*Tänk så som stora ryttare har tänkt, men upphör ej att tänka själv.*

Del 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer - Rida på en hand

Bokens delar
  1. «Föregående - 
  2. 1 - Ett litet förord
  3. 2 - Om ridning, säkerhet och hästhantering
  4. 3 - Om dressyrens grundtankar
  5. 4 - Om ryttarens och hästens språk
  6. 5 - Om ryttarens sits, olika sitsar i olika situationer
  7. 6 - Om ryttarens inverkan
  8. 7 - Om hästens form
  9. 8 - Om böjande, balans och övergångar
  10. 9 - Om rörelserna
  11. 10 - Om vändningar och ryggning
  12. 11 - Sidvärtsrörelser
  13. 12 - Galopparbete
  14. 13 - Utrustning
  15. 14 - Osorterbart
  16. 15 - Unghästen
  17. 16 - Longering
  18. 17 - Arbete för hand
  19. 18 - Pilararbete
  20. 19 - Piaff
  21. 20 - Fristående artiklar
  22. 21 - Övningar
  23. 22 - Video
  24. 23 - Ridhandbokens bilder
  25. Nästa»
Kapitel i del 5:

Rida på en hand

Det finns många sätt att hålla tyglarna i en hand. Jag väljer oftast att ha två fingrar mellan tyglarna.

I alla situationer där jag rider på lång tygel, rider jag med båda tyglarna i en hand. Jag har gjort så i alla år, förmodligen därför att det är så jag fick lära mig på ridskolan i Partille. Genom åren har jag märkt att jag är rätt ensam om det, åtminstone i "engelska" kretsar. Westernfolket gör det oftare. Faktiskt har jag aldrig diskuterat med dem hur de gör. Mitt sätt att rida på en hand är helt enkelt - mitt.

Många gånger har jag märkt att jag har bättre kontroll på min häst tack vare enhandsfattningen än vad de flesta andra ryttare som envisas med att rida med delade långa tyglar har.

  • Jag kan korta tygeln snabbare

  • Jag har alltid ena handen fri för spöt

  • Med den fria handen kan jag, utan att först behöva "fippla", flytta undan grenar och liknande, klia mig eller äta ett äpple. (Fast att äta ett äpple i sadeln kan betraktas som ett onödigt riskmoment fullt jämförbart med att tugga tuggummi. Man kan sätta saker i halsen om hästen hittar på bus.)

  • Jag kan spänna sadelgjorden och fortfarande rida min häst

  • Jag sitter bekvämare och kan röra mig friare.

Den handen som håller tyglarna kallas styrhand medan den andra kallas hjälphand.

Den klassiska enhandsfattningen vid ridande på en hand är att man håller tyglarna i vänster hand. Vänster tygel löper som vanligt och höger tygel ligger ett eller två fingrar högre upp. Här blir det plötsligt självklart varför tygeländan skall ligga åt höger; till höger har jag ju högerhanden, som skall kunna greppa om tyglarna även den, för att länga eller korta en eller båda tyglar. Vill jag korta tygeln greppar jag med höger hand bakom vänster och drar med höger hand så att tygeln glider genom fingrarna i vänster hand.

Vill jag länga dem, greppar jag även då med höger hand ovanför vänster och skjuter tyglarna framåt genom vänsterhanden. Eller så öppnar jag bara vänsterhanden och låter tyglarna glida framåt.

Ibland har jag tyglarna i höger hand (när jag spänner sadelgjorden t ex) och då går de åt andra hållet i handen. Vänster tygel kommer in under tummen, och höger tygel mellan pek-och långfinger. Tyglarna fortsätter sedan rätt genom handen och hänger rakt ned. Vill jag nu korta tygeln tar jag helt enkelt tag med vänster hand framför höger, så är saken biff.

Jag har också en "höjd bromsberedskaps-tygelfattning". Om jag tror att jag strax behöver korta tyglarna, tar jag tag med höger hand en bit bakom vänster, så jag bara har att hala in tygeln. Snabbt och effektivt. Så sitter jag alltså med båda händerna om båda tyglarna en stund. Det kan gärna vara en halv meter tygel mellan händerna. På westernfilmer ser man ibland hur ryttaren sitter med tyglarna i vänster hand med handen framför magen, medan höger hand håller om tyglarna samtidigt som den vilar på låret. Så ser alltså även jag ut ibland här i de västgötska skogarna. När hästen blåser faran över, släpper jag med ena handen.

När jag vill styra gör jag det för vikt, ytterskänkel och trängande tygeltag. Inom westernridning (i alla fall i USA) kallas det neck reining. Vad man gör är att man låter yttertygeln trycka lätt mot hästhalsen och på det viset få hästen att kliva åt sidan med framdelen. Ett trängande tygeltag är en av de hjälper som inte går att förstärka. Har inte hästen lytt direkt, kan man inte få lydighet genom att försöka tränga med en sträckt och belastad tygel. Så fungerar det inte. Istället får man greppa med hjälphanden om inner tygel (framför styrhanden) och leda. Detta kan man göra utan att släppa "dubbeltaget" med styrhanden. Man kan även förstärka med ett spö på halsens utsida.

Det trängande tygeltaget är en underbar uppfinning och en nödvändighet vid all ridning på en hand. Det har funnits med inom skolridningen under århundraden och har försvunnit först under de senaste årtiondena, när ridning på en hand inte längre anses vara comme il faut. Tidigare var ju ridningen på en hand en nödvändighet, eftersom högerhanden skulle användas till sabel eller pistol (eller, för att citera Branderup, till det jag föredrar: ett sherryglas).

Rent praktiskt går det nog till så, att jag vid promenadridning oftast låter handen ligga på manken eller framvalvet. Behöver jag använda tygeln, sträcker (kortar) jag den genom att lyfta handen och ta upp den till midjan. Då blir tygeln så kort att jag kan använda den.

Faktiskt är jag så invand vid att långa tyglar skall vara en hand, att jag ibland har missat inne på tävlingsbanan. Det har hänt att jag av gammal vana visat fri skritt med enhandfattning. Av någon fånig anledning är det förbjudet.

Är det enklare att rida enhändigt?

Frågan fick jag för ett tag sedan. Nej, blev mitt svar, men det är roligare. Det tycker jag att det är. Det är roligt att rida enhändigt på samma sätt som det är roligt att cykla utan händer.

Är det svårare att rida enhändigt då? Ibland, ibland inte. Att så få gör det beror nog på att de flesta tycker det är svårare att rida enhändigt. Naturligtvis blir det svårt om man aldrig gör det. Kom ihåg hur vi alla en gång i tiden tyckte det var vansinnigt svårt att rida lätt. Då övade vi, och plötsligt kunde vi varefter det inte var svårt längre. Så fungerar det även att rida enhändigt. Öva, så lär du dig! Ingen av oss rider väl heller för att det är enkelt? Att kunna rida med en hand är onekligen ridkunskap!

Det är egentligen rätt festligt att ”alla” anser att man skall göra så lite som möjligt med tygeln, och samtidigt gör stora ögon över att man kan rida enhändigt. Om man strävar efter att inte använda tygeln, borde man ju inte behöva någon hand.

En fördel med att rida enhändigt är just att man inte kan göra så mycket med handen. Man måste därför koordinera sina hjälper bättre än med två händer. Det är främst därför man till en början tycker det är så svårt att styra med bara en hand.

Diamanten föredrog jag tidigt att rida enhändigt eftersom det fungerade bäst på honom. Med en hand kunde jag inte störa honom lika mycket, och Diamanten är en häst som inte uppskattar att bli störd. På honom är det mycket viktigt att man kan synkronisera hjälperna för att det skall bli bra.

På unga hästar som ännu inte fullt förstått styrning och böjning är det enklare med två händer än med en. Då behöver man kunna leda, och vara extra tydlig med böjande tygeltag. Det kan man inte med en hand. Min store Robust som fortfarande har en rätt klumpig betthantering, fungerar därför bäst med två händer.

En fördel med enhandsfattning är att man enklare och snabbare kan ändra längden på tygeln. Därför rider jag nu enhändigt på min unge Taekwondo som lätt hamnar bakom hand. Om jag kan ge efter tillräckligt mycket och tillräckligt fort, så tygeln hänger, kommer han inte bakom. Dock måste jag fortfarande ibland korta tygeln rätt mycket för att få igenom tygeltagen, just eftersom han gärna överbetslar sig. Därför blir det att tygeln åker en halvmeter in eller ut, beroende på ifall det är tygeltag eller eftergift. Det fungerar bättre enhändigt än med två händer.

Detta sammantaget gör att jag tycker ni skall öva på att rida med en hand, så ni kan det när det behövs. Öva på promenader i skogen, och liknande ställen, där det är gott om tid.

Varför vänster hand?

Ofta har jag fått höra att det känns så konstigt att rida med vänster hand, när vi rider med en hand. Mången vill slippa det och istället rida med höger, vid enhandsridning. Det får ni i och för sig gärna.

Som motiv för att rida med vänster, hör man ofta att det är för att man skall kunna fäkta med höger hand. Det argumentet faller ganska platt eftersom ju ganska få av oss idag fäktas från hästryggen, även om jag har träffat ryttarinnor med den fäblessen.

Det finns mer vardagsnära anledningar att rida med vänster hand. En av dem är att det är rätt svårt att få de flesta av er att hålla spöt i vänster hand. Jag får erkänna att jag sällar mig till den skaran. Av någon hand håller man hellre spöt i högerhanden och tyglarna i vänster när man använder spöt, än tvärtom. Om vi betänker vilken hand vi har på styret när vi cyklar med en hand, hittar vi fler anledningar till vänsterhandsridandet. Vi håller vänster han kvar på styret, eftersom vi cyklar med en hand för att göra något med vår göra-hand, som ju för de flesta av oss är höger.

Av den anledningen håller de flesta av oss också telefonen i vänster hand, när vi pratar med någon, Då kan vi dricka kaffe och/eller skriva en anteckning samtidigt.

Kan vi hantera hästen med vänster hand, klarar vi många vardagliga situationer bättre.

Skritt på en hand - the movie

Här skrittar jag Bugatti med tyglarna i vänster hand och spöt i höger. Så har jag ridit i skritt på hängande tygel sedan jag först började rida på partille Ridklubb 1972

Kommentarer