Markus blogg : Kanske inte ändå

«Föregående -
Markus 19 november 2017

Jag satt och bläddrade i tävlingsdatabasen, sidan jag nyligen upptäckte. Jag slog upp kända namn för att se hur mycket de tävlar, och såg att Peder Fredriksson gjort 25 starter i oktober i år. Hujedamig! Patrik Kittel tar det lite lugnare och verkar tävla ungefär en helg i månaden.

Så försökte jag leta upp folk jag känner, men det hittade jag inga. Tydligen känner jag inga som tävlar. Och så kom jag på att om jag åker iväg och rider en LC, en tanke jag börjat leka med den sista månaden, så kommer det i tävlingsdatabasen stå att jag tävlat en gång och då kommit sist i en LC.

Jag är inte säker på att det ökade motivationen att ge mig ut. En gammal gubbe på en liten häst på 150 cm kommer ju att bli ett pittoreskt inslag på tävlingsplatsen. Det har jag alls inget emot. Det har jag råd att bjuda på. När jag nu fått höra från mången att tävling skall betraktas som en liten folkfest, ett kalas där man umgås, så fick jag tanken att kanske kunde jag samla lite folk omkring mig och åka ut och umgås på detta sätt. Det kunde kanske vara lite kul att göra en gång till. Bra kommer det naturligtvis inte att gå, det rider jag alldeles för lite för numera och dessutom har jag varit borta så länge från programridandet att jag inte alls vet vad som är modernt idag eller hur domarna dömer. Men det kanske kunde vara kul att vara med en gång till.

Mindre kul kändes det när jag insåg att vår lilla folkfest skulle dokumenteras och att det skulle vara sökbart vad jag gjorde där. Efter att själv ha bläddrat runt i databasen och sett hur lätt det var att hitta folks prestationer förstod jag ju att folk säkert redan har letat efter mig där för att se hur bra jag rider.

Jag vill inte att mitt kunnande skall värderas efter vad jag presterar. Den som vill veta vad jag kan skall inte se mig rida eller bry sig om vad jag presterar. De skall läsa min ridhandbok och se vad jag kan förmedla. Det centrala med ridningen har för mig sällan varit att prestera utan att fundera på hur vi för kunskapen vidare. Mina prestationer försvinner i samma stund som de utförs. Dem har ingen någon nytta av. De är oviktiga. Det jag skriver, det jag säger och det jag för vidare till andra och till kommande generationer, det har förhoppningsvis betydelse. Det är där jag vill verka.

Därför kommer jag nog inte att tävla någon LC. Den som vill läsa vad jag skriver skall inte behöva tvivla på mitt kunnande för att de kan se att jag gjort dåligt ifrån mig på en tävling.

När jag skrivit så långt börjar jag fundera på varför jag är motståndare till att få mitt ridande dokumenterat, vilket ju är vad som händer på en tävling. Under min akademiska tid avstod jag ju från att rida ”riddarprovet”, troligen av samma orsak. Det kan ju vara en rädsla för att misslyckas, men då borde jag ju ha haft positiva minnen från de gånger jag har tävlat och det gått bra, men det har jag ju inte heller. Det kändes mest pinsamt.

Sammantaget har jag aldrig kunnat se prestation som ett bra mått på kunskap. Tänk att jag av någon anledning forskar runt ballistik och denna forskning värderas utifrån hur bra jag kastar pil. Så upplever jag prestation och tävling. Det mäter fel sak.