*Tänk så som stora ryttare har tänkt, men upphör ej att tänka själv.*

Del 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer - Den lodräta sitsen

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Övningar
  22. 21 - Video
  23. 22 - Ridhandbokens bilder
  24. Nästa»
Kapitel i del 5:
Det finns ett läge framför naveln där vi ofta har våra händer när vi gör något med dem; när vi handarbetar, sms-ar, bär saker eller bara håller en kaffekopp. Där skall de vara även när vi rider. Där är vi gjorda för att ha handen när vi använder den finstämt.
Den lodräta sitsen med upprätt kropp och axlarna över höfterna är samma kroppshållning som vi intar i andra situationer där vi måste balansera på en given yta.

Tänk er hur ni cyklar utan händer. För att klara det måste man våga räta upp sig och balansera i sadeln. Det är först då man kan styra cykeln med små förskjutningar i sin vikt, och samtidigt själv hålla balansen. Samma grunder arbetar den lodräta sitsen efter. Genom att balansera på vår rumpa, kan vi vara mera finstämda än i fältsitsen, och påverka hästen med mer finmotorik.

Vi ser samma kropps-position i andra sitationer där vi behöver en finstämd balans, och måste kunna balansera på en liten yta. Lindansaren är i "lodrät sits", och det är även simhopparen när hon förbereder sig för hoppet, eller tennis-spelaren som strax skall serva.

Ryttaren skall balansera i sadeln, inte klamra eller klämma sig fast. I den lodräta sitsen skall hela tyngden vila i sadeln, huvudsakligen på rumpan men även på låren, och vi sitta utan att klämma någonstans. Detta betyder att ryttarens tyngdpunkt måste vara mitt över sitsen (= rumpan) men inte tvunget mitt i sadeln eller mitt över hästen. Vill vi lägga mer vikt åt ena hållet, vilket vi ofta vill, gör man det enkelt genom att sätta sig åt sidan i sadeln.

I alla situationer skall du fortsätta att sitta i balans på hästen. Det är så lätt hänt att man i sin iver att uträtta något faller ihop eller hamnar snett hit eller dit. Ofta intar man en "fighting position"; ett spänt framåtlut. Gör du detta försvårar du för hästen att göra det du vill, och du försvårar också för dig själv att göra det du vill. Fortsätt alltid att rida!

Armarna skall hållas där vi alltid håller dem när vi handarbetar: När vi virkar, diskar, läser, äter, skriver, syr, sms-ar och liknande. Då har vi oftast överarmen hängande rakt ned, och underarmen ungefär parallell med marken. Händerna skall hållas ungefär mitt framför naveln. Det står i gamla ridhandböcker att handen skall bäras buren ca en decimeter ovanför manken, och det stämmer bra på personer med långa armar, för vilka ju de flesta ridhandböcker är skrivna. Många får hålla armen närmre kroppen än så helt enkelt för att deras underarmar inte är långa nog. Gör vi rätt får vi armbågen strax framför höftknölarna, ett ställe vi ofta har dem på även i andra aktiviteter än ridning.

Flickor rider ofta med händerna för lågt och armarna för raka. Då klarar man inte att vara finstämd i handen. Flickor måste våga ta plats i sadeln, att märkas och lägga sig i. Det krävs ofta mod och känns genant att sätta sig i en "power position", räta upp sig och lyfta upp handen.

Grabbar hamnar oftare med händerna för högt och för mycket isär, och det är lika klumpigt. Eftersom det förr var mest grabbar som red, heter det i standarsinstruktionerna att händerna skall ned och ihop, trots att det idag i vår del av världen mest är flickor som rider och instruktionen därför inte stämmer.

Handen skall i sitt utgångsläge hållas stilla i förhållande till hästens mun. Detta kan tyckas svårt att åstadkomma när man rider lätt eller annars skumpar runt på hästens rygg. Emellertid blir handen stilla, när vi har kontroll på vår kropp och lärt oss att röra kroppen i takt med hästen. Du kan säkert springa i skogen med ett glas vatten i handen. Hela din kropp rör sig men handen är stilla. Se på servitrisen som snirklar mellan borden. Hela kroppen rör sig, men brickan är stilla. Om vi tillåter oss att röra oss i sadeln så hamnar handen still.

Det finns ett läge framför naveln, där vi ofta har våra händer när vi gör något med dem; när vi handarbetar, sms-ar, bär saker eller bara håller en kaffekopp. Där skall de vara även när vi rider. Där är vi gjorda för att ha handen när vi använder den finstämt.

Naturligtvis måste vi hålla fast tygeln, men detta sker i första hand genom att tummen klämmer om den. Om det är svårt att hålla i tygeln, och tygeln vill glida, är det tygeln det är fel på eller kanske snarare bettet eller hästens förståelse för bettet. Glider tygeln är det oftast för att hästen är för hård i munnen.

Hur högt handen skall hållas varierar. Ett normalt utgångsläge är att den skall vara på en linje mellan hästens mun och armbågen. Det finns emellertid många olika situationer när detta inte gäller. Till exempel så har jag oftast handen liggande på manken när jag rider riktigt unga hästar.

1700-talets mode med hängande underskänkel...
och 1800-talets med kortare läder och tillbakaböjd underskänkel. Låren har i stort sett samma vinkel på båda ryttarna.
Westernryttare rider fortfarande med hängande underskänkel. Här en boskaps-arbetande ryttare från Arizona.
Innerskänkel
Ytterskänkel

Här beskriver jag stiglädrenas längd vid lodrät sits. Vid fältsits gäller andra regler, där längden avpassas efter hur högt vi vill kunna lyfta rumpan och alltså lyfta oss ur sadeln. Där kan vi ha den enkla regeln att ju kostare läder desto mer oberoende blir vi av hästens rörelser, vilket ju är hela vitsen med fältsitsen.

Det är rätt sällan som jag engagera mig i elevers längd på stiglädren eftersom de flesta automatiskt förstår det viktigaste: Man skall sitta bekvämt. Det är oftast mera kultur och rådande mode, dvs. estetiska skäl, än praktiska skäl som råder när stigläderlängder diskuteras. I dressyrvärlden dyker det då och då upp moden där stiglädren blir fånigt långa. I akademiska kretsar har jag de senaste 10 åren sett samma sak. Man ser även bland oerfarna ryttare att de jättelånga lädren blir ett signum för dressyren, speciellt bland sådana som inte tycker om dressyren.

Benen skall hänga nedåt. Det är fel att pressa ned benen för att försöka sänka hälen. Den sänkta hälen är ett bevis på att  benet är avslappnat, och har inget egenvärde. Hur sänkt hälen är varierar mellan olika ryttare. För en del ryttare är det på grund av deras kroppsbyggnad omöjligt att få ner hälen men de kan mycket väl ha en bra sits med avslappnade ben ändå.

Ibland tar jag tag under ryttarens fot och lyfter deras ben uppåt. Har man en vettig sits låter detta sig göras och benet viks smidigt ihop. Ibland känns ryttarens ben som en stel stolpe och resultatet av mitt lyftande blir nästan att jag puttar ryttaren ur sadeln. Då har ryttaren en spänd skänkel som det är omöjligt att göra ett finstämt arbete med. Efter en sådan manöver väljer de flesta ryttare att sätta stigbygeln något längre in på foten, och att korta sina läder.

Det är lika fel att spjärna med fötterna framåt som att spjärna bakåt med dem. Endast vid fältsits skall vi bli stående i stigbygeln så att rumpan lyfts ur sadeln. I lodrät sits skall vi ha vikten på rumpan.

För långa läder blir inte bra eftersom man får svårt att röra sig, och oftast sitter ganska obekvämt. En elev kortade jag lädren fyra hål på, och vi fick lagom långa dressyrläder.

För korta läder har nackdelen att man inte längre kan röra på knäet. Vi skall ha så fria ben att vi obehindrat kan flytta underskänkeln fram och tillbaka.

Många är vi som genom åren på ridskolor och andra tillställningar har fått trava utan stigläder, för att i slutet på lektionen, när vi får ta på stigbyglarna igen, upptäcka att lädren känns korta. Så är det. Rider vi utan läder länger vi oftast ut våra ben. Vad jag den senaste tiden har försökt reda ut är ifall detta egentligen har något värde, mer än att det ur ridlärarens perspektiv kan ses som en fjäder i hatten med ett "vad var det jag sa"-argument. Utan stigbyglar blir det så klart att om benen slappnar av så hänger fötterna lägre. Med stigläder kan vi ju emellertid slappna av även om lädren är korta och benen inte blir längre. Det finns en risk att man lurar sig här. Jag är inte säker vad som är rätt och fel.

Med det ridmode som föddes på 1800-talet kortades lädren. Idealet var den tappre husaren som red snabbt över stock och sten. Ridning handlade om att ta sig snabbt fram i terrängen och hästens dressyr fick inte påverka denna brukbarhet. (Det är detta 1800-talsmode som har fött många av de åsikter och fördomar vi har om hur en häst skall utbildas.) För att kunna vara en tapper och vild husar behövde man korta sina stigläder så man kunde stå upp över hästen emellanåt. Med kortare läder blir underskänkeln liggande nära hästen och benen får en vinkel med hälen mitt under höften. Det var således fältridningen som födde den lodräta sits som vi förknippar med dressyren! Innan dess red skolryttare med längre läger där underskänkeln hängde rakt ner från knäet. Stolsits kallas det av dem som är emot, balans-sits av dem som är för. Det är också detta mode, alltså övergång från balans-sits till lodrät sits, som är grunden för det ständigt återkommande pratet om att underskänkeln skall flyttas bakåt.

I kulturer där fältsits och lättridning aldrig varit aktuella, t ex westernridningen, rider man fortfarande med underbenen hängandes avslappnat rakt ned från knät, framför "lodlinjen". Detta blir också självklart när vi rider barbacka. Vi kan mycket väl tillåta oss att hälarna hamnar framför "lodlinjen", så länge detta känns bekvämt och är funktionellt. Själv sitter jag ofta på det viset. Jag tror att man rider lika bra med båda modellerna. Mina egna stigläder har åkt upp och ner ganska många gånger under de 40 år jag har ridit och jag varierar längden rätt frist efter vilken häst och vilket arbete jag skall utföra. Vi skall sitta bekvämt; vi skall kunna röra oss och det är ingen nackdel om vi kan rida lätt eller stå lite i fältsits.

Vi får också komma ihåg att vi som ryttare ju kan flytta skänkeln efter behov. Ytterskänkeln brukar vi ofta ha längre bak än innerskänkeln. Detta måste man tänka på, när man ser och bedömer bilder av ryttare.