Tävling : Dagens ryttare 1979

«Föregående - Nästa»
11 mars 2018

Några små framgångar hade jag ju under mitt tävlande. Den första kom 1978 eller 1979, jag minns inte vilket.

På ridskolan i Partille fick de elever som red samma dag tävla mot varandra för att utse ”Dagens ryttare”. Det var hopp och dressyr. Placeringarna i klasserna summerades och den som fick lägst summa vann och blev Dagens ryttare. Så en vårvintertorsdag något av nämnda år stod jag på en liten prisutdelning framför domarbåset i ridhuset i Åstebo som torsdagens Dagens Ryttare.

Jag minns inget av ritterna eller vilka hästar jag red. Det kanske kan vara mig förlåtet 40 år senare, men jag minns den lilla prisutdelningen. Jag minns att jag gjorde mitt bästa för att le och se ödmjukt chockad ut. Jag minns hur jag tyckte att hela tillställningen kändes konstig och tillgjord. Jag tyckte det var obehagligt att inte veta hur jag skulle bete mig. Jag fick en liten plakett, eller om det var en äggkopp i tenn, och fick skaka hand med ridskolechefen. Dessutom fick jag biljett till att vara med på klubbmästerskapet senare på våren.

Men jag kände mig inte glad, trots att jag vann och blev Dagens Ryttare. Jag kände mig mest brydd och osäker.

Idag minns jag inte om jag berättade att jag vunnit när jag kom hem på kvällen. Allt kändes bara konstigt, det minns jag. Denna känsla av missmod när jag stod där på prisutdelningen har dykt upp i mitt minne då och då. Kanske var det den känslan som gjorde att jag åkte på fest med klassen istället för att vara med på klubbmästerskapet. Jag hade ju tävlat lektionshästarna på små lektionshästtävlingar förr, och placerat mig rätt ofta, men aldrig känt en sådan underlig känsla som jag gjorde denna gång. Det var första gången jag kände en sådan ambivalens på prisutdelningen. Kanske var det en föraning om min ambivalens till tävlingar.

Denna underliga känsla vid prisutdelningar följde med mig även senare när jag tävlade ”på riktigt”, de få gånger jag hamnade på prisutdelning. Jag undrar om jag ibland omedvetet ”under-red” för att slippa vara med på prisutdelningar.

Hälsningar,
Markus Holst