försöker imponera på varandra – passagens syfte och ursprung – så rör de sig tämligen olika. Min Robust kröker på nacken, gungar kraftigt upp och ner med ryggen/kroppen men har rätt hängande slängande ben. Andra hästar kröker förvisso fortfarande på nacken men lyfter mer på alla benen utan att det blir speciellt mycket mera gung i kroppen. Och om hästarna gör det så olika, finns det ingen anledning för oss att vara mera noggranna.
Bent Branderup talar om två olika sorters passage: Rygg-gungspassage och benlyftspassage, fast han skriver på tyska och använder de tyska orden Rückenschwungpassage och Beinhebepassage. Det är svårt att utifrån beskrivningen i TR förstå vilken av dessa varianter de accepterar, eller om de acceptera båda. Passage brukar beskrivas med ordet kadensartad – och det är nog enda sammanhanget som det ordet används i. Någon som känner till ett annat sammanhang där man pratar om kadensartad?
Så utifrån denna otydlighet är det inte så konstigt att tävlingshästarna tar sig an passagen på olika sätt, och visar up den på olika sätt.
Nästa sak vi skall fundera över, är vilka krav vi skall ställa på dressyrekipagen. Skall vi kräva av dem att de visar upp rörelserna enligt den klassiska definitionen, eller skall vi tillåta dem och göra hur de vill? Jag tycker det senare. Syftet med en dressyrritt är endast att samla poäng ifrån domaren. Någon annan vilja har knappast tävlingsryttarna och något annat ansvar kan vi inte heller lägga på dem. Det förefaller mig som om dressyrtävlingar de senaste åren gått mer och mer mot att vara showiga och spektakulära, än att vara klassiskt korrekta. Ur det perspektivet gör ju ryttarna rätt som försöker få hästarna att vifta mer på benen, för det ger fler poäng och större applåder. Tyvärr har man missat att dressyrens syfte inte är att vifta mer på benen utan att skapa en mera ridbar häst, men jag säger det igen, dressyrryttarens enda ansvar är att skaffa sig höga poäng
Därtill får vi naturligtvis komma ihåg att dressyrryttaren har ett ansvar för sin hästs välbefinnande, men jag tror faktiskt inte att någon häst blir lyckligare av att göra en tekniskt korrekt passage än av att göra en flashig passage.
Varför dressyrbedömningen har gått mot att premiera mera frambensviftande vet jag inte. Det är nog lika svårt att förstå som varför alla tyckte att utsvängda V-jeans var jättesnyggt 1975. Vi får komma ihåg att den internationella dressyrkadern är ganska liten. Alla försöker de ta reda på hur man får högre poäng, så alla tittar på hur mästaren gör. Tyvärr verkar även domarna titta på hur mästaren gör, och ha mästaren som mall för bedömningen. Vi får komma ihåg att det inte kräver någon juridisk examen för att bli dressyrdomare. Domarna är ryttare de med, och således onekligen jäviga när de dömer.
På youtube kan man enkelt hitta en del äldre dressyrritter. Jag har hittat ritter från OS 1960 på youtube. Ser man på dem blir man lika undrande som när man ser dagens ekipage - men man är undrande inför andra saker. Således kan vi nog konstatera att varje tid gör sina egna rätt och fel, vilket vi kanske kan ta som en intäkt på hur svårt det faktiskt är att rida och göra allt rätt.
[ Svara ]
