I juni 1979 ryckte jag in i lumpen. Det betydde att jag slutade rida på ridskolan i Partille. Därefter kom jag aldrig tillbaka. Sedan dess har jag huvudsakligen varit den i ”stallet” som varit den duktige, ridläraren som skall svara på alla frågor.
Redan under lumpen hittade jag en liten ridskola i Skövde där jag hängde på kvällarna, och där ansågs jag som en duktig och välutbildad ryttare. Efter lumpen började jag ju direkt arbeta som ridlärare på ridskolor i Dalarna. På dessa ridskolor var jag ju ridlärare, De andra ryttarna var elever. Jag var alltså trots min ringa erfarenhet (7 år som elev på ridskola), den som kunde mest och som svarade på alla frågor.
Detta kan låta som en behaglig tillvaro, och på många sätt var det väl det. Det är ju rolig att anses som duktig. Men samtidigt betydde det ju att alla andra (visst, det fanns en del undantag) red sämre än vad jag gjorde. Så vart jag än såg, såg jag ridning som var sämre än min.
Det är inte utvecklande.
Det stora undantaget från detta var de sammanlagt 7 månader jag tillbringade på Strömsholm. Dit kom jag första gången 1981. Då hade jag varit hästägare i ett halvår och innan dess bara ridit på ridskolan i Partille. På Strömsholm red alla bättre än vad jag gjorde så vart jag än såg, såg jag bra ridning! Jag såg folk på olika nivåer rida olika övningar och lösa olika problem.
Trots att denna första vistelse på Strömsholm bara varade i 2 veckor, lärde jag mig mycket ridning på den. Jag red inget själv på Strömsholm, det var Valla-kursen, dåvarande ridlärarutbildningens förberedande teoretiska kurs, jag gick. Ändå var jag en bättre ryttare när jag kom därifrån. Jag hade sett mycket ridning, jag hade sett hur folk gör saker och jag började själv prova lite mer när jag kom hem till min häst Jack uppe i Orsa.
Än mer lärde jag mig ju senare, när jag gick de ridande kurserna på Strömsholm. Dessa varade ju längre också,och jag var en av de sämsta ryttarna på Strömsholm då med. Detta, att jag var bland de sämsta, var mycket bra. Inte för att jag blev mer ödmjuk eller så, det är möjligt att jag blev, men främst för att vart jag än vände blicken, så såg jag ju bra ridning! Jag umgicks med folk som red bättre än jag, som hade mer erfarenhet än jag och som dagligen red på sätt som jag aldrig hade gjort.
Detta var naturligtvis mycket mer utbildande än att vara bäst på ridskolan i Avesta, där jag jobbade dessa år. Jag gläds ofta åt att jag hade så mycket bra ridning omkring mig på Strömsholm. Hade jag varit en av de bästa där, hade jag ju inte lärt mig lika mycket ridning eftersom jag då hade varit väl bekant med allt som gjordes omkring mig och inte fått lika många nya intryck och lärdomar.
Jag undrar ofta hur mitt hästliv hade blivit om jag inte tagit jobb som ensam ridlärare på den lilla ridskolan i Orsa utan istället fått ett av de där hästskötarjobben i Tyskland jag sökte samtidigt. Hade jag då månne fått samma upplevelse som tiden på Strömsholm, och dagligen sett bra ridning som hjälpte mig att bli en bättre ryttare? Det svaret får vi aldrig.
Efter min ridlärar-tid har jag ju huvudsakligen ridit hemma på gården, och sällan varit där det rids bra. Därför har ju intrycken varit få och lärandet stannat av och jag aldrig blivit speciellt skicklig eller framgångsrik som ryttare.
Vill ni bli bra ryttare, så leta er till miljöer där det rids mycket och där det rids bra! Att ha hästen hemma på gården och träna för instruktör var fjortonde dag, är fel metod! Att vara den duktiga i stallet hemma i byn där alla kommer till dig med sina frågor, är också fel metod! Man behöver stora doser av daglig input av bra ridning för att utvecklas. Man behöver se, prata och andas in bra ridning. Att bli undervisad är en liten del av utvecklandet; det viktigaste är att vara i utvecklande miljöer.
Är du bästa ryttaren i gänget – har du fel kompisar.