Nu har det gått en vecka och de mest hatiska kommentarerna om Peders Jerringpris har försvunnit. Nu efter en vecka kommer även mer balanserade artiklar om att Peder fick priset, men allt hat och allt förakt som vräktes ut ur sportjournalisters pennor den första veckan, det sitter djupt i oss inom ridningen.
Det beror inte på att vi inte är vana vid nedsättande, hånfulla kommentarer. Det är vi. Vi får sådana överallt, som när vi kör bil med släp i trafiken, eller rider i trafiken. Jag har turen att vara man, så jag har sluppit de värsta kommentarerna genom livet, men jag blir arg på kommentarerna runt Jerring-priset eftersom de hånar dem som jag ägnat mitt liv åt att försöka lyfta.
Mobbare hävdar alltid att ”det bara var på skoj”. Tål du inte ett skämt? Höhö. Detta har vi också fått höra om kommentarerna runt Jerringpriset. Många har sagt att vi skall se det som ett skämt, inget att bry sig om. Höhö. Fråga den utsatte istället hur skämtsamt det var. Där blir det inget Höhö när kläderna är fulla av snö på skolgården.
Jo, det är något att bry sig om. Låt oss kalla det näthat. Allt ogenomtänkt elakt som sagts om Peder och ridsporten efter Jerringpriset är - näthat.
Jag är inte speciellt road av tävlings-sport, inte ens av den tävlande delen av ridsporten. Jag tycker att sportgalan och alla andra galor är rätt underliga. Någon har vunnit ett fint pris och så ger man denne ett pris till som pris för det fina priset. Det blir rätt mycket meta över det. Men nu är det så, och nu har våra svenska ryttare efter många års frånvaro börjat visa framfötterna på internationella tävlingar. Då bjuds de in i finrummet – med armbågen - men mobbingen fortsätter.
När jag hör kommentarerna om Jerring-priset tänker jag på alla små hästflickor som fått höra att man inte skall leka med maten. Höhö.
Jag tänker på alla små flickor som berättar för Pappa om favoritponnyn på ridskolan och får den leende kommentaren tillbaka att ”hästar passar väl bäst på smörgås”.
Men det var ju bara på skoj. Tål du inte ett skämt, höhö.
Jag tänker på den lilla flickan vars pappa beklagade sig för mig att hon höll på med hästar för det var ju så flickigt. Tänk om hon spelat fotboll istället, det vore ju något sade pappan. Strax kröp det fram att han var rädd för hästarna som dottern red. Så flickigt är det att inte ens pappan vågade. Fotboll passar nog fega pappor bättre.
Jag tänker på alla flickor som får sitt hästintresse förminskat med att ”jaja, snart intresserar du dig för pojkar istället”. Yeah. Right. Alla sporter tappar utövare i övre tonåren. De flesta av Zlatans barndomskompisar har slutat med fotboll. Det var nog för att de började intressera sig för flickor.
Eller hur?
Jag tänker på alla tonårshästflickor vars pojkvänner gör high five med kompisarna på festen när de berättar för varandra att hästen är enda djuret som har fittan på ryggen.
Men det var ju bara på skoj. Tål ni inte ett skämt, höhöhö.
Jag tänker på Sara Ostholt som vinner OS-silver i en av världens farligaste sporter (googla om du undrar vilken. Inte fotboll.) och dagen efter får läsa om det som ”ponnyridning”.
Jag slutar där. Listan kan göras längre med föraktfulla saker jag genom åren fått höra om ridsporten. Allt ovan har jag hört sägas. Inte till mig, för jag är man, utan till små värnlösa flickor som älskar sin ridskoleponny. Jag vet att de får höra det ofta. Jag vågar hävda att allt detta beror på att det huvudsakligen är unga flickor som är aktiva i ridsporten. Unga flickor är det alltid fritt fram att håna och förminska. Att vara ung flicka är nog en av de jobbigaste sakerna som finns, om man vill bli tagen på allvar. Det visar #metoo, och det visar många saker vi hör om till exempel landslaget i fotboll.
Nej, inte herr-landslaget. Det andra, ni vet.
