Idag är jag glad!
Det känns som årets första vårdag. Ridbanan är plogad och är snöfri. Vi är rätt bra igång och rider våra hästar. Jag känner mig rätt trygg med både Pirre och Bugatti på banan nu, vilket känns väldigt skönt att kunna berätta!
Roligast är att Pirre verkar ohalt på alla sina ben, vilket han inte varit sedan i maj förra året och han verkar uppskatta att få vara med och leka igen. När jag nu har unge Bugatti som jag bara ridit några gånger, känns ju Pirre som den trygga gamla hästen. Honom har jag ju trots allt mer erfarenhet av.
Eftersom snön fortfarande ligger i skog och mark och det är halt överallt blir det ju ridning på ridbanan, men där har jag de sista dagarna ridit alla mina hästar och känt mig mycket trygg. Min plan är ju att våga galoppera båda mina fuxar på vårt nya fält innan året är slut. Som ett mellansteg mellan ridbana och fält har vi vår nya galoppbana, alltså en inhägnad oval, 4 meter bred och cirka 300 meter lång
I början av februari lyckades jag ta mig ut med Bugatti på galopp-banan. När jag red Pirre idag började jag planera att snart ta mig dit med honom också. Jag funderade i termer att Ingela kanske kunde rida med på någon av de äldre hästarna. Som en förberedelse provade jag idag att skritta ett varv runt logen. Det kändes som en stor utmaning, men inte med sådana panik-känslor som jag upplevt förr när jag utmanat mig med Pirre.
Pirre verkade uppskatta den lilla promenaden, så istället för att vända hemåt när vi var bakom logen fortsatte vi ut på galopp-banan och skrittade ett varv runt den!
Jag var så glad och lycklig! Ingela har hela eftermiddagen fått höra mina stolta berättelser om den 300 meter långa skritt-turen.
Våren 2016 vågade jag inte ens sitta upp på min snälle Pirre. Nu har jag skrittat honom runt galopp-banan. Det känns som en stor seger över min rädsla. Heja mig!
