Mitt lilla tävlingsäventyr fortsätter. Ännu har jag inte ridit, det är ju vinter och hårt i backen, men det skapar många tankar. Att tävla igen blir ju en uppgörelse med den tid då tävlandet var en central del i mitt ridande. Det dyker upp underliga tankar och känslor från den tiden. Jag kände mig ju aldrig bekväm med tävlandet – jag har liksom inte förstått varför man gör det – men ändå gjorde jag det länge. Då gjorde jag det nog av samma anledning som jag gör det nu: I brist på intressantare alternativ.
Denna gång är ju skälet mycket enkelt: Ingela och jag vill känna oss lite busiga och rida en LC på vår lilla ridklubb här.
Att det skulle bli så stor operation runt det hela var jag inte beredd på. Redan har jag spenderat över 2000 kronor på tävlingskläder och avgifter till förbundet för att få rätt ägare på hästarna. Mer pengar blir det för jag behöver större körkort och nytt släp för att kunna köra båda hästarna. Just den detaljen ser jag som en investering, och kanske skall jag se hjälmen jag måste köpa som en investering den också. Mina nuvarande hjälmar fick bara tävla tills 31 december 2017.
Jag har börjat prata tävling med folk, både bland vänner i verkliga livet och i facebook-grupper för ryttare. Det är i viss mån rörande, men känns också underligt med alla dessa råd folk vill ge mig nu när jag skall rida en liten LC.
Jag har från flera håll fått veta att man inte kan rida bara en tävling. Då vänjer sig inte hästen och jag lär mig inte vad domarna tycker, och vad fler skäl som har getts.
Jo. Man kan rida bara en tävling. Det går alldeles utmärkt att rida bara en tävling. Det är riktigt att då får varken jag eller hästen rutin på att rida tävling, men varken hästen eller jag känner något sådär väldigt stort behov av att bli duktiga på att rida tävling. Jag tänker göra det en gång för att ha lite kul med Ingela. That's it. Känns det riktigt kul kanske jag gör om det någon gång.
Om jag drömmer om en tävlingskarriär och vill få höga poäng och skryta med hur duktig jag är på att rida LC så behöver jag nog göra det med viss regelbundenhet. Det ifrågasätter jag inte men inget av det där känner jag något behov av. Jag gjorde det där när jag var yngre. Det var inget kul. Det var mest jobbigt.
Att rida bra i en LC har väl dessutom ganska låg ball-faktor? Det jag kan visa på att rida bra i en LC är ändå bara hur lite jag har övat mig. Rider man bra rider man inte LC, då rider man högre program, så det är liksom något omvänt moment 22 över att anstränga sig att rida bra i LC. Därmed inte sagt att jag inte gläds åt folk som är glada för sina fina LC, det gör jag, och jag kommer säkert känna mig lite småstolt om jag mot förmodan skulle få bra poäng men … tja.
Och så råkade jag nämna att det kunde vara kul att rida en MC någon gång. Direkt fick jag en massa omtänksamma råd att nej, det skall jag inte alls göra för jag MÅSTE rida en massa LB och LA först så jag utbildar hästen på rätt sätt.
Nej, det måste jag inte alls. Jag kan öva det hemma och utbilda hästen rätt utan att rida en enda tävling. Och när hästen känns färdig kan jag åka till en närliggande tävling och rida en MC. Javisst, jag kommer inte få några superpoäng, men det fick jag inte på den tiden jag övade flitigt heller. Jag sade inte att jag tänkte vinna tävlingen, inte ens att jag tänkte göra det bra, bara att det kunde vara kul att rida en MC någon gång.
Jag förstår att många tävlingsryttare ser förmågan att på tävling rida dressyrprogram bra som ett tecken på kunskap. Det är nog där jag aldrig fattade poängen. I grunden tycker jag programridning är en ganska ointressant utmaning och jag kan inte heller tycka att program-ridning är ett tillräckligt allsidigt mått på ekipagets förmåga. Dressyr-tävling är en mycket smalare nisch än vad jag trivs i. Att bli duktig på programridning känns inte viktigt. Ändå var dressyruppvisning den tävlingsgren som passade min vilja inom hästeriet bäst.
När ni läst så här långt så undrar ni säkert varför jag med den inställningen alls bryr mig om att tävla igen. Jo, för att Ingela och jag tycker det känns lite busigt att rida en LC på vår lilla klubb här.
Detta känns som ett långt försvars-tal och också som klander mot andra dressyrryttare som i all välmening vill stötta mig, men det var så mycket prat och tankar som jag inte var beredd på, och framför allt var jag inte beredd på hur folks goda råd skulle ta lusten ifrån mig. Det får jag jobba med.