Debatt : Är jag prestationsfientlig?

«Föregående - Nästa»
18 januari 2018

Jag skriver detta under viss affekt, för nu är jag ledsen.

Det är nu mer än 45 år sedan jag första gången grenslade en häst. Sedan dess har jag velat lära mig. Redan tidigt ville jag lära mig allt om hästar och ridning. Egentligen har väl aldrig målet varit att göra allt utan att kunna göra allt. Där finns för mig en skillnad.

Därför har jag alltid varit frågvis. I min tonår hade jag tack och lov Kapten Koch att fråga om allt som jag då ville veta, och som den sanna hästkarl han var hade han ju tillräcklig kunskap och erfarenhet av hästar att han kunde svara på alla mina tonårsfrågor. Men så dog Kapten Koch, jag blev vuxen och hamnade på Strömsholm. Efter ridlektionerna undrade alltid ridläraren där om vi hade några frågor. Det hade jag. Alltid. Snart märkte jag att hon blev irriterad över mina frågor. Jag trodde på henne när hon undrade om vi ville lära oss något mer. Så tolkade jag det när hon undrade om vi hade frågor, men som så ofta märkte jag snart att hon tog frågan som kritik, inte som törst efter kunskap.

Så har det fortsatt. Vill jag veta något har många ridlärare sagt till mig att inte fundera så mycket. Och varje gång har det gjort mig lika ledsen, för jag vill lära, jag vill veta!

Jag har ofta, senast idag, blivit anklagad för att vara ”prestationsfientlig” när ridning formuleras i termer som ”om du är tyst och gör så går snart din häst bättre”. Jag bryr mig inte speciellt mycket om hur min häst går. Det är inte för att min häst skall gå bra som jag lär mig rida. Jag vill lära mig om ridning så andras hästar kan gå bra. Jag vill lära mig så mycket om ridning så jag kan formulera ridning på ett sådant sätt att andra kan få lättare att lära sig rida.

Jag är lyckligare när jag kan än när jag utför. Att jag praktiskt måste öva för att kunna är en annan sak och inget jag lider av. det är ju kul att rida, men den egna ridningen har aldrig varit målet för mig; Den är min experimentverkstad.

När jag frågat lärare om övningars funktion blir svaret ofta att det märker jag om jag gör dem. Vad är det för svar, mer än ett konstaterande att instruktören själv inte brytt sig om att reda ut begreppen tillräckligt för sig själv för att förklara övningens funktion?

Det anses som att man kan när man ”presterar”. För mig betyder kunskap att man har analyserat och kan formulera. Jag är säker på att högpresterande ryttare kan rida, men jag märker väldigt ofta att de varken kan svara på mina frågor eller är intresserade av att svara på dem, ens i situationer när de åtagit sig att lära mig. Jag tycker inte att den som cyklar snabbast har bevisat att denne kan mer om cykling än den som cyklar i mera lagom takt. Prestation är för mig i sig ingen värdemätare av kunskap. Landslagsryttarnas kunskap får vi veta - och nytta av -  först när vi kan läsa deras avhandlingar eller höra dem prata om ridning.

Människan är unik i det att vi kan föra kunskap vidare både över tid och över avstånd. Med skrivkonsten blev det möjligt att vidarebefordra kunskap även till personer vi inte träffat och till personer i framtiden, personer som inte är födda än. Om jag nöjer mig med att prestera och inte bryr mig om att försöka dokumentera min förståelse växer inte kunskapen. Då gör den ingen nytta.

Ridkunskap har för mig aldrig handlat om att få fler poäng på tävling eller hoppa högre hinder. Jag vill hitta en förståelse för varför vi gör alltihopa. Att göra överlåter jag gärna åt någon annan.

Ponera att jag skulle få för mig att ”satsa” och försöka rida, tja, DM på min lille Bugatti. Vad skulle hända om jag vann DM? Vad skulle det göra för skillnad? Som jag ser det skulle det inte göra någon skillnad alls. DM vinns varje år, min närvaro förutan, så att sikta på det tillför ju inget till ridningen.

Däremot, om jag använder samma tid till att experimentera (= rida), analysera och framför allt formulera, då kan min ridning göra skillnad. Då kan fler personer få nytta av det jag lär mig. Då kan jag hjälpa framtiden att rida bättre den gången i framtiden ridningen behövs igen och inte betraktas som ”sport” och ingen längre bryr sig om vem som vann DM. Den dagen kan prestationen ha nytta.

Hälsningar,
Markus Holst

18 januari 2018

Kloka ord Marcus

[ Svara ]

19 januari 2018

Jag tänker som du och är helnöjd för det. Stackars alla de höstar spom ägs av prestationshungriga människor som måste byta häst för att "bli bättre" ryttare. På min första dressyrtävling när jag var 12 kom jag på 18 plats av 20 och var jättenöjd, för jag var iaf inte sämst.

[ Svara ]

23 januari 2018

Du får mig att fundera och reflektera. Har ofta upplevt just på ridlektioner att instruktioner har bestått av hur resultatet ska bli, inte hur jag ska göra för att nå dit. 

[ Svara ]

25 februari 2018

Jag känner igen mig. Har också mött tränare som blivit irriterad för de tror jag ifrågasätter dem för att jag ställer frågor... men jag minns en man som när han fattade att jag bara ville lära mig så blev han själaglad och gav mig mycket.

Jag är 50 och har nu äntligen träffat en dressyrtränare som klarar av att prata med mig och förklara varför jag ska göra si och så. Jag måste ju inte rida hela tiden jag betalar för. Om jag inte fattar varför jag ska göra en viss gest, hur ska jag då kunna göra rätt när jag är ensam? Jag betalar ju, då ska jag väl få rida på mina villkor och ställa vilka j...a frågor jag vill? Den tränare som är riktigt trygg i sig själv kommer att uppskatta dig men de är ju inte tankeläsare så svårigheten är väl också att formulera vad man vill. 

[ Svara ]