Mina hästar och jag : Läromästare och sitsträning

«Föregående - Nästa»
26 mars 2018

Jag har ju tre hästar att rida: Blixten, Pirre och Bugatti Här finns fler om jag skulle få lust, men de andra tre rider Ingela. Idag var det Blixtens tur. Tid och ork räckte bara till en häst.

Blixten är ju 18 år nu. På många sätt känns det ju som om han har framtiden bakom sig, men samtidigt tänker jag ofta på min Kalle, som ju hade sin mest lysande tid efter att han fyllt 20, och samma sak kan vi säga om Diamant. Jag tror Blixten kommer att få några fina år ännu, om jag orkar att rida.

Fördelen med en häst som jag känt i 16 år, är att vi ju kan våra rutiner. Därför använder jag Blixten som en läromästare till mig själv. Hans främsta uppgift i år blir att hjälpa mig med mina sits. På Blixten känner jag mig trygg och vet att inget oväntat händer, och skulle det göra det så gör det inte så mycket. Därför har jag så att säga tid över för att koncentrera mig på min sits när jag rider Blixten.

När jag fick artros i min högra höft och den blev allt stelare så blev såklart min sits sned. Det tog lång tid innan jag märkte det. Först tyckte jag det var konstigt att alla hästar blev så sneda, men så småningom förstod jag att det inte var hästarna utan jag som var sned.

Nu är det tre år sedan jag opererade min höft, och även om jag direkt märkte (ni anar inte hur mycket bekvämare det kändes att sitta i en sadel) att jag satt mycket bättre, så finns snedheten fortfarande kvar.

Jag får rätt bra båda sittbenen i sadeln igen, men jag drar upp vänster häl. Troligen kommer det från min stela högerhöft och att jag kröp upp ur sadeln till följd av den, vilket gjorde att höger häl åkte upp och sedan aldrig har kommit ned igen. I vilket fall så irriterar den där hälen mig och jag tror att får jag ordning på den så kommer jag att sitta mycket bättre.

Förra passet på Blixten red jag utan stigläder för att träna min balans och sits, men idag beslöt jag att ha stigbyglarna på och istället aktivt koncentrera mig på att hålla ned mina vänstra häl. Det var svårt, men det var värt det. Snart gick Blixten rakare och jämnare än på länge. Han uppskattar nog att Husse tränar sin sits.

Förr, när jag red aktivt, fick jag aldrig av någon instruktör, vad jag kan minnas, några påpekanden om min sits. Därför känns det irriterande när jag nu själv märker hur illa jag sitter. Med lite tur kan det bli bättre igen, även om det väl aldrig blir som när jag var 25.

Hälsningar,
Markus Holst

Blixten och jag, med uppdragen häl och allt.
27 mars 2018

:-)

[ Svara ]