Ridrädsla : Rädsla, kontroll och tilltro

«Föregående - Nästa»
Markus 8 augusti 2016

Jag rider min Pirre rätt obesvärat på vår ridbana nu. Det var ju mitt primära mål med min rädslobearbetning. Idag red jag honom trots att det blåste rejält. Att våga det är ett härligt plus. På något sätt har jag nu börjat längta efter att det blir en situation, något som testar min rädsla och där jag kan intala mig att agera istället för att passivt klamra mig fast.

Den sista tiden har jag blivit varse hur rädslan accelererar sig själv, genom att vi rädda gör olämpliga saker på hästryggen – saker som får hästen att bli osäker. Ett par sådana saker har jag märkt mig själv göra den senaste veckan.

Jag var ju på kurs för polisryttaren Ulla-Carin Carlsson-Lindqvist, hon som red Utter och nu lär ut säker hästhantering på kurser runt om i landet. Efter det ville jag prova lite med vår Escyro, som ju är rätt så lättskrämd. De senaste åren har han inte gillat bommar på ridbanan, och att få honom över sådana har varit en sann utmaning.

Jag gjorde som U-C sade, och som även kapten Koch lärde mig för 40 år sedan, och som jag VET att det fungerar: Jag lät honom knorra, backa, småvända sig och så vidare, så länge han var koncentrerad på bommarna. När intresset försvann manade jag fram honom. Plötsligt gick han stadigt fram mot bommen med sådär pigga steg att man blir lite osäker på vad som skall hända. Och naturligtvis, trots att Kapten Koch lärde mig att inte göra så, och trots att U-C sade att man inte skall göra så, och trots att jag själv hela livet vetat att det är fel, så sträckte jag naturligtvis tyglarna just när Escyro tänkte kliva över bommarna. Och – naturligtvis fick Escyro vatten på sin kvarn, fick bekräftat att bommarna var farliga och studsade därifrån.

Och jag svor. Jag märkte ju vad jag hade gjort, och svor över min enfald. Jag fick inte Escyro över bommarna den dagen, men det gick dagen efter, när jag noga såg till att inte ta i tyglarna när han som minst behövde det. Då gick han ju utan problem, och efter det har han fortsatt att gå utan problem. Vid senaste ridpasset kunde Ingela galoppera honom över bommarna, så det fungerar. Visst gör det det.

Vid dagens ridpass på Pirre i blåsten upplevde jag samma sak. Vi travade förbi kortsidan och Pirre märkte något utanför som han reagerade på. Inte så att han skvätte till, jag kände en liten ryckning i honom, men det räcker ju för att en fegis skall ta åt sig tyglarna. Nu blev det inget mer av det, men nästa gång något sådant händer vet Pirre att även husse tycker det är äckligt och då måste det ju vara farligt på riktigt. Han känner såklart ryckningen i mig lika tydligt som jag känner ryckningen i honom.

På detta sätt bygger vår rädsla osäkra hästar. I vår rädsla gör vi en massa obetänkta saker för att försöka få kontroll, när trygg och framgångsrik ridning snarare bygger på tilltro. Om hästen känner att vi litar på den och på situationen, så blir ju hästen trygg och gör det som förväntas.

Det är lätt att säga tulipanaros. Hur kan vi som rädda känna tilltro och lita på hästen? Vår rädsla bygger ju just på att vi inte gör det. Vi får hitta på sätt att öva oss, och veta att hästarna ju vill oss väl. Och så skall vi försöka att bara rida hästar som vi känner tilltro till i situationer där vi känner oss trygga och öka vår komfortzon försiktigt.

18 augusti 2016

Vad roligt att du rider nästintill bekymmerslöst nu. Fortsätt så! Att känna tilltro är lite som att bygga förtroende. Det måste trappas upp i lagom tempo. Dag för dag. Jag har varit där. Det kommer bli bättre. Tro mig. Lycka till!

// Kamikazeryttaren Sanna

16 oktober 2016

Det där tygeltaget känner jag så väl igen. Och varje gång förbannar jag mig själv att jag inte förmår behärska min reflex. Har dock fått ett tips från en erfaren människa att sätta en rem i sadeln och hålla i den tillsammans med tyglarna. Då blir greppet i remmen och inte i hästen. Få se hur det funkar när min nerviga häst återgår till en normal, jordisk tillvaro igen.. /Liza