Tävling : Glädjen att planera

«Föregående - Nästa»
16 januari 2018

Det lär finnas två sorters barn i sandlådan: De som gillar att bygga upp en liten värld där, och de som gillar att leka i den uppbyggda världen. Jag ingick absolut i den första kategorin. Från min tid i sandlådan med kompisen Ola minns jag hur jag panerade hur den fina lilla staden skulle se ut och var alla vägar skulle gå och hur man skulle köra där, medan Ola helst ville leka med bilarna i sandlådan. För honom var byggandet en startsträcka – för mig var det hela grejen.

Den dag jag klev ur sandlådan fortsatte jag att vara likadan. Hela livet har jag planerat för morgondagen – men när morgondagen är där och Ola börjar leka med bilarna i sandlådan så tröttnar jag.

Jag har alltid planerat att lära mig några fler språk, drömmer alltid om nästa häst jag skall köpa och har varje vinter vackra planer för ridningen det kommande året - just så som jag nu planerar att jag skall tävla i höst och gör upp mycket vackra planer för hur jag skall rida och träna fram tills dess.

Innerst inne vet jag att det brukar bli ingenting av alla vackra planer jag gör.

Detta irriterar mig.

Jag tänker några gånger om dagen på hur jag snart (snart är ett tänjbart begrepp) kan rida Bugatti i vackra fina galoppombyten på vår nya fina galoppbana. Samtidigt vet jag att det nog aldrig kommer att hända. Jag kommer nog aldrig komma till skott så pass med min ridning att jag kommer lära honom att byta galopp.

När det är dags att börja genomföra planerna – alltså ta mig från ritbordet och ut i verkligheten och det är dags för praktisk handling så försvinner oftast inspirationen. Oket blir för tungt och förvandlas från planeringsglädje till prestationsångest.

Det är möjligt att det är någon omedveten rädsla att misslyckas som skapar detta. Jag vet inte. Jag var hos en idrottspsykolog för två år sedan angående min ridrädsla, och hon sade just det när vi samtalat en stund: Du vill alltså inte lyckas.

Hon har nog rätt där.

Hälsningar,
Markus Holst