Jag kom upp på Pirre igen, och jag red honom så härligt och tryggt på ridbanan – en hel månad. I maj blev han halt. Efter ett tag upptäckte jag att det var en hålvägg (igen) och han var halt till mitten av september. Då var såklart oron tillbaka när jag skulle upp, men det löstes enkelt när Ingela blev sugen på att rida honom. Jag stod bredvid ridbanan och kände hur lyckan bubblade upp när jag såg de två jag älskade mest tillsammans. Rädslan rann av mig direkt, och nästa dag satt jag så nöjt och red Pirre på vår ridbana. Jag hann även rida ut honom tillsammans med Ingela och Arrtalo en gång, innan han var halt igen …
Denna gång var det troligen bara en hovböld, men när den läkt ut fick jag en kraftig attack av mitt trötthetssyndrom så nu har det inte ridet på ett par månader.
Emellertid har jag ju kunnat fundera mycket ridning, och varvat med inspirationsbristen har jag drömt om att rida min Pirre igen, och hoppas på att kunna vidga min komfortzon på honom. Nu rider jag honom rätt tryggt på ridbanan, och även ut tillsammans med en annan häst, men jag vill ju kunna rida ut honom på vårt stora gräsfält, och på vår fina gräs-dressyrbana, och även vår fina hoppbana, som just nu är förvandlad till vinterhage. Så långt sträcker sig inte mitt mod än.
Vi har även gjort en rockad med hästarna, så jag har blivit med unghäst igen. Ingela kommer att rida Escyro och jag tar över hennes Bugatti, tre år och 150 cm. Han är en mycket trygg och sympatisk kille som det känns lagom utmanande att rida. När jag tänker på att jag snart kommer att rida honom känns det lugnt, inte alls den ångesten som jag kände med Pirre i början. Troligen kommer fjärilarna när uppsittningen närmar sig, men det får jag ta då. Detta ser jag som ett tecken på att min rädsla så smått börjar ge med sig.
De sista åren har jag lärt mig lite strategier:
-
Fokusera på hur det troligen kommer att gå, alltså lugnt och tryggt, istället för att skapa hjärnspöken.
-
Komma ihåg att jag är en duktig ryttare med stor erfarenhet och kan klara av situationen.
-
Minnas hur härligt det känns efteråt, när jag ridit och varit lycklig.
Kan jag ha tankarna där, kan jag komma rätt med ridningen. Det är en utmaning, men det är värt besväret!
De sista 3-4 åren har jag fattat några dumma beslut och därför stått med hästar som inte var lämpliga för en feg gammal gubbe. Man skall inte köpa ”problemhästar” när man är gammal och feg. Det gjorde jag när jag köpte Prins, och det var dumt. Rent idiotiskt. Där tog min rädsla fart. De hästar jag har nu är alla mycket trygga och vänliga, så jag ser framtiden an.
Nu är det vinter, så antingen är det barmarks-tjäle eller så ösregnar det. Det kommer inte bli så mycket ridning de kommande månaderna, men lite ridning är också ridning och lite ridning bearbetar rädslan bättre än ingen ridning. Om tröttheten kan ge med sig så rider jag snart mina två små fuxar – och så klart min lille Blixt. Åtminstone på ridbanan.
