Ibland får jag lust att provrida en sådan där dressyrhäst för flera hundratusen, för att på något sätt förstå vad som skiljer sådan ridning från den ridning jag normalt håller på med. Jag funderar rätt ofta vilken ryttare jag hade varit om jag hade haft en ”bra” häst istället för det brokiga menageri jag ridit genom åren.
Troligen har jag en gång haft en ”bra” häst. Min första uppfödning fick ganska mycket uppmärksamhet och såldes till Tyskland som dressyrhäst. Jag tävlade honom en del och placerade mig ofta. Honom trivdes jag dock aldrig med, och man får ju inse att även dyra hästar ju är individer som man antingen trivs med – eller inte.
Jag funderar rätt ofta vilken ryttare jag blivit om jag efter lumpen hade fått ett av de där hästskötarjobben i Tyskland som jag sökte, istället för att direkt från att vara ridskole-elev bli chef för den lilla ridskolan i Orsa, där det var farligt långt till någon med kunskap.
Undra vem jag blivit om jag hade haft en tränare när jag var 20 och köpte min första häst och kanske då blivit duktig nog att placera mig på tävlingar istället för att komma sist. Hade jag tänkt annorlunda om tävling då?
Men troligen hade det blivit som det blev ändå.
Med mina samarbets-svårigheter och svårigheter att liksom ”fatta grejen” hade jag nog inte blivit länge på det där hästskötarjobbet i Tyskland. Jag hade nog varit hemma efter några månader och uppgivit gråtit ut i mitt pojkrum i Partille.
Naturligtvis hade jag kvickare blivit en duktigare ryttare om jag oftare tränade för någon som ung. Det är faktiskt något jag har gjort förvånande lite. Jag har sällan känt förtroende för tränare eftersom de mera vill öva mig än lära mig. I stort sett alla ridlärare jag har haft efter tonåren har sagt till mig att inte fråga så mycket och inte tänka så mycket. Men att vara tyst och rida har aldrig känts intressant. Jag vill inte träna, jag vill lära mig, och lära mig gör jag ju genom att öva, fundera, ställa frågor och diskutera, inte genom att tiga och rida.
Hade min inställning till tävling varit annorlunda om jag fått framgång på banan? Ja, troligen initialt i alla fall, men eftersom jag liksom aldrig förstått tävling så hade nog framgången ändå aldrig kommit och tävling som kunskapsmätare tett sig lika märklig ändå. Mitt mål har ju alltid varit att lära mig, att söka kunskapen, inte att utföra och söka bekräftelsen. Rätt sent i livet har jag förstått att tävling mäter prestation, inte kunskap. Jag vet inte hur jag fungerat om jag begripit det tidigare.
Och så den där bra hästen, då. Hade det förändrat mig att ha sådana istället? Ja, hur skall jag veta det? Jag är rätt säker på att man kan rida flottare på en dyr häst, annars hade de ju inte varit dyra. Men hade jag blivit en kunnigare ryttare av det? Hade jag varit bättre på att lära ut och utföra galoppombyten om jag övat på en häst som kostade 350.000 istället för 35.000? Eller hade jag månne blivit beroende av en dyr häst för att rida bra?
Där är jag tveksam. Det är lätt att vara kaxig när jag aldrig varit i närheten av en ”modern sporthäst”. Det är lätt att vara jantelags-nedlåtande mot dem. Men hade det gjort mig till en bättre ryttare? Ja, kanske på samma sätt som att den som springer ofta blir bättre på att springa och på samma sätt som man kör bättre i en lättkörd bil, men inte blir jag då bättre bilförare för att jag sätter mig i en bil som är enkel att köra?
Det är ju kunskapen jag söker, inte prestationen, och då tror jag det är oviktigt egentligen hur ”begåvad” häst man rider. De flesta hästar kan utföra det mesta, så jag kan nog lära mig lika mycket om galoppombyten på en häst med ordinära gångarter.
Likväl hade det varit kul att ha provat en ”modern sporthäst”, och det hade varit kul att veta hur det känts att vara framgångsrik tävlingsryttare. Kanske hade framgången gjort att jag vetat mera om adrenalinkickar, och kanske hade jag då sökt dem på ett annat sätt.
Det troligaste är väl att jag har hamnat där jag har eftersom jag är den jag är, så det hade nog inte blivit så värst annorlunda.