Mitt hästliv : Oseriösa hästaffärer

«Föregående - Nästa»
24 april 2011

Efter min första skilsmässa 1995 stod jag kvar med en för dyr gård och för många hästar. Det var viktigt för mig att snabbt minska dem i antal. En del gav jag bort. Några kunde jag skicka hem till ägaren istället för att ha kvar för inridning. Avelsstona (3st) sålde jag för nästan ingenting till goda vänner, men fyraåringen tyckte jag att jag kunde få lite pengar för. Det var en hyfsat bra häst och jag bedömde att han var värd 40 000, så som marknaden såg ut. Han var ju riden.

Därför tog jag kontakt med lite hästförmedlare, alltså handelsstall, som tog emot hästar för försäljning. De tyckte att jag nog kunde få 40 000 för hästen, varför jag skickade iväg honom till ett av dem, en känd tidigare landslagsryttare i hoppning som jag glömt namnet på. Han var inte hemma när jag kom varför hästen ställdes in i en box med hjälp av någon ”anställd” hästskötare.

Eftersom ryttaren inte var på plats, blev det inget kontrakt skrivet. Detta var på telefaxens tid, så dagen efter fick jag ett kontrakt per fax, och häpnade över vad där stod. Jag hade redan då varit tio år i affärsvärlden och hade rätt stor erfarenhet av försäljningssituationer, agenturer och ersättningar liknande denna.

I kontraktet stod först den felaktiga uppgiften att försäljningsvärdet för hästen var satt till 40 000 kronor. Det var fel. Jag ville ha 40 000. Det var så jag hade uttryckt det. Jag var mycket noga med att använda ”Jag vill ha”, så det inte skulle missuppfattas. Han fick sälja hästen för vilket pris han ville.

Därutöver villa handlaren ha del av de 40 000. Jag kommer inte ihåg hur många procent det var, men det var inte obetydligt.

Inte nog med detta. Det förväntades dessutom att jag skulle betala uppstallning och tillridning av hästen, alltså en rätt stor månadsavgift.

Jag tror detta är ett rätt vanligt förfarande när folk lämnar bort hästar till försäljning, men vad innebär det i praktiken? Jo, eftersom jag skulle betala för den tiden hästen stod hos handlaren, tjänade handlaren mer pengar ju längre tid det tog att sälja hästen. I mina ögon betyder det att ju sämre försäljare han var, desto mer pengar tjänade han och desto mindre blev kvar till mig. Det skulle inte ta många månader förrän mina 40 000 skulle ha varit uppätna.

Så gör man inte affärer. Hästhandlaren tog på detta viset ingen ekonomisk risk, och hade därför inget incitament att sälja min häst. Tvärtom lönade det sig för honom att vara dålig handlare. Då jag var huvudman i affären, borde det ha varit hans uppgift att se till att maximera såväl min som sin egen vinst, inte att tjäna pengar på min bekostnad.

Jämför gärna med en husaffär. Där tar mäklaren en viss del av försäljningsbeloppet varför det är angeläget för honom att få så bra betalt som möjligt för huset. Det är även gynnsamt för honom att sälja det så fort som möjligt eftersom han då får tid att sälja fler hus och därmed tjäna mer pengar.

Ingen skulle acceptera att mäklaren tog betalt för de dagar som huset inte blev sålt och alltså tjänade mera om affären drog ut på tiden, men i hästvärlden verkar detta vara legio.

Det blev några dagar med en hätsk fax-trafik mellan oss, men hur jag än vände på det verkade han inte förstå vad jag menade. Dessutom stod ju folk i kö för att få sina hästar sålda via denna kända kontakt, varför det inte heller var angeläget för honom att försöka förstå.

Efter några dagar resignerade jag och erbjöd honom att köpa hästen för 15 000 kronor, vilket han också gjorde. Jag var, tyngd av skilsmässa, arbetslöshet och enorma ekonomiska svårigheter, inte i skick att lösa det på annat sätt.

Hur skulle det ha gått till, då?

Rimligt vore att handlaren och jag kom överens om priset på hästen, i det skick den var vid leveransen. Som säljare skall jag inte behöva betala extra för att handlaren vill utbilda hästen vidare. Detta skall han göra om han ser att priset kan öka genom utbildandet. Om det genererar negativa pengar för ägaren, skall hästen inte tränas. Samma sak med uppstallningskostanden: Detta skall handlaren dra av från sin provision, inte belasta ägaren med.

Allt annat är oseriöst!

Jämför med när jag säljer bett. Om det är någon modell som är svår att sälja, kan jag ju inte i efterhand avkräva tillverkaren pengar för att jag har haft utgifter för mitt lager! Priset sätts i förväg. Har jag beslutat att sälja betten, är det upp till mig att få lönsamhet i det. Lyckas jag inte med det, skall jag låta bli att sälja, och även att köpa in.

Detta är något jag led av när jag själv hade utbildnings-stall. Vi tog ju emot hästar för inridning. Ägarna, oftast gamla bönder som födde upp hästar, ville ha hästarna inridna så de blev mer säljbara. Dock märkte vi hela tiden att kostnaden för inridningen, alltså det vi tog betalt, översteg värdestegringen på hästen, varför det alltså hade lönat sig bättre för ägaren att sälja den oriden. Detta var en av anledningarna att jag rätt så snart slutade att utbilda hästar. Det kändes ovärdigt att göra affärer på det viset.

Jag ber er att vara uppmärksamma på detta om ni lämnar er häst till försäljning, och ställer krav på förmedlaren.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]