Debatt : Tävlingshästar, Utter och kavalleriinspektören

«Föregående -
Markus 13 juli 2017

Jag hade för 15 år sedan en underbar bok i min ägo, skriven av en man med det fantastiska namnet Prinz Kraft zu Hohenlohe-Ingelfingen. Rätt omgående när jag köpt boken lånade jag ut den till en bekant och har sedan dess inte sett den. Prins Kraft var en preussisk general under 1800-talet som skrev åtskilliga böcker om det militära tillståndet i Preussen. Av det jag hann läsa i boken minns jag att prinsen inte var nöjd med sakens ordning.

Boken hette “om kavalleri och ridkonst” och prinsen ansåg att kavalleriet var förfallet och värdelöst. Han hävdade det alla hävdat i alla tider: Förr red man betydligt bättre. Han pratade om problem med skenande kavalleri-avdelningar och liknande saker, och såg en orsak till problemet.

Problemet var freden. I fred är det svårt att öva kavalleriet på rätt sätt. Det bestod av officerare och soldater som aldrig upplevt kriget och liksom inte visste vad man skall öva sig på.

Och här kommer det jag ville berätta för er:

Prinsen menade att kavalleriets träning hade fått som mål att få godkänt när kavalleri-inspektören kom och inspekterade regementet. Därför övade man på fel sak.

Kavelleri-inspektör hade vi i Sverige också. Det var en general som hade högsta ansvaret för kavalleriets utbildning, träning, utrustning mm. Han åkte såklart runt på inspektionsresor och kollade att alla skötte sig och att kavalleriet var i gott skick.

Men att klara en inspektion, oberoende av hur den gick till, är ju inte tvunget samma sak som att vara rätt förberedd för en skarp situation.

Ungefär så mycket kommer jag ihåg av boken, men dessa rader fick mig att jämföra med dagens ridning och hur jag upplever den.

Idag är det fortfarande fred i Sverige, och vi behöver tack och lov inga hästar i krig längre. Slutövningen har bytts mot en tävlingsplats och kavalleriinspektören har blivit domare eller banbyggare. Och just som Prinz kraft skriver, så skapar träningen därför oanvändbara hästar.

Det enda som våra tävlingshästar egentligen kan användas till – är att tävla. Som ung läste jag ofta i äldre litteratur att hästens dressyrträning inte fick förstöra hästens brukbarhet, men idag anses ju bruket, det som hästen skall användas till, vara just dressyr, vilket känns som ett cirkelargument.

Jag vill inte ha krig och jag är glad att våra hästar inte behöver kriga för oss. De enda tjänstgörande hästar vi egentligen har kvar i Sverige är väl polishästarna. Dessa är fantastiska i sin användbarhet. De går fram överallt, räds ingenting och är helt enkelt väldigt ridbara.

Min generation lärde oss att älska polishästen Utter, som med sin användbarhet blev ett viktigt PR-redskap för ridande polisen. Utter gjorde underbara uppvisningar som fick oss att beundra honom än mer och fascineras över vad polishästar kan.

Men tänk om polishästarna bara ägnade sig åt PR-verksamhet och bara gjorde uppvisningar istället för att mota huliganer på fotbollsläktarna, hade vi varit lika imponerade av Utter då?