Ridrädsla : Överleva en trafikolycka

«Föregående - Nästa»
4 juli 2016

Jag red ut Napoli några gånger, ibland tillsammans med Ingela på kalle, och ibland själv. Ofta gick det faktiskt rätt bra. En gång sadlade vi på Kalle och Napoli och gav oss iväg på en tur. Kalle gick först och Napoli lommade bakefter, nöjd med livet. Att gå bakom Kalle var ju en rätt behaglig sysselsättning.

Vi red genom byn, vi travade i skogen och även på vägarna härikring. Det var en lugn och bra ridtur. Det skulle inte förvåna mig om solen sken och fåglarna sjöng, men där sviker mitt minne. Men som sagt: Perfekt promenad.

Efteråt var det två nöjda hästar och en nöjd Ingela. Hon gillade att rida Kalle.

Och så var det jag.

Jag satt på en låda i sadelkammaren, hyperventilerade och darrade i hela kroppen. Jag var i någon typ av chock. Trots att ridturen hade gått så bra hade anspänningen gjort mig helt slut.

Många tror att om man märker att det går bra att rida, så minskar ens rädsla. Så är det många gånger, men inte alltid. Efter att ha ridit en häst jag är rädd för, känns det som jag förmodar att det känns att överleva en trafikolycka. Man är förvisso glad att ha överlevt, men man är chockad. Och man vill absolut inte göra om det!

Ofta ofta har folk sagt till mig att om jag bara rider och märker att det går bra, så märker jag ju att det inte är något att vara rädd för. Jag har ofta önskat att de som säger så har rätt, men så enkelt är det inte. Den som har överlevt en trafikolycka känner sig ju inte tryggare att åka bil. Tvärtom har skräcken i det de upplevt minskat deras lust att åka bil.

Så kändes det med Napoli, och så har det ibland känts senare också. Trots att inget hände, trots att jag klarat ut situationerna, kan jag inte bygga styrka och självförtroende därifrån. Tvärtom blir det en negativ grej att uppleva ridningen. När jag kliver av går det inte att känna glädje över ridturen. Jag känner en stor lättnad över att ha klarat mig, och känner ingen vilja att uppleva det igen. Så kan alltså även lugna och lyckade ridturer kännas.

Det konstiga är att detta är så beroende på vilken häst jag rider. Samtidigt som jag våndades och misslyckades med Napoli red jag utan problem in Blixten. Han skickade av mig, barbacka, när han var tre och han protesterade varken mer eller mindre än Napoli. Men han var inte Napoli och med honom gick det bra. Några år senare red jag in Robust, och det gick ju också bra. Men med vissa hästar går det inte. Jag vet tyvärr inte vad det är som gör att vissa hästar känns hemska och andra hästar känns bra, men skillnaden finns där.

Hälsningar,
Markus Holst