Jag skrev nyligen om hur avmaskning i min barndoms 70-tal var en rätt omfattande procedur. Hästarna avmaskades en gång om året, ofta på hösten efter betet. Först kulle hästen vara utan mat ett dygn, annars tog inte avmaskningsmedlet. Så kom veterinären och hällde i hästen en liter vätska genom näs-sond. Det var avmaskningen. Där krävdes ofta brems och två starka grabbar som höll i hästhuvudet, så slangen alls kom på plats.
Det blev ju rätt behagligt när de modernare avmaskningsmedlen kom, de man själv kan spruta in i hästens mun så som vi fortfarande gör. Det måste ha varit i slutet av 70-talet. Det första sådant preparat jag minns hette Banminth. Fortfarande avmaskade man en gång om året, men nu slapp man brems, sond och starka grabbar som höll i. Istället inleddes den dans med avmasknings-spruta som vi alla känner till och alla har utfört, när hästen som inte vill avmaskas ändå skall utsättas för just detta.
Så händer något. Medlen var de samma, men vi lärde oss i tidningen Ridsport och liknande ställen att hästar skall avmaskas med kortare intervall. Vi läste reportage om hur maskarna som kunde finnas i hästen levde, vid vilken tid på året de fick ungar och när man i förhållande till det skulle avmaska hästarna. Jag minns det som att avmaskning skulle utföras med samma intervall som man hade hem hovslagaren. Det var olika preparat vid olika årstider, beroende på vilken mask man för stunden ville ha kål på.
Jag tror det var där som uttrycket ”regelbundet verkad och avmaskad föddes”, ett uttryck som länge stod som en kvalitetsgaranti i varenda häst-annons.
Vid denna tid var jag ung uppfödare med ständig brist på pengar. Vi avmaskade inte så ofta och regelbundet som det hette att man skulle, och vi skämdes över det. Ännu mera skämdes vi den gången det låg en spolmask i en av boxarna. Vi gjorde vad vi kunde för att inte prata avmaskning med folk. Vi ville slippa den nesan. Vår uppfödning tog slut innan vi hade sålt några hästar så jag slapp ta diskussionen med någon köpare. När allt tog slut gav jag bort unghästarna. Det var mest ekonomiskt den gången.
Samtidigt med den regelbundna avmaskningen kom en annan parameter in i avmaskningsvärlden, känd från alla andra områden inom hästeriet: Besserwissern. Det kan bero på att Internet dök upp vid denna tid och att det därför skapades mera plats för besserwissrar. Besserwissern skröt med hur ofta han avmaskade och berättade skräckhistorier om vad som hände om man glömde en avmaskning. Det viktigaste var att hålla hagarna fria från mask, alltså skulle man avmaska i förebyggande syfte. Vi köpte maskmedel receptfritt på apoteket, hur mycket vi ville, och använde det flitigt så vi slapp skämmas.
I debatten dök ofta en bild upp, en bild jag sett enda sin min barndom: bilden på en bit tarm fullproppad med spolmask. Jag gissar att ni alla har sett en sådan bild. Redan som barn frågade jag mig hur vanligt detta kunde vara, men för de flesta av oss räckte det att det fanns EN sådan bild för direkt kände man en oro över att just min häst skulle se ut sådär. Jag vet inte hur många hästar det funnits som har haft tarmen så full med mask men bilden skrämde oss alla så vi avmaskade pliktskyldigast.
Men inget varar för evigt. Pendeln svängde igen. Vetenskapen oroade sig för att parasiterna blev resistenta mot maskmedel. Från en dag till en annan var det fult och hemskt att avmaska för ofta. Man skulle rent av inte avmaska alls eftersom hästar klarar ett visst mask-tryck utan att lida skada. Mask var naturligt, lärde vi oss. Så länge hästen var frisk skulle man inte maska. Bara om man hittade mask i avföringen behövde man avmaska. Så enkelt var det. Så gjorde jag redan på 80-talet, med skillnaden att då förväntades jag skämmas över det.
Det enda som var sig likt var besserwissern, men denna bytte åsikt över en natt. Nu hade besserwissern alltid vetat att det var så här man skulle göra och skröt med hur sällan han avmaskade.
Hur det är idag vet vi: Avmaskningsmedel är inte bara på recept, man måste dessutom analysera maskförekomsten innan man får ett recept. Längre från 90-talets avmaskande i förebyggande syfte är svårt att komma.
Det enda vi kan vara säkra på är att en dag svänger pendel igen. Samtidigt kan vi fundera under vilken epok våra hästar mådde bäst i förhållande till inälvsmasken. Jag har själv inte kunnat se någon skillnad på mina hästar oberoende av vilket avmasknings-mode jag följt.