Tävling : Vad jag missupfattat om tävling

«Föregående - Nästa»
Markus 29 september 2017

När jag nu långsamt börjar förstå vad tävling är, så börjar jag ju fundera på vad jag som ung trodde att tävling var, och vad som skiljer detta från vad tävling så är. Där finns ett gap som jag behöver fylla för att kunna komma till ro.

Tävling är en mätare av prestation. Den som springer fortast, hoppar högst eller gör den bästa uppvisningen enligt mer eller mindre outsagda regler, vinner. Tävling är även en bekräftelse av upplevd social status. Att vinna en tävling ger dig ökad självkänsla och ger dig rätt att leka med de större pojkarna; dem som tävlar på högre nivå.

Så har jag i år förstått det. Om jag begripit detta när jag var nitton, är det möjligt att min ridkarriär hade sett annorlunda ut. Till viss del förstod jag nog detta redan då, och det var därför jag valde dressyren, inte hoppningen (fler alternativ fanns inte på 70-talet).

Så vad trodde jag då?

Som ung ville jag lära mig. Att prestera har aldrig känts viktigt. Jag är kunskapsnörd. Jag kunde nog inte skilja tävling från skolans matteprov. Proven i skolan upplevde jag som mätare av vad jag hade lärt mig; vad jag kunde. Jag hade en rätt underlig inställning till proven i skolan också. Jag läste aldrig på inför proven eftersom jag då tyckte att proven inte visade min riktiga kunskap utan någon tillfällig förmåga. Det kändes ointressant.

(Konstigt nog slog det mig aldrig att proven var grunden för betygen som i sin tur var grunden för framtida karriärmöjligheter. Jag reflekterade aldrig över att mina betyg skulle komma att värderas tillsammans med ”läsa på-fuskarnas” betyg och alltså få min kunskap att framstå som lägre. Hade jag tänkt så långt är det möjligt att jag ansträngt mig mer för att prestera i skolan men min uppfattning om ärlighet förhindrade detta)

Så blev jag då ryttare istället för gymnasie-elev och gav mig ut på tävlingsbanan för att se vad jag lärt mig sedan sist. I början kändes det såklart högtidligt att dra på sig tävlingsdressen, men med tiden falnade intresset när jag inte tyckte att jag fick de svar jag hade önskat.

Och så trodde jag på något sätt att tävlandet var en bedömning av hur mycket jag kunde, ungefär som när en uppsats på högskolan blir bedömd: Efter kunnandet som texten förmedlar. Det är nog här som det tagit tid för mig att förstå vad det är jag inte förstått.

Jag tävlade för att få en bedömning på vad jag kunde och ett svar på vad mer jag borde lära mig för framtiden. Irriterad blev jag därför när jag märkte att folk som förvisso för dagen red bättre men i diskussioner visade sig ha, tja, mera bristfälliga kunskaper om ridning, vann över mig. I min iver att bli bättre tränade jag inte mer utan förkovrade mig, undersökte och utforskade ridningen mer. Inget av detta gör ju i sig att hästen går bättre på nästa tävling om man inte övar, övar och åter övar.

Men att öva har aldrig intresserat mig. Jag är mera intresserad av att kunna än att göra. Jag lär mig gärna om språk. Jag älskar att läsa om språkens historia, utveckling, grammatik, sociala status mm. Någon längtan att prata dem, det som kommer med övning, känner jag inte.

Med den inställningen är såklart tävlingsbanan inte rätt plats för att få den bedömning och den inspiration jag alltid sökt. Tyvärr finns det ju få kunskapsinriktade institutioner inom ridsporten. Det mesta är prestationsinriktat.