Jag har tittat på tävlingarna från Scandinavium och känner mig avundsjuk på tävlingsryttarna. Jag är inte avundsjuk på deras liv med mängder med hästar och ständiga resor, utan på deras ambition och deras driv. Jag är avundsjuk på att de hittar drömmar och att de klarar att anstränga sig att förverkliga dem.
I motsats till dem har jag använt snart 25 år till att vänta på att inspirationen skall infinna sig. Jag tycker ju om att rida och vill ju rida, men att liksom ta tag i saken och rida, det är mycket svårare.
Men inspirationen kommer inte för att man ropar på den. Jag vet ju att inspiration kommer när man sätter igång att rida. Ju mer jag rider, ju mer vill jag rida, men något gör att jag har väldigt svårt att komma till skott. Det är en av anledningarna till att jag försökte mig på att tävla igen: Jag ville hitta något som triggade mig att rida mer. Så blev det tyvärr inte.
Nu är jag ju 57 år så jag kan ge mig rätten att hitta en lagom dröm att förverkliga, men att hitta en dröm och klara att kämpa för att nå den, en utmaning helt enkelt, det skulle jag önska att jag kunde förmå mig till.
Nu är det snart tre veckor sedan jag red. Jag får börja med att rida Blixten i morgon. Kanske kan jag hitta en bra dröm att drömma, så jag kan komma till ridning med lite mera regelbundenhet.
