* Bästa verktyg ger bästa resultat *

Ridhandboken Del 14 - Om utrustning

Den engelska sadeln

De sista tiden har det kommit en uppsjö av olika typer av sadlar på marknaden. Jag kan inte avhandla dem alla här då jag inte känner till dem alla. Jag kommer främst beskriva engelska sadlar och varianter som påminner om dem.

Med engelsk sadel menas den typ av sadel som blev på modet i England under 1700-talet. Den skilde sig från andra sadlar vid den tiden genom att man hade plockat av alla onödiga detaljer, alltså främst de höga ”gallerier” (fram- och bakvalv) som många sadlar hade på den tiden och som vi fortfarande kan se på traditionella sadlar från Spanien och Portugal, så kallade barocksadlar.

Jag vet ... Läs mer

Sadelunderlägg/Padd

Med sadelunderlägg menar jag allt som man stoppar mellan sadeln och vojlocken. Man kan säga att sadelunderlägget används för att "finslipa" sadelläget.

Har man en sadel som inte ligger bra på hästen är det omöjligt att sitta i balans i den. De flesta som har dålig sits har det på grund av en felaktig sadel. När sadeln inte passar helt perfekt till hästen kan man lägga under ett sadelunderlägg för att få sadeln att ligga bra. Detta bör dock betraktas som en nödlösning. Idealet är alltid att skaffa en sadel som passar hästen utan extra utrustning.

Det går mycket mode i sadelunderlägg och vi ser en stor flora på marknaden. Många är bra, men ofta upplever jag att de används mer för att modet kräver det än att det är ett genomtänkt beslut. Att lägga ett underlägg under sadeln – är att underkänna sin sadel. I första hand bör man därför byta sadel. Men som med allt annat så finns det såklart tillfällen när ett underlägg gör nytta.

En padd under sadeln gör att framvalvet blir smalare. Därför lyfter padden sadeln mer framtill än bakdel. Det är därför risk att en väl passande sadel inte passar längre med pad under. Nyligen var jag med om att ta bort alla paddar under en sadel som sades inte passade hästen. Och utan paddar låg den bra - med paddarna på plats låg sadeln i brygga utan kontakt med ryggen på mitten. En väl utpassad sadel hade med paddarnas hjälp förvandlats till en sadel med för smal bomvidd.

Jag kan ibland le åt sadelköpare som vill ha en sadel med smal midja och ”close contact” men strax stoppar under en fårskinnspad och kanske något mer som lyfte upp sadeln från hästen och gör den bredare. Då försvinner såväl den smala midjan som närheten till hästen.

Själv använder jag underlägg på våra överbyggda hästar. Det är obekvämt att rida när sadeln lutar framåt. Då har vi ett underlägg som lyfter upp framvalvet. På vår gamle svankryggige Diamant använder vi numera ett underlägg som är extra tjockt på mitten så sadeln får kontakt hela vägen. Idealet vore så klart att hitta en ”svankryggig” sadel till honom, men det lilla han rids numer så duger padden.

Som alternativ till paddar finns det vojlockar som har en inbyggd pad, så att säga. Det kan vara ett bra alternativ. Då slipper man en extra grej under sadeln och kommer lite närmre hästen.

Stigbyglar och säkerhet

Vid slaget vid Poiters år 732 mötte morerna hårdare motstånd än de väntat. Detta var första gången de mötte europeiska ryttare med stigbyglar. Det lär vara första slaget där ryttarna på båda sidor red med stigbyglar. Karl Martell och hans styrkor vann slaget, och det brukar anses att detta stoppade den moriska invasionen.

Med stigbygeln får ryttaren större möjlighet att röra sig på hästen, och han sitter även stadigare. Han kan röra sig mer och åker av mera sällan. Detta är onekligen bra, men stigbygeln skapar även olyckor av typer som inte drabbar barbackaryttare.

Alla tänker då direkt på att bli sittande kvar med foten och släpad efter hästen. Det är en av de saker som vi är mest rädda för att det skall hända. Jag har varit med om det och det var inget kul, även om mitt släpande inskränkt sig till några få meter.

Dock vill jag hävda att stigbygeln orsaker fler skador än man tror. Att vi har stigbygeln på foten när avtrillningen börjar, gör att foten kommer sist i marken. Den är ju kvar i luften längst, även om vi inte blir kvar med foten när vi väl är i backen. Titta på bilderna här. Ryttaren har foten kvar i stigbygeln när nedfärden börjar, och ingen hävdar nog något annat än att skuldran eller i värsta fall huvudet når först i marken.

Med freejump x-up, en stigbygel där man sitter fast med ett clips, är risken minimal att man blir hängande efter hästen, men foten lossnar inte heller förrän det blir en belastning, alltså när vi väl ligger på marken. Freejump x-up är extrem, men många säkerhetsstigbyglar arbetar efter samma princip: när vi blir hängande och belastningen blir tillräckligt stor skall de lösa ut.

Detta är bättre än att inte lösa ut, men förhindrar inte de situationen jag visar på bilderna.

Jämför nu med bilden där en barbackaryttare trillar av. Foten först i marken och sedan rullar resten av kroppen efter. Skall man trilla av, är nog detta idealet. Så blir det även om man tappar eller släpper stigbyglarna innan nedfärden börjar. Därför fick jag i min barndom lära mig att börjar hästen bocka, eller liknande, skyndar man sig att släppa stigbyglarna för då slår man sig inte lika mycket.

Nåväl. Utan stigbyglar druttar man emellertid av oftare, varför man riskerar att skada sig oftare. Dock tror jag att antalet allvarliga skador per avtrillning är lägre om stigbygeln inte är i vägen.

Detta är en problematik jag grunnat på ända sedan 70-talet. Hur skall stigbygeln se ut, för att vara optimal? Än vet jag inte svaret. Tåhätta är bra så foten inte kommer för långt in, men hur man får stigbygeln att släppa när det behövs och bli kvar när det behövs, det har jag inte kommit på än.

Bilderna har jag hämtat på nätet. Om ägarna tycker illa om att de är med här ber jag er höra av er.

Huvudlag

Först lite språkkunskap: Allt som sitter på en hästs huvud är inte ett träns. Träns heter det endast om det håller fast ett tränsbett. Det som håller fast andra bett-typer heter betsel eller huvudlag (huvudstol hette det i vissa delar av landet). Detta ger i sin tur att man endast kan tränsa om man använder ett tränsbett. Klär man på hästen t ex ett kandar är termen att betsla. Betsla heter det även om man har pelham, pessoabett, hackamore eller något annat.

Så, nog om detta

Hur ett betsel skall tillpassas står i de flesta böcker och lärs ut på alla hästskötarkurser. Intressant ... Läs mer

Bett

Alla vet vad ett bett är, och jag skall därför inte förklara detta närmare. Oberoende av vilken typ av bett vi använder oss av, så tar det plats i hästens mun. Man tror gärna att bettet ligger i "munhålan", dvs fritt. Om man själv sväljer ett par gånger, så märker man att tungan tar upp all plats i munnen. Någon munhåla finns det egentligen inte.

Bettets verkan följer den logiska "gå undan för tryck"-regeln. Bettet trycker mot en punkt, och hästen väljer att flytta huvudet/munnen eller vad det nu kan vara bort från det trycket.

Där bettet ligger i munnen, kommer det i kontakt med följande ... Läs mer

Hackamore

Om man med bett menar det hästen har i munnen, så är hackamore inget bett, men hur som helst så är det en betsling. Hackamoret är som en kraftig grimma eller nosrem, på vilken man har satt en hävstång på var sida Remmen om nosen sitter i samma höjd som en engelsk nosgrimma eller lägre, dock inte så att det klämmer om mungipan. I dessa hävstänger (skänklar) fäster man tyglarna på samma sätt som på ett stångbett. När man tar i tygeln, drar man åt remmen om hästens nos, och när man ger efter på tygeln öppnar sig remmen igen. Vilken sidas skänkel som spänner åt, gör inte så stor skillnad.

Hackamoret fungerar alltså som ett stångbett, och i och med det så är vi återigen där att det är svårt att styra. Det finns några få hackamore utan skänklar, och som därmed fungerar som ett tränsbett, men de är ovanliga.

Hackamore kan användas på hästar som är "krångliga i munnen". Många hästar trivs bättre när det tar om näsan. Hackamore är förbjudet på ponnytävling, och får naturligtvis inte användas på dressyrtävling (eftersom ju bara träns och kandar är tillåtna där).

Det är vanligt att man kombinerar hackamore med ett tränsbett, och då antingen med dubbla tyglar, eller med en deltatygel.

Lägsta punkt för kapson och hackamore

Ingen belastning nedanför den röda pilen

Hästens nosben sticker ut som en gren från skelettet, utan stöd från andra ben. Längst fram är det brosk. Nosbenet smalnar av mot spetsen och är inte särdeles starkt. Det syns rätt väl var näsbenet fäster i skelettet, och det är lätt att känna också.

Hackamore kan i kritiska lägen där du behöver mycket kraft dra åt rätt rejält om nosen på hästen. Därför bör den inte placeras lägre än att den sitter ovanför näsbenet.

Man känner enkelt var nosbenet fäster i skallen. Nedanför är det en mjuk grop

Så skarpt är hackamoret

Vi lär oss att stångbettets skärpa beror på längdförhållandet mellan över- och underskänkel. Detta stämmer för stångbett eftersom tygeln sitter fästad längst ned och kindkedjan håller emot högst upp. För hackamore gäller inte detta eftersom ingen av de remmar som inverkar är fästa i överskänkeln.

Istället får vi titta på de tre punkter som blir belastade när vi sträcker en hackamoretygel. Det är såklart längst ned på skänkeln där tygel sitter, men också de två punkter där nosdel respektive hakrem sitter.

De krafter som påverkar hackamorets styrka är alltså avhängiga förhållandet mellan dessa punkter. Vi kan enkelt säga att ju längre underskänkeln är, desto skarpare blir hackamoret, och desto längre avståndet mellan nosrem och käkrem är, desto mildare blir hackamoret. Skall vi förstå detta behöver vi vrida hackamoret 30 grader, så som det sitter på hästens huvud när vi tar i tygeln.

Nu kan vi känna igen oss från alla bilder på stångbett vi har sett. Den nedersta linjen motsvarar tygeln, och de övriga två sumboliserar de krafter som påverkar remmarna. Hackamorets skärpa kan räknas ut som en kvot av avstånden A och B. Vi kan då se, att om avtåndet “på tvären”, alltså mellan punkt 1 och 2 blir kortare så blir A kortare och hackamoret alltså skarpare.

Låter vi hackamoret vrida sig lite till, får vi andra förhållanden.

Här kan vi se att om vi vrider hackamoret 45 grader har avstånd A ökat och avstånd B minskat, vilket gjort hackamoret mildare. Till skillnad mot ett stångbett blir alltså ett hackamore mildare om vi låter remmarna vara lösare. Vi kan diskutera länge vid vilken längd på remmarna som hackamoret fungerar bäst, men det överlåter jag åt er själva att känna efter.

Om kapsoner

Utöver longering kan kapsoner användas vid ridning, på samma sätt som träns- eller bridongbett. Kapsonen kan kombineras med tränsbett, och fungerar bra tillsammans med ett stångbett. Man byter alltså ut kandarets bridongbett eller stångbett.

Kapsoner används till att stanna, böja, lyfta och leda och har i stort samma funktioner som ett träns- eller bridongbett. En häst undersöker saker med mun och mule, inte med näsryggen. Det kan således vara svårt för hästen att kommunicera med ryttaren via kapsonen. En del hästar fungerar bäst med kapson, andra med träns/ bridong. För hästar med "förstörda munnar" är kapsoner ofta ett bra sätt att få hästen positiv till ridning och ryttarens hand.

Kapsonen kan ha ledat nosjärn, som de "vanliga" kapsoner vi alla känner till, men kan också ha oledade, stela nosjärn eller inget alls. Min erfarenhet är att stela nosjärn är att föredra, eftersom dessa ligger stadigare och inte kan åka runt på hästens näsa. Även om stela kapsoner alltid rör sig lite i sidled, blir de kvar på näsan och arbetar som de skall.

Kapsonens skärpa beror på följande:

  • Järnets bredd
  • Järnets form
  • Eventuell stoppnings tjocklek

Ju smalare anläggningsyta, ju skarpare kapson.

Det är enklare att på egen hand vaddera en för skarp kapson, än att försöka få en för mild skarpare

Kapsonen skall kunna lyftas 1-2 cm från nosryggen. Den får inte sitta för hårt. Kapsonen behöver inte följa nosryggens form. Den skall ligga an på nosryggens "hörn" och får inte vara trängre än att ett finger kan föras in mellan kind och kapson. Kapsonen bör sitta lågt för att ge bästa effekt, ungefär som en remontgrimma.

Kapsoner med platt nosjärn kan formas om för att passa just din häst. Det kan till exempel en hovslagare enkelt göra.

Vid ridning med kapson och träns, är risken för kläm i mungipan minst, om man sätter kapsonen som en remontgrimma, dvs. nedanför bettet.

Kapsonens ringar sitter ju längre fram på hästens huvud, än ringarna på träns och stångbett. Det är därför motiverat att använda en extra lång tygel till kapsonen, särdeles på större hästar. Med en för kort tygel blir det svårt att rida.

Hjälptyglar

Hjälptyglar är ett samlingsbegrepp på olika remmar och anordningar, som på något sätt används för att reglera hästens huvudställning eller bettets inverkan. En del hjälptyglar går via ryttarens hand, medan andra är fästa direkt i hästen.

Alla skaffar sig väldigt tidigt åsikter om hjälptyglar, ofta långt innan de själva har provat att använda dem. Tyvärr är det här som så ofta i andra sammanhang, att dessa åsikter mer grundar sig på tyckande än på erfarenhet. Jag anser här som alltid annars i sådana här debatter, att vi skall lära oss hur dessa ... Läs mer

Sporrar

En sporres effekt beror inte enbart på hur "vass" den är utan också på hur lätt det är för ryttaren att komma åt hästen med den. Ju mindre skänkelrörelse ryttaren behöver göra för att sporren skall verka, desto finare verktyg blir sporren. Samtidigt kan ju för nära kontakt vara en nackdel på en mycket känslig häst.

När sporren används skall den inte som många betraktare tror petas utifrån och in i hästen, utan den skall arbeta nedifrån och upp och alltså glida efter sidan på hästen. Detta åstadkommes genom att ryttaren lyfter lite på hälen för att direkt sänka den igen. Att man använder skänkeln betyder alltså inte automatiskt att man använder sporren, och inte tvärtom heller för den delen. På en häst i rörelse används sporren , precis som skänkeln, i takt med hästen så att ryttaren bara förstärker det naturliga gunget i skänkeln, vilket åstadkoms genom hästens rörelse. När ryttaren rider med skänkeln i normalläge skall alltså sporren vara en bit ifrån hästen. Hur långt avståndet skall vara beror på hur snabb verkan man vill ha av sporren

Av denna anledning behöver en liten ryttare på en stor häst en kortare sporre än en lång ryttare på en liten häst. Likadant behövs det längre sporrar på hästar med välvda revben än på hästar med raka sidor. Det är av dessa anledningar som det finns sporrar av olika längd. En normal sporre är 3 cm lång och de längsta i handeln är drygt 5 cm

En längre sporre är i sig inte skarpare än en kort sporre. Det som avgör skärpan är sporrens och framför allt sporrspetsens form. Ser man sporren från sidan så finns det 3 huvudtyper

  • Böjda sporrar. Dessa skall sitta nedåtböjda och är den mildaste typen, eftersom en rätt lång del av sporrhalsen kommer i kontakt med hästen.

  • Raka sporrar. Dessa passar bra för ryttare med längre ben, och på mindre känsliga hästar. Den raka sporren är något skarpare än den böjda eftersom mindre del av den kommer i kontakt med hästen (trycket fördelas över mindre yta).

  • Svanhalssporrar. Dessa är uppåtböjda och slutar oftast i en kula, eller så hänger spetsen lite nedåt. För ryttare med mycket långa ben på hästar med välvda revben.

Medan längden (och halsens form) på sporren alltså påverkar hur lätt det är för ryttaren att komma åt hästen med den, så påverkas skärpan av profilen på sporrens spets.

  • Kulsporrar slutar som namnet anger i en kula. Det är den mildaste sporren av dem alla. Förr fansnd et sporrar med mycket stora kulor, men sådana ser man sällan idag.

  • Normala sporrar är runda och platt avskurna i slutet. Finns både raka och böjda.

  • Fyrkantsporrar är den skarpaste typen. Sporrhalsen är gjord av fyrkantigt stål istället för av runt stål. Detta gör att det är en mycket liten del som träffar hästen och därför är denna sporrtyp vass.

  • Sporrar med klingor, dvs rörliga hjul eller stjärnor längst bak. Dessa sporrar kan se hemska ut, men eftersom hjulet eller stjärnan glider efter hästen är de inte mycket skarpare än en normal sporre.

Hur högt man skall placera sporren på hälen finns det inga bestämda regler om. Prova dig fram och hitta det som passar dig. Många moderna stövlar har ju nästan ingen hälkappa och då kan det vara svårt att fästa sporren högt.

Rider jag med jodpurs föredrar jag klacksporrar eftersomd e är lätta att ta av och på. Det krävs att skon har en gammalmodig "riktig" klack med skåra högst upp. Annars fungerar inte klacksporrarna

Klacksporrar sitter utan remmar. De hålls fast "av sig själv" och är därför enkla att ta av och på, så enkla att det är lätt att tappa dem när man är till fots. Därför förvarar jag alltid mina klacksporrar i fickan när jag inte rider. Eftersom man slipper krångla med remmar är det lätt att ta av och på klacksporrar när man sitter till häst och man kan således även lätt byta sporrar under ett ridpass.

Rider man många olika hästar gör man bra i att hålla sig med en liten samling av olika sporrar så man alltid har rätt sporre för just den hästen. Det är inget kul att sitta på en yster eller nervös häst med för skarpa sporrar.

Ridspöts balans

Välbalanserat spö
Dåligt spö

När jag skall köpa ett nytt spö, gör jag alltid ett enkelt test med det. Jag balanserar det horisontellt på ett finger och tar reda på var spöets tungdpunkt finns. Ett bra spö har tungdpunkten högt upp, nära handtaget.

Ju högre tungdpunkten ligger, desto lättare känns spöet att hantera. Om ett spö känns tungt och klumpigt beror det inte på att det är för långt eller tungt, utan på att det är felbalanserat. Ibland har jag satt fast en stor mutter eller liknande högt upp på spöet, för att flytta upp tyngdpunkten och få en bättre balans.

Ett väl balanserat spö svarar direkt på handens rörelse och man behöver inte vifta så mycket på handen för att få rätt rörelse i spöt. Ett felbalanserat spö reagerar på något sätt för sent och för oprecist. Det känns som om spöt är för mjukt.

Ett dåligt spö med tyngdpunkten långt ned väljer man oftast att hålla nedanför handtaget för att få rätt balans i det.

Relaterade kapitel:
Att rida med spö

Kandar

 "Tysk tygelfattning" 
 3+1 
 Blank stång.

Vi har de sista åren fått en språkförbistring runt ordet kandar. I svenskan har detta begrepp en längre tid betydd att vi rider med två bett: Stång och bridong. I äldre tider hade man lite andra uttryck för det hela. På tyska och danska betyder "kandar" det samma som vi på svenska kallar stångbett. Tyvärr har denna betydelse börjat tränga in i svenskan och "kandar" har börjat användas liktydigt med stångbett inom akademiska kretsar. Detta tycker jag inte om eftersom det är helt onödigt, och när jag nedan eller annorstädes i boken använder ordet kandar menar jag det svenska begreppet kandar, alltså stång plus bridong.

Kandaret är ett huvudlag som har två bett: Bridongbettet som ser ut som ett tunt tränsbett och ett stångbettet. Varje bett har sin egen tygel. Kandar anses som den skarpaste betslingen som idag används, men med sina två bett är det samtidigt det mest allsidiga.

Bridongen ser ut som och är ett tunt tränsbett, och var gränsen går mellan tränsbett och bridong är inte klart angivet. Med bridongen kan vi ta alla tygeltag precis som med tränsbettet. Stångbettet är mer begränsat. I stort sett kan man förhålla, ställa, och tränga med stången, inget mer.

Stångbettets fördelar är att det ligger stadigt i hästens mun och att det verkar på hela munnen. Samtidigt är det ett skarpt bett eftersom hävstångsmekanismen gör att det verkar i hästens mun starkare än vi tar i tygeln. Stången använder vi alltså i stort sett enbart när vi vill förhålla eller ställa/böja.

Stångbettets skänkel gör att stångtygeln sträcks mer än bridongen om hästen kör fram/upp huvudet. Om hästen tar ned huvudet eller viker in det, blir stångtygeln lösare. Detta är en tillfällighet som ser ut som en tanke. Eftersom stångbettet med sin hävstångsmekanism verkar på lanen oberoende i vilken riktning tygeln kommer från, har vi en verkan mot lanen även när hästen kör upp huvudet. I det läget verkar ju bridongen mest mot mungipan. Stången har på det viset en riktigare och mildare inverkan på det höga huvudet än vad bridongen har och vi kan fortfarande rida vår häst.

Om vi är noga med att låta stångtygeln ge efter när hästen sänker huvudet har vi en underbar hjälp av stångtygeln på hästar som gärna går med huvudet för högt.

Samtidigt har vi automatiskt den omvända effekten. På hästar som kör huvudet nedåt eller inåt har vi bäst nytta av bridongen, och när hästen gör så med huvudet slaknar stångtygeln ju automatiskt. På hästar som gärna knäcker av och går bakom hand kan det därför vara motiverat att rida med längre stångtygel. Bäst är naturligtvis att använda träns på den hästen, men om vi måste tävla kan ju kandaret vara påtvingat.

Stångbett uppkom när man började behöva rida med bara en hand och ändå snabbt kunna styra och bromsa sin häst. Kulturer som huvudsakligen sköt med pilbåge från hästryggen red med tränsbett eftersom de red med ingen eller två händer. Spjutkastare, lansiärer, sabelfäktare och liknande red på en hand och med stångbett. Det är när man rider på en hand som man bäst åtnjuter stångbettets fördelar.

När man passar till kandaret skall man först se till att bridongen ligger på rätt plats. Den skall ligga på samma ställe som ett vanligt tränsbett. Stången skall ligga strax under bridongen. Öppnar man munnen på hästen, brukar den ha bridongen liggande ovanför stången. Detta kan se obekvämt ut, men det rättar till sig när man tar i tygeln. Kindkedjan skall spännas så hårt att när man "drar i stångtygeln" skall stångbettets skänklar röra sig bakåt men får inte komma mer bakåt än i 30-45 graders vinkel mot hästens mun. Vrider sig bettet mer, kortar man kedjan. Ju lösare man spänner kindkedjan, desto mer lyfts stångbettet när man använder det. Spänner man kedjan för mycket verkar bettet enbart mot lanen och ligger väldigt stumt i hästens mun. Detta brukar hästen tycka illa om. Är kindkedjan för lös, blir stångbettet obekvämt för hästen, och han brukar protestera mot det.

Även pelham kan man ha två tyglar på. Rider man med de delta som finns, inskränker man sig till att enbart använda bettet som en stång med korta skänklar. Då har man inte längre tränsbettets fördelar. Man kan inte längre varken leda eller lyfta, och har dessutom ingen bra "panikbroms", eftersom ju de mest effektiva bromsande tygeltagen går mot mungipan.

Tänk så här första gången du skall ta delade tyglar med ett kandar:

  1. Fatta bridongtygeln som den vanliga tränstygeln, mellan lill- och ringfinger. Sedan tar du stångtygeln, och lägger den ett finger högre upp, dvs. mellan ring- och långfinger. Har du gjort rätt, korsar tyglarna varandra framför din hand. Skall det vara riktigt elegant, skall stångtygeln ligga närmast hästhalsen i korset.

    (Förr, och kanske fortfarande på en del håll, lärde man sig att stångtygeln skulle ligga på den vanliga tygelplatsen i handen, och att bridongen skulle ligga utanför lillfingret. Jag tycker att det är bättre att ha dem ett finger högre upp som jag beskrev ovan, för då får man bridongen där man är van att ha en tygel, och det blir naturligt att använda den mest. Under senare tid har jag valt att rida med tyglarna på var sin sida av lillfingret, men har tidigare under 20 år ridit med tyglarna på var sin sida om ringfingret.)
  2. Tyglarna ligger ovanpå varandra över pekfingret, och tummen ligger platt ovanpå dem, på samma sätt som med en vanlig tygel.
  3. Sedan reglerar du längden på dem så att bridongtygeln är sträckt, och stångtygeln hänger i en liten båge på ca 1-2 cm. På det viset blir det automatiskt så att bridongbettet verkar först, och först när det har rört sig en bit i hästens mun verkar stångbettet. Om hästen höjer huvudet och protesterar sträcker den stångtygeln och betslingen blir skarpare. Om ryttaren höjer handen blir stångtygeln kortare än bridongen, och betslingen starkare.
  4. Träna att länga och korta tyglarna. Jag har sett många ryttare som tycker att detta är så krångligt att de hellre låter bli.

Om jag öppnar lill- och ringfinger lättar jag på bridongen men inte på stången. Om jag öppnar pek- och långfinger lättar jag på stången men inte på bridongen.

När man rider på blank stång (kallas ibland blankt kandar) har man bara ett stångbett. Detta är vanligt i westernkretsar, men har helt försvunnit i den moderna dressyren. Antingen kan man ha bridongen kvar i munnen på hästen och låter den tygeln löpa fritt genom handen, eller också har man bara stångbettet i hästens mun. Man håller båda tyglarna i vänster hand, åtskilda av ett finger, vanligast lill- eller ringfinger. (Westernryttarna har en del andra tygelfattningar, men dem lämnar vi därhän) Vill jag hålla hästen rak, har jag lika långa tyglar. Vill jag ställa vänster, kortar jag in vänster tygel några centimeter. Vill jag ställa höger, kortar jag in höger tygel några centimeter. Mer än så behöver inte göras, och man har enkel och god kontroll på ställning och böjning.

Med denna tygelfattning, och med stångbett, är jag rätt begränsad i antalet tygeltag. Jag kan inte leda, jag kan inte understödja, jag kan inte lyfta. Ridning på blank stång kräver därför en häst som är så pass lydig och utbildad att man inte behöver använda dessa tygeltag. Vill jag svänga, får jag göra det med vikt, skänkel och med trängande tygeltag, vilket i westernkretsar kallas för neck reining.

Ett annat sätt att använda kandaret är med tygelfattningen 3+1. I vänster hand håller man vänster bridong och båda stångtyglarna. Jag tycker mest att detta är ett krångligt sätt att hålla tyglarna och har aldrig sett någon ryttare göra ett bra arbete med det, men en del tycker att det fungerar.

Det tar tid att lära sig att rida med två tyglar, och i början måste man ofta kolla att de har rätt längd sinsemellan. Att lära sig att länga och korta önskad tygel tar tid. Ett tag hade jag ett gummiband som höll ihop tyglarna, ungefär där jag håller tummen. På det viset var det ingen risk att någon av tyglarna gled för mig. Jag till och med tävlade på det viset. Enda nackdelen är att man inte kan länga tyglarna var för sig, så vid långa tyglar blev alltid stångtygeln kortare, men det är ett överkomligt problem. Detta fungerar bara om man rider med "tävlingsfattning".

Det är aldrig fel att sätta kandar i en normalt lydig hästs mun, men det som förvånar mig är att man inom dressyrsporten envisas med att det skall vara obligatoriskt med kandar i de högre klasserna. Detta ser jag ingen anledning till, lika lite som det finns anledning till att man måste rida med sporrar. (Eller alla dessa klädselbestämmelser vi dras med).

En del hästar trivs med kandaret, andra trivs bättre med andra bett.

Jag skall nämna en del andra sätt att hålla tyglarna som man ser ibland.

  • Tysk fattning (OBS min beteckning) Stången mellan lill- och ringfinger och bridongen ett finger högre upp, dvs. tvärt om mot det normala. Denna fattning är vanlig framför allt bland tyska ryttare. Jag upplever att man får lättare att reglera längden på stångtygeln med denna tygelfattning. Man kan länga eller korta den 1-2 cm genom att föra den fram eller tillbaka med tummen. Ibland rider jag så här och ibland med vanlig tygelfattning.
  • Fillis tygelfattning, som numera ofta kallas rysk tygelfattning efter den ryska dressyrryttarinnan Nina Menkova. Stången mellan lill- och ringfinger och bridongen mellan tumme och pekfinger. Bridongen löper alltså så att säga åt fel håll i handen. Denna fattning ger stor möjlighet att aktivt variera mellan de olika betten. Det är en ovanlig känsla att rida med denna tygelfattning, och man får träna ett tag för att göra ett bra jobb med den. Det är inget för den oerfarne.
  • Vid kür-tävling blir det vanligare att ryttarna vill briljera med att rida på en hand. Då hålls tyglarna av tradition i vänster hand (för i höger höll krigaren sitt vapen). Man lägger då, om man gör det på "klassiskt vis", vänster bridong utanför lillfingret, och sedan följer med ett finger mellan varje tygel: vänster stång, höger stång och höger bridong. Det blir en tjock lunta med tyglar att klämma fast under tummen. Vad dock de flesta gör när de byter till enhandsfattning under ett program (vilket vi alla gör när vi skall hälsa) är att helt enkelt lägga högertyglarna "omvänt" i vänsterhanden, dvs. med bridongtygeln under tummen och stångtygeln under pekfingret, och tygeländan ut under lillfingret. Naturligtvis, om man rider med "tysk tygelfattning" så hamnar tyglarna tvärt om. Med alla fyra tyglarna i samma hand, och alla fyra tyglarna sträckta, red soldaterna kavallerichocker. Detta var, utanför tävlingsbanan, den rådande tygelfattningen vid kandar i Sverige ända tills armén avhästades.
Relaterade kapitel:
Stångbett
Rida på en hand

Kommentarer