Under större delen av mitt ryttarliv har jag varit frågande inför tävling. Det finns något grundläggande runt företeelsen som jag inte begriper. Jag har länge funderat att blogga runt min oförståelse av fenomenet, men valt att låta bli. Det väcker ont blod hos många när jag frågar varför de gör saker. Tyvärr ses det som kritik och inte som positiv nyfikenhet, och det är ingen idé att göra folk arga av en sådan anledning. Därför har jag hittills valt att låta bli.
Jag vet inte vilket som ger bäst intryck: Att jag lägger in en disclaimer eller att jag låter bli. Jag väljer det förra: Jag är ingen motståndare till tävling. Tävla gärna och se till att trivas och ha kul medan ni gör det! Min vilja är inte att svärta ned tävlandet utan att förstå det.
Jag har ofta haft uppe frågan till diskussion men aldrig fått ett tillräckligt analyserat svar för att jag skall förstå fenomenet. Nyligen fick jag emellertid en kommentar som på många sätt klargjorde för mig varför människan vill tävla: Människan trivs i hierarkiska miljöer där vi vet var i rangordningen vi står, vilka som är över (”finare än”) oss och vilka som vi har under oss. Varje tävling leder ju till upprättandet av en mycket tydlig rangordning: Resultatlistan. Resultatet visar inte bara hur bra ryttare vi är, utan ger oss en tydlig status och rang i förhållande till de andra ryttarna.
Dessa enkla rader klargjorde mycket som folk försökt att säga till mig genom åren, men som inte uttryckts på ett sådant sätt att jag förstått det. Om vi ser tävlingsresultatet som en social markör, kan jag förstå varför många av mina motförslag inte går hem hos dem som har försökt att förklara.
Det vanligaste jag hör är att man på tävling vill ”se var man står”. Tävling beskrivs som någon typ av test på hur mycket man lärt sig. Jag brukar hävda att varje lektion för en instruktör borde ge högre utdelning där eftersom lektioner oftast är mer än 45 minuter långa och betydligt mer analyserande än de få minuter man är aktiv på tävlingsbanan, men det argumentet går inte hem. Nu kan jag bättre förstå resonemanget, eftersom en lektion som ingen ser ju inte förändrar ens upplevda status.
Mången har talat om för mig att det där med att vinna inte är viktigt på tävling. Jag upplever att det finns en motvilja att prata om själva tävlingsmomentet på tävling. Om vi då ser tävlandet som ett sätt att upprätthålla rangordningen förstår jag varför vinnandet inte är viktigt: Så länge man får ett resultat som motsvarar ens upplevda status och nivå, känns tävlandet OK. Man lämnar gärna plats i resultatlistan för dem som man upplever ha högre rang. Vi har ju också något inbyggt motstånd mot att diskutera vår status, och det är ju fult att hävda att man vill ha högre status än den man har. Kanske är det sådana saker som gör att folk inte vill diskutera vikten av att vinna eller förlora: Det känns för nära och tabu-belagt
Om man ser tävlandet som ett upprätthållande av rangordningen, blir det enklare för mig att förstå varför folk inte nöjer sig med att tävla en gång om året utan helst gör det varje helg och gärna mitt i veckan också: Rangordning är känsliga saker som löpande måste upprätthållas och bekräftas. Det ser vi på våra hästar i hagen, som dagligen gruffar lite med varandra för att vara säkra på vem som är hög och vem som är låg.
Är jag som inte tävlar fri från vilja att ha en social rang? Nej, det tror jag inte. Även i tävlingsfria hästmiljöer, till exempel den akademiska världen där jag ju var med under en massa år, finns det sociala markörer och en rangordning.
Vi kan ju till exempel se att det är status att rida för vissa instruktörer, såväl bland tävlingsryttare som annorstädes. I det akademiska upprätthölls rangordningen genom att en del red kurs för Bent medan andra tittade på. Där uppfanns en märkestagning som tydligt angav vem man var och vem som skall buga för vem.
Med dessa reflektioner blev det klarare för mig varför jag själv valde att tävla i så många år, trots att jag aldrig var bra på det och aldrig tyckte det var speciellt kul: Jag längtade nog efter den sociala bekräftelse som ett bra resultat på tävling skulle ge.
En fördel med den ”statusjakt” som tävlandet och liknande saker uppmuntrar, är att folk anstränger sig att rida och träna. Vi ser ju de mest och bäst ridande ryttarna bland tävlingsryttarna. De som rider bra på hög nivå utan att tävla finns, men de är få. Jag är inte en av dem.
Detta är såklart inte en fullständig analys. Detta är så som jag förstår det just nu. Jag har hört fler argument som att det är roligt att klä sig fint och roligt att träffa folk, och dessa kanske jag återkommer till.
Sammanfattningsvis verkar folk huvudsakligen uppleva tävlandet som en social aktivitet. Det var jag inte beredd på när jag började fundera runt tävlandet och inget jag tidigare haft klart för mig. Jag har svårt att spontant förstå socialt samspel och att sätta mig in i folks reaktioner runt det, varför denna dimension av tävlandet har gått mig förbi. Härnäst skall jag försöka reda ut vad jag trodde att tävlande var. Jag har inte klarare begrepp om det än vad folk i gemen har, så jag har lika svårt som andra att uttrycka mina tankar runt tävling.