Mitt inlägg om uppsittning skapade många oroliga reaktioner på olika ställen på Facebook. Mången tolkade mitt inlägg som att jag argumenterade för att sitta upp från marken, vilket jag inte gör. Jag funderade mest på ifall Jörgen Larssons video och de reaktioner den har fått är början på en ny trend där det återigen kommer vara comme il faut och kanske tufft att sitta upp från marken.
Jag tror de flesta av oss gör rätt i att sitta upp från en pall, åtminstone om vi inte är lika viga som Jörgen Larsson. Dock finns det en del om och men runt detta resonemang.
Vi skall i möjligaste mån kunna sitta upp från marken, och vi skall öva på det så vi gör det bra. Görs det bra är skadan på sadel och häst försumbar. Därmed inte sagt att vi behöver göra det i tid och otid, men att inte kunna komma upp på sin häst i avsaknad av pall är ett handikapp. Flera ryttare vittnade i kommentarerna till mitt inlägg hur de ibland har fått gå kilometervis för att det inte funnits någon stubbe eller sten att hoppa upp från. Det kan vara opraktiskt.
Naturligtvis finns det mängder med fullgoda skäl att inte sitta upp från marken: Handikapp, orörlighet pga ålderdom, för stor häst med mera. Därtill kommer det obehag som sådan uppsittning kan ge hästen. Visst är det på de flesta sätt klokast att sitta upp från pall, men det är en tillgång att kunna sitta upp från marken och bäst klarar man det om man övar.
Idag har ridhästarna blivit större. Ett halvblod på 165 cm verkar betraktas som litet idag, medan det betraktades som stort när jag var barn. Samtidigt är det mest flickor och kvinnor som rider idag. Det gör att stigbygeln hänger högre för en kortare ryttare än förr, vilket såklart många gånger omöjliggör en bra uppsittning från marken. Då gör vi klokt i att inte ge oss på det.
Kom ihåg att uppsittning är ett riskfyllt moment. Om hästen springer iväg, bockar eller står på bakbenen när vi har ena foten i stigbygeln och ännu inte fått över den andra, då ligger vi pyrt till. Du kommer inte upp på hästen när den sprattlar, och du kommer inte heller av den. Att hoppa ur stigbygeln när du har all vikt i den är inte så enkelt som det låter. Trillar du av i detta moment ramlar du garanterat på huvudet. Så gör vad ni kan för att så snabbt och vigt som möjligt grensla din häst! Det är det viktigaste.
Jag läste en berättelse av en ung underlöjtnant vid Smålands husarregemente från 1910- eller 20-talet. Han berättade hur de unga officerarna på regementet naturligtvis svingade sig upp i sadeln utan stigbygel. Så gjorde såklart de unga tuffingarna för att bräcka de äldre officerarna med högre rang. Även detta är något jag tycker vi skall öva på, men glömmer då samtidigt hur jättestora dagens hästar är.
Som en bild av hur hästarna har vuxit ger jag er en bild från Nils Anckarcronas bok från 1951. Den fick jag i julklapp av Pappa när jag var 10 år. Den visar hur dåtiden tänkte sig storleksförhållandet mellan häst och ryttare. Höjdmässigt ser ju det ut som när de flesta av oss sitter upp från pall.
