Mitt hästliv : Tandraspning på 70-talet

«Föregående - Nästa»
2 mars 2018

På högstadiet hade vi en dag i vecken ett ämne ”fritt valt arbete”. Det var många lite friare aktiviteter att välja på,. Jag valde hästkunskap vilket betydde att kapten Koch lärde oss en massa roliga saker på ridklubben. En dag blev vår uppgift att följa med veterinären Cedergren i haserna. Cedergren var skåning och hade på sig en rejäl regnrocksliknade sak, med knäppning i ryggen.

På schemat stod den årliga tandraspningen och avmaskningen av ett stort antal hästar.

Detta var alltså mitten av 1970-talet. Varken våra moderna lugnande preparat eller enkla avmaskningsmedel fanns. De kom lite senare. Det handlade alltså om att raspa tänder på en pigg och vaken häst. Därför hämtades stallets två kraftigaste karlar fram för att hålla ordning på hästhuvudet. Därtill sattes den obligatoriska bremsen på.

Brems är något jag genom åren börja tycka riktigt illa om. Den gången fanns inte så många alternativ, så hästar bremsades ofta. Vid raspning av tänder var den tvungen. Så hästens vändes i spiltan och bremsades. De vilda fick dessutom en brems i örat och ibland en riktigt kraftig grimma som den kunde stånga sig blodig i utan att komma loss. Och så in med munkilen för att hålla munnen öppen, så raspades hästen med två kraftiga karlar hängandes i grimman så huvudet skulle vara still.

Därefter skulle samma häst avmaskas. Bremsen fick sitta kvar, för avmaskningsmedlet skulle slangas ned i magen. Veterinären pillade in en lång sond i hästens näsa, så hälldes en liter sörja ned i magen på hästen medan de kraftiga gubbarna fortfarande höll hårt i grimman.

Så var det klart. Nästa!

Det var, med dagens mått mätt, ingen nådig procedur. Hur som så lärde jag mig att det var viktigt att hästen fick sina tänder raspade regelbundet. Det tyckte man då, på samma sätt som nu.

När jag några år senare, 1980, flyttade till Orsa för att arbeta på den lilla ridksolan, fanns där en gammal veterinär som ställde upp gratis för den lilla ridklubben. Jag ringde honom och beställde tandraspning av hästarna eftersom jag fick veta att det inte blivit gjort på länge. Den gamle veterinären kom snällt med argumenterade att sådant skulle man inte göra i onödan. Så hittade han lite hö och gav en av hästarna och lyssnade hur hästen tuggade. Eftersom det var ett fint malande ljud åkte veterinären hem. Kan hästen tugga behöver inte tänderna åtgärdas.

Så var det med det.

Idag sederas hästarna och tandkontroll är en rätt lugn och behaglig tillställning. Jag uppskattar verkligen våra moderna lugnande preparat så hästarna slipper den stress och ångest det måste vara att bli bremsad och ha en massa starka gubbar som håller fast en. Klok av erfarenheten är jag emellertid rätt säker på att framtiden kommer ha stora åsikter om hur vi gör nu. Någon gång kommer man på, rätt eller inte, att det vi gör nu inte är bra och så skall vi skämmas för att vi behandlat hästarna illa. Skam upplever jag ofta när jag tänker på hur våra hästar hade det när jag var ung, och skam kommer framtiden ge oss med för det som händer nu.

Hälsningar,
Markus Holst

2 mars 2018

Tack Markus. Minsann, inte allt var bättre förr. Hade tandläkaren hos mig igår. Hästen ställde sig på bakbenen och vevade med frambenen inför latexhandskar och lukten av desinficernde medel. Där hade det blivit brems och blodbad... efter en liten injektion kunde jag hjälpa till att hålla huvudet på plats i en vadderad klyka medan tandläkaren kunde utföra sitt precisionsarbete. Tack och suck, det kostar men det smakar så mycket bättre. 

[ Svara ]

2 mars 2018

Min häst raspas sällan, oftast bara im kag misstänker något fel så som nyss. Inget lugnande behövdes. Hösten stod på gången snällt och lät sig raspas. Det är ju det allra bästa ????

[ Svara ]